16.8.2024
Var Uno Eskills håller hus i skrivande stund är inte så lätt att veta. Hans fru Birgit bor vintertid i parets hus i Pargas, men där har Uno inte ro att vara mer än några dagar åt gången.
Han är skriven på Ytterstö, där Birgits barndomshem ligger, och där familjen Eskills tillbringat alla somrar. Men huset på Ytterstö är utsatt för nordanvinden och håller inte värmen så bra. Så vintertid bor han mest på sin egen barndoms ö Salmis, som också ligger i Iniö skärgård. – Det är väl knappt en kilometer som skiljer Salmis och Ytterstö, säger Uno. Är det öppet vatten åker jag ofta mellan öarna, bland annat kommer ju posten till Ytterstö. Jag reparerar bryggor och alla hus, fiskar litet, hugger ved – det är knappt så att tiden räcker till. På vintern är jag ofta ensam här ute, för det finns ju knappt några skäribor kvar. Min närmaste granne, Dora på Lammholm, är på fem kilometers avstånd. Frugan är ju också ute ibland, men på vintern behöver hon se till huset i Pargas så att vattnet inte fryser.
Ön Salmis hörde till Söderby på Iniö. Fäbodvallen på Salmis var en unik företeelse i hela Åbolands skärgård (se faktaruta). Där hade Söderbyborna mjölkstugor och korna transporterades dit för en stor del av året. Unos morfars far flyttade ut till Salmis 1896, i samband med att han ärvde en halv gård från Söderby.
– När jag var liten vara alla större holmar bebodda, berättar Uno. På Salmis bodde ett 15-tal personer i fem olika gårdar. Men alla tömdes i takt med att fisket gick ner och jordbruket blev för kostsamt när man borde skaffa sig traktorer. Unos familj hade sex-sju kor och sålde mjölk. Innan elektriciteten kom 1980 var det stora bestyr med att hålla mjölken kyld. På vintern tog man upp is ur sjön som sparades för att man skulle kunna kyla mjölken när det blev varmare. Mjölken forslades till fastlandet med båtar som körde runt bland holmarna, under menförestider använde man sig av båten Aranda.
– När traktorn kom kunde man köra mjölken över isen till Gustavs, före det åkte man bara med hästar. Vi hade två hästar hos oss, berättar Uno. Var man osäker på om isen skulle hålla gick man före och slog med isbillar. Om ett hårt slag gick igenom var det inte sagt att isen skulle hålla både häst och släde. Tiden före man kunde skicka iväg mjölken, kärnades den till smör. På somrarna kom sommargästerna till gården och köpte, men oftast åkte man upp i ån i Åbo och sålde smöret från sina båtar.
Centrum för Salmis var Söderby, men kyrkan låg då som nu i Norrby. Vanligtvis var det menföre just vid jul, så till julottan kunde man ofta inte åka.
– Inte åkte vi in alla söndagar heller, men alltid nu som då, säger Uno. Från Ytterstö är det ungefär 15 kilometer till kyrkan, från Salmis någon kilometer kortare. Var det öppet vatten åkte man båt nån timme till Söderby och sen tog det ungefär en halv timme att gå över land till Norrby.
– Vi fick telefon 1945, och fast jag var bara fyra år minns jag väl när de satte upp stolparna. Tre av fem hushåll skaffade telefon, men alla fanns på samma telefonlinje. Så man fick lyssna efter hur många signaler som gick fram, för att veta om man skulle svara eller om det var till någon av grannarna. Posten och Hufvudstadsbladet kom tre gånger i veckan. Så det är sämre nu, skrattar Uno. Nuförtiden får man nog ibland vänta en hel vecka på sin tidning.
– Min mor, som dog 1992, var den sista som bodde året om på Salmis. Allt blev så mycket lättare när vi fick elektricitet, men för att stoppa utflyttningen var det för sent. Nu känns det som om skärgården bara är till för rikare människor, som har råd att sätta ut nästan hur mycket pengar som helst för en holme. Och nästan hälften av våra marker är fredade av Natura 2000. Det gäller att komma överens om skötseln, trots att vi har ägt dem i hundra år och nog tagit hand som skötseln under den tiden.
Birgits farfar föddes på Ytterstö 1875 och hans föräldrar flyttade ut till ön några år innan. Medan det på Salmis fanns bönder och åkermark, präglades Ytterstö av fiskartorp. Birgits familj hade häst en tid, men annars brukades jorden för hand. Man fiskade och sålde mjölk. I många år fraktade Birgits far byggnadsmaterial i skärgården och på 1950-talet öppnade hennes föräldrar också butik på Ytterstö.
– På 1970-talet gick en butiksbåt i skärgården, berättar Birgit, men på 1980-talet öppnade faktiskt jag och Uno igen en butik sommartid på Ytterstö. Butiken var verksam i ungefär 10 år, men det var ett slitsamt jobb med mycket bärande. Och åtgången var så beroende av vädret. Det som sålde mest var bensin och gas, sådant som är jobbigt att släpa med sig från stan.
Trots att Ytterstö och Salmis ligger så nära varandra har Birgit och Uno inte gått i samma skola. Birgit gick i skola i Äpplö, medan Uno gick i Keistiö.
– På den tiden var skolbarnen från öarna inneboende hos någon familj, som fick en liten ersättning för besväret. Jag hade turen att komma till en ung och trevlig familj, berättar Birgit. Det enda vi behövde göra var att bära in ved. Alla åt tillsammans; paret med sina två barn, tre inneboende barn, farmor och en faster. Jag delade bäddsoffa med en annan flicka.
– För det mesta kunde man fara hem till veckosluten, gående eller med sparkstötting, berättar Uno. Var det dålig is kom någon äldre och hämtade oss från skolan. Ibland gick vi fastbundna i varandra med rep, så att man skulle kunna dra upp den som eventuellt gick igenom isen. Under menförestider fick man nog hålla sig på landbacken där man var inhyst. Men vad jag minns var det ganska sällan man var inomhus förutom när man sov, mest var man ute och skidade och lekte.
När är Uno och Birgits barn var små bodde familjen främst i Pargas. När Uno fick jobb på förbindelsebåtarna, där han hann jobba i 20 år, började han samtidigt tillbringa mer tid på Salmis och Ytterstö. Men att bosätta sig här som unga var inte ett alternativ.
– Mest med tanke på barnen, säger Birgit, de skulle ha varit tvungna att flytta hemifrån redan som sjuåringar. Men själv skulle jag nog ha kunnat tänka mig att bo på Ytterstö. Många besökare tycker att det är en vacker ö.
– Men något ska man jobba med också, konstaterar Uno. Man lever inte bara på utsikten.
Fiskarbönderna i Iniö idkade redan på 1700-talet och långt tidigare ett anspråkslöst jordbruk som stödnäring till fisket. Boskapsskötseln spelade också en väsentlig roll. På våren blev det vanligtvis knappt om foder och man måste i sista hand ta mat åt djuren från halmtaken. Söderbyborna hade emellertid sitt eget sätt att klara av det svåra problemet. De sju gårdarna i ägde före storskiftet samfällt en stor holme i den södra skärgården, Salmis. Varje vår efter islossningen stuvade byns bönder sina kor i fäbåtarna och seglade ut till ön. Där fick djuren livnära sig på Föönå, det vill säga det vissna gräset från föregående år.
När det började grönska fördes korna tillbaka till hagarna kring byn, och vildgräset fick växa ostört. I juli samlades byfolket igen på ön för att inleda slåttern. När höet var skördat fördes kreaturen på nytt ut till ön och fick stanna till sen höst. Varje hemman hade en egen ladugård på ön dessutom sin egen säterstuga, där säterhjonen vistades.
Säterjäntornas vistelse på Salmis var nog föga avundsvärt. Från och med början av 1800-talet känner man till en hel del tack vare bevarad muntlig tradition. Det vanliga var att varje gård anställde ett medelålders fruntimmer och en ung flicka, som varje morgon och kväll skulle mjölka korna, kärna smör och se efter kreaturen. Ofta hade säterhjonen inte tillgång till egen båt, så blev någon sjuk hade de inte möjlighet att komma därifrån. Ingen klocka fanns heller, men man följde solens gång.
Vidskepelsen spelade en viktig roll. Ovanför ladugårdsdörren fanns stålföremål som skydd för ondskans makter, främst maran. I utskären hade man också stor respekt för näcken, vilket räckte för att avhålla ortsborna från att lära sig simma.
Ingenting av de forna säterkojorna och säterladugårdarna finns kvar. Ännu 1947 fanns en säterkoja bevarad på ön, men också den är numera riven.
Salmis var ännu så sent som 1894 obebott. År 1890 hade man förrättat storskifte på ön och det blev samtidigt slutet på öns säterbruk. Efter hand kom nybyggare och röjde upp sätermarkerna.
Text ur Iniö skärgårdskommuns historia. Del III. 1991. Utgiven av föreningen Iniö hembygdsbok. © Rolf Kroneld, Hannele Köngäs, Tua Henriksson.
ARTIKELFÖRFATTAREN PIA PROST jobbar som redaktör för Tidskriften Skärgård.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2011.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!