5.7.2024
– När man kör i dimma så skall nog kompassen fram. Den har varit med mig med många strömmingslass till stan.
Det är Ruben Winberg på Kamsholmen i Sibbo skärgård som säger det här. Ruben har varit fiskare i mer eller mindre hela sitt vuxna liv, och det är åtskilliga laster med strömming, böckling och potatis som han har kört till Salutorget i Helsingfors. Han kan varje sten längs farleden, och kan antagligen köra sträckan i sömnen, men blir sikten dålig är det kompassen som skall fram.
– Man skall tro på kompassen och inte på sig själv då man kör i dimma, säger han. Kompassen och klockan var viktigast när vi körde till torget.
Ja, idag har ju GPS och sjökortsplotter blivit tillgängliga för vilken båtägare som helst, men man måste ändå ha en riktig kompass ombord och kunna använda den, säger Ruben. Den fungerar också om båtens elsystem strejkar.
– När det är bra sikt skall man ibland kontrollera kompassen när man vet var man är och var man har väderstrecken. När man sedan är van med sin kompass så kan man också lita på den.
Ruben är sjätte generationen Winberg på Kamsholmen. Och Winbergs är en kompassmakarsläkt.
Efter fredsslutet mellan Sverige och Ryssland år 1809 flyttade överskeppare Arved Winberg med sin familj från Sveaborg till Kamsholmen. Arved var född i Sverige och hade tjänstgjort som överskeppare vid Sveaborgseskadern, men nu sadlade han om och blev spannmålstorpare och holmvakt på Kamsholmen.
Helt sadlade han ändå inte om. Arved hade lärt sig kompassmakarens yrke under sin tid vid flottan, och den kunskapen tog han med sig till Sibbo skärgård. På Kamsholmen startade han sin lilla industri, och Winbergs kompasser blev uppskattade i skärgården till långt in på 1900-talet.
Paul Nyberg, som bland annat skrev en historik om Sibbo, berättar i jultidningen Lucifer från år 1937 om kompassbyggarsläkten Winberg. Nyberg hade några år tidigare köpt ett torp på Andersholmen i Pörtöarkipelagen. Torpet hade bland annat varit en skärgårdslots hem.
Nyberg hade köpt torpet komplett med allt som fanns där, och bland lösöret hittade han en kista i en bod. Där fanns en gammal lotsuniform och en del annat, och så en sliten trälåda: En kompass.
Det var en av Arved Winbergs kompasser.
Konsten att tillverka fina kompasser var en värdefull yrkeskunskap, och det berättas att Arved Winberg lät bygga ett högt staket runt sin verkstad. Ett par ilskna hundar lär dessutom ha vaktat verkstaden. Man måste tydligen skydda sig mot industrispionage redan då. Konsten att få kompasskivan att ställa in sig rätt mot den magnetiska nordpolen var tydligen ganska svår, och familjen ville skydda sin tillverkning.
Inne i verkstaden satt Arved Winberg och hans söner under vintrarna och tillverkade kompasser. När våren kom lastades en liten skuta med vinterns produktion, och så bar det iväg på en affärsresa längs den nyländska kusten. Winbergs kompasser lär ha gått bra åt överallt mellan Pyttis och Hangö.
Arved Winberg dog i lungsot den 31 augusti 1826. Hans son Fredrik, som föddes år 1800 på Sveaborg, tog över kompassverkstaden.
Fredrik bodde som vuxen några år på Söderkullalandet längre österut i Sibbo skärgård, men 1833 flyttade han tillbaka till Kamsholmen. Han gifte sig med Ulrika Andersdotter, som var hemma från gården Skraflas i Kallbäck. De fick tre barn, och sonen Karl Fredrik, som föddes 1826, var den som senare tog över kompassbyggarverksamheten efter sin far.
Karl Winberg var tydligen intresserad av produktutveckling, för Paul Nyberg berättar i artikeln i Lucifer att lantbruksrådet Erik Borgström på Östersundom gård ägde en liten mässingskompass som var prydligt signerad med Karl Winbergs namn.
Karl Fredrik Winberg var gift med Johanna Karolina Eriksdotter en skärgårdsflicka från Simsalö inte långt från Kamsholmen. De fick sju barn, och sonen Frans, som föddes 1861, var den följande Winbergaren som blev kompasstillverkare.
Frans var en företagsam man. Han hann också ha en lanthandel på Simsalö, och hade bland annat en butiksbåt där, berättar Ruben Winberg. Frans Winberg bodde också några år i Borgå och ägde ett hus i staden.
Under tiden i Borgå grundade hans söner en firma som hette AB Skärgårdens redskapshandel OY. I den firmans regi fortsatte man bland annat kompasstillverkningen. Ruben Winberg antar att Josef Winberg var med och tillverkade kompasserna. Josef bodde senare på Granö i Sibbo skärgård, och ännu för några år sedan såg man resterna av det vindhjul som pumpade vatten till hans odlingar.
Josef Winberg lär ha varit en duktig tekniker. Bland annat tillverkade han en svarv och svarvade små träbyttor för undermjölk som sedan såldes på torget i Helsingfors. Undermjölk är den filmjölksrot som man behövde för att göra fil hemma.
Hemma hos Ruben och Lisi Winberg på Kamsholmen i Sibbo finns inte längre så mycket som påminner om den tiden då holmen var centrum för en viktig småindustri. En tryckplåt i koppar finns kvar. Det är den tryckplåt som Arved Winberg använde då han tillverkade kompassrosorna till sina kompasser. ”Arved Winberg, Sveaborg” står det i centrum runt en liten bild av ett landskap.
Den här tryckplåten förvarades alltid instucken vid dörrkarmen hemma i det gamla huset på Kamsholmen, berättar Ruben. Barnen var strängt tillsagda att inte leka med tryckplåten.
I fem generationer tillverkade släkten Winberg kompasser, och största delen av tiden hemma på Kamsholmen i Sibbo skärgård. Torrkompasserna hade dock en nackdel: De var oroliga, och det var litet svårt att noggrant ta sig fram enligt dem. När vätskekompasserna blev vanligare var egentligen tiden förbi för den lilla hemindustrin på Kamsholmen med sina förgreningar bland annat till Borgå. Det var dags för nya kompasser att ta över.
Idag har ännu en ny navigationsmetod tagit över, och nu finns det många båtfarare som tycker att man klarar sig bra med sin lilla GPS, i synnerhet om den kan kopplas till en kartplotter så att man hela tiden ser var man finns.
Många erfarna navigatörer önskar dock att man ännu skall låta kompassen finnas kvar i båten. Om batterierna tar slut i GPS-mottagaren eller elektroniken av annan orsak slås ut så är det bara skålen med sin stabila skiva som kan visa rätt riktning på havet och i skärgården.
– Man skall nog lita på kompassen, säger Ruben Winberg.
ARTIKELFÖRFATTAREN HENRIK WESTERMARK är journalist vid Borgåbladet, ”bortaålänning”, miljöintresserad, vistas gärna i skärgården.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 4/2006.