5.8.2024
Vi träffades i Anni Blomqvists kök på Strömmen på Västra Simskäla, tre kvinnor som har blivit bofasta här ute i skärgården och jag, som bodde som första stipendiat i Annis författarhem under aderton år. Det blev ett givande samtal om varierande erfarenheter av skärgårdsliv.
Simskäla hör till Vårdö kommun och ligger norr om Vårdö. Förr var Simskäla en isolerad utskärsby, men har sedan 1972 färjförbindelse till Sandö och därmed med ”fasta” Vårdö, som i sin tur sedan 1980 tack vare en bro och ett kort vajerfärjepass har goda förbindelser med ”fasta” Åland. Själva Simskäla består av två stora öar, Östra Simskäla och Västra Simskäla med ett smalt sund emellan. Öarna förbinds med en bro byggd 1972. Vardera ön är på ca 350 hektar.
För närvarande står Annis hus obebott. Ägaren Ålands kulturstiftelse har nyligen annonserat ut boendestipendiet. Köket, där Anni skrev sina sammanlagt tretton böcker för hand i rutiga skolhäften, sittande vid bordet med utsikt ner mot stranden och telefonen till hands, står orört sedan hennes tid, pietetsfullt renoverat och målat i samma stil som då hon stökade där. Anni var känd för att laga god mat och hon tyckte om att måna om familj och besökare.
Mina gäster, tre kvinnor av två generationer som av olika orsaker har bosatt sig här i Ålands ytterskärgård: österbottniska Rut Lundell för att hon gifte sig med Simskälabon Henry, österbottniska Maria Sjölund för att hon och Vårdöbon Paul-Mårten beslöt sig för att bo på Simskäla, Lena Lindholm, Simskälaflickan som valde att bo kvar och fick sin Mikael med sig. Och så jag Ann-Gerd Steinby, utbölingen, storstadsflickan från Helsingfors som av omständigheterna fördes ut i skärgården – och tidskriften Skärgårds redaktör Håkan Eklund, österbottningen som via Söderhavet hamnat i Åbo, och som ville ha reportagematerial om kvinnoliv i den åländska skärgården för detta temanummer.
Som en kuriositet kan nämnas att duktiga österbottniskor har satt sin prägel på bygden. Under de senaste hundra åren har inte mindre än nio kvinnor från Österbotten blivit gifta ”till Simskäla”. Rut Lundell påpekar att pigorna på Åland hade det bättre än sina medsystrar i Österbotten. Därför lockades unga österbottniska flickor till den åländska skärgården, där bland annat flera gårdar på avlägsna Simskäla småningom fick värdinnor från Österbotten.
Annis hus är inte stort. Det är typiskt fyrtiotalsbygge som från början hade ett stort kök och ett litet rum på nedre botten, som senare utökades med en tillbyggnad med Annis så kallade skrivarstuga med ett litet sovrum bakom. På övre planet finns två rum. Det är där stipendiaten har sin privata hemvist. Hela nedre våningen visas sommartid enligt Annis önskan för besökare. Detta är alltså ett bebott museum.
Det har förstås sina sidor att bo så, i synnerhet under den besökstäta sommaren. Men största delen av året, hösten, vintern och våren levde vi ensamma därute, min make Gösta Berglund och jag. Den tillvaron var naturligtvis för min del mycket olik andra skärgårdskvinnors. Jag jobbade som journalist på distans med redaktion i Mariehamn. Numera finns det bredband till Simskäla, men då fanns det inte. Vi bodde kvar till min makes död vintern 2008.
Anni Blomqvist levde hela sitt liv på Simskäla. Från 1970 till sin död tjugo år senare lämnade hon aldrig byn, senare inte ens Strömmen. Hon tillbringade den mesta tiden inomhus på grund av svår allergi. I sitt lilla hus skrev hon böcker och brev. Hon välkomnade besökare, också när de kom i busslaster för att beskåda henne och hon var ofta mycket trött efter sommarens täta besökarströmmar. Varje vår såg hon ändå efter de långa, tysta månaderna under vinterhalvåret fram emot den glada tid när hon kunde vänta sig gäster, bli hyllad och beundrad.
Anni var också en äkta skärgårdsbo, mångsysslande, duktig och framåt. Hon kämpade ihärdigt för förbättringar i sin hembygd. Till sin hjälp hade hon Simskäla Marthaförening, som hon var ordförande för i nästan trettio år och som blev nästan en livsuppgift för henne. Med marthornas hjälp samlade hon ihop pengar till en ”elljusfond” för att få elektricitet till Simskäla, vilket skedde så sent som 1965. Hon lyckades 1972 få till stånd en ordnad färjetrafik mellan Simskäla och fasta Vårdö, där kyrkan, gravgården och butikerna fanns. Hon skötte om marthornas lokala lånebibliotek och donerade i sinom tid alla sina böcker till det.
Simskäla var länge en isolerad bygd. När Anni föddes 1909 hade de två stora Simskälaöarna med sina två ”bykärnor” en befolkning på ca 150 personer. I den vidsträckta skärgården utanför bodde ytterligare ett åttiotal. Barnen utifrån öarna gick i skola på Simskäla och inkvarterades under skolveckorna hos släktingar där. När den nya färjförbindelsen kom 1972 började barnen skjutsas till grundskolan i Strömsby. Det stora röda skolhuset på Östra Simskäla blev bygdegård.
Anni fick se sin hembygd avfolkas i snabb takt, skärgårdsöarna först, Simskälalanden sedan. Hon sörjde över det. Men det gick inte längre att försörja sig på gammaldags skärgårdsvis baserat på en hög grad av självhushållning, något som Anni själv hade varit med om under en stor del av sitt liv. Det var erfarenheterna från den tillvaron som hon skildrade i Stormskärs-Majas liv i mitten av 1800-talet.
Maja blev i själva verket hennes alter ego. Anni skrev om sig själv placerad i en tidsålder som måhända hade passat henne bättre än den snabbt föränderliga värld som hon levde i.
Men Anni miste ändå aldrig tron på att Simskäla, en bygd som hade levat i många hundra år, inte skulle kunna fortleva. Hon fick rätt. Simskäla har i dag visserligen bara ett trettiotal bofasta invånare, men där finns en blomstrande växthusrörelse, satsningar på besöksnäringen i form av uthyrningsstugor, fisketurism och värdshus. Där bor unga familjer med många barn.
Det är klart att det är jobbigare att bo på en skärgårdsö än i en tätort. Det är längre väg till allting, inte minst på grund av de oundvikliga färjpassen. Simskäla saknar numera varje form av infrastruktur. Det finns ingen skola eller butik, ingen form av närservice över huvud taget. Men i gengäld finns det gemenskap. Man tar hand om varandra.
Och naturen, den kan ingenting ersätta. Naturen, både storslagen och karg, den lär man sig uppskatta här ute. I likhet med de flesta stadsmänniskor hade jag bara upplevat skärgården på sommaren. Men under åren på Simskäla insåg jag att det finns tre årstider till, var och en med sin tjusning och att sommaren ingalunda är den bästa av dem.
Detta är, poetiskt uttryckt, sälarnas och havsörnarnas land.
– Anni Blomqvist född Karlsson 1909 på Östergård, Östra Simskäla, död 1990 på Strömmen, Västra Simskäla.
– Gift 1936 med sjömannen Valter Blomqvist född 1911, sönerna Tommy född 1939, Bengt född 1945.
– Maken och äldste sonen Tommy omkom under en fiskefärd i mars 1961.
– Den yngre sonen Bengt drunknade i samband med en fiskefärd i maj 1987.
– Anni och Valter byggde 1945 sitt hus Strömmen på platsen för ett gammalt torp under Annis hemgård och tillbyggnaden med Annis skrivarstuga uppfördes 1975.
– Anni var 57 år gammal när hon 1966 debuterade med minnesboken ”I stormens spår”.
– Förlaget ville ha fler böcker och nu började Anni skriva om sin fars faster Maria Mickelsdotter, förebilden till den numera så berömda litterära gestalten Stormskärs-Maja.
– Det blev fem romaner om Stormskärs-Maja (1968-1973).
– År 1976 blev Anni Blomqvist känd också på finskt håll tack vare Åke Lindmans TV-film Stormskärs-Maja, som spelades in på plats ute på Väderskär, böckernas Stormskär, nordost om Simskäla.
– I samband med filmsuccén översattes Maja-böckerna i rask takt till finska.
– År 1990 hade Jussi Helminens och Martti Puurtinens teaterpjäs om Stormskärs-Maja, skriven på finska, premiär i Tammerfors.
– Sedan dess har den spelats på otaliga finska teaterscener runtom i landet, hösten 2012 både i Jyväskylä och Villmanstrand.
– Pjäsen har, översatt till svenska, endast satts upp på ett fåtal scener, bland annat i Mariehamn år 2007.
– När Anni Blomqvist dog 1990 testamenterade hon hela sin kvarlåtenskap till Ålands kulturstiftelse.
– Stiftelsen upprätthåller enligt hennes önskan Strömmen som författarhem och museum.
– Ur Valter, Tommy, Bengt och Anni Blomqvists minnesfond, som stiftelsen förvaltar, utdelas varje år stipendier för projekt med anknytning till skärgården.
– Strömmen besöks av ungefär 500 personer per sommar.
ARTIKELFÖRFATTAREN ANN-GERD STEINBY är journalist och författare. Skriver både skönlitteratur och fakta. Senaste boken om Ålands Marthadistrikt 100 år kom ut i oktober 2012.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 4/2012.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!