2.2.2023

TEXT: Thomas Rosenberg

Det var inte så länge sedan många professorer vid Akademin stängde dörren till sitt arbetsrum den sista maj, för att bege sig ut till sina sommarvisten – och återkomma först i början av september. En av dem var Knut Pipping, som från 1959 till sin pensionering 1984 innehade den Fahlbeckska professuren i sociologi med statistik. Inte för att han (eller hans kolleger) skulle ha legat på latsidan. Nej, han arbetade flitigt ute på stugan, när han inte reste till olika kongresser runtom i Europa. Men för Knut – eller Knupping, som han ville bli kallad – var kärleken till skärgården ovanligt stark. Både som forskningsobjekt och –miljö, och som avkoppling. 

I Knuppings fall var det Kumlinge som stod i centrum, och den närmaste arkipelagen på bägge sidorna om Skiftet. Att det blev så hängde samman med att han redan från barndomen vistades mycket i den åländska och åboländska skärgården. Han seglade flitigt på olika släktingars och vänners båtar, och vistades bland annat på Lofsdal i Pargas, hos släkten Reuter, som hans faster Märta var ingift i. Han drömmer redan tidigt om en egen båt. Drömmen kom närmare sin materialisering i september 1941, då han i gåva på sin myndighetsdag (man blev då myndig vid 21) av sin familj och sina närmaste släktingar fick pengar för en egen båt. Han befann sig då i en militär skolningscentral i Lahtis, kort före avresan till Kiestinkifronten, mellan Kuusamo och Vita havet. Han umgicks redan tidigt med planer på att göra etnologiska fältstudier i den åboländska skärgården, av samma typ som han för sin doktorsavhandling gjorde i Lappland somrarna 1945 och 1946.  

De första skisserna på en större undersökning är från 1946-47, då han söker ett stipendium för ett projekt om förhållandena i Finlands sydvästra skärgård. Hans första mer systematiska forskningsexpedition sker sommaren 1953, då han seglar omkring i Kumlinge-Brändö arkipelagen i s/y Jeanne, av allt att döma tillsammans med sin yngre bror Gunnar. Han lär känna befolkningen, gör intervjuer och dokumenterar olika arbetsmoment genom att fotografera dem.

Ida stiger ombord

En för Knupping avgörande vändpunkt är den internationella sociologkongress han deltar i ännu i slutet av samma sommar, i Liège i Belgien. Där träffar han nämligen Ida van Hulten, också hon sociolog och i färd med att disputera om arbetarna vid Philips fabriker i Holland. Tycke uppstod omedelbart – ja, Knut friade faktiskt redan andra dagen! – och paret gifte sig samma höst, i december 1953. Upplivad av att nu ha en kär kollega i båten, både bildligen och bokstavligen, gör han en mer utarbetad forskningsplan för ”en undersökning om den åländska och åboländska utskärgårdens sociologi”. Hans vision var att ge en så fullständig bild som möjligt av skärgårdssamhällets historia och av dess sociala och ekonomiska struktur och funktionssätt.  

Knut och Ida besluter sig genast för att tillbringa en stor del av sin första gemensamma vinter på Kumlinge, där de hyr in sig i en stuga. Också de följande åren vistas de i långa perioder på Kumlinge, även vintertid, tills Knut vintern 1957 installeras som professor vid Yhteiskunnallinen korkeakoulu i Helsingfors. Samma år köper paret en strandtomt, Käringudd, på Kumlinges södra sida. Här uppför de en stuga som får namnet Skrifvars, till stor del planerad och delvis också byggd av Knut. Stugan blev deras käraste tillhåll under några decennier framöver.

Snickaren Knut

Även om Knut Pipping var en hundraprocentig akademiker, uppvuxen i en släkt fylld av professorer, i flera generationer, var han också en skicklig hantverkare. För Knupping var hammaren lika naturlig som pennan. Han var dessutom en skicklig tecknare, och gjorde själv en stor del av ritningarna till det som byggdes på Skrifvars. Han var väldigt noga med detaljerna, och det finns ett stort antal skisser bevarade, både för husbygget och hans olika båtar. 

Den första båtskissen är från hösten 1953, en ”slängbåt med centerbord”. Det blev hans älskade Betje, den båt han troget seglade ända till 1980-talet, då den övergick till den Reuterska släkten på Lofsdal. Den större båten hette Gjusan, också den byggd efter hans egna ritningar. Den byggdes i Kumlinge 1955-58, av John Sjölund. Knupping behöll Gjusan till 1976, då hon övergick i John Hackmans ägo. I köpebrevet ingick en klausul om att Knupping skulle ha rätt att segla med den någon vecka om somrarna, men han begagnade sig av den rätten bara en gång, sommaren 1977. Många är de vänner och kolleger som seglat med Knupping. En av dem är Jan Otto Andersson, prof. em. i nationalekonomi. Han minns två knepiga situationer från början av 1970-talet (bägge återgivna i Sundback et al. 2017, i artikeln av Kirsti Suolinna & Olli Lagerspetz). Ena gången överraskas de i tät dimma av Sverigebåtarna. Knut hissar kaffepannan i masten som radarreflektor och lyckas därmed undvika kollision med passagerarfartygen. En annan gång befann de sig utanför Föglö: 

”Knupping hade lyssnat på väderleksrapporten och valde att vi skulle övernatta i en vik som borde vara skyddad för vinden. På morgonen blåste emellertid en hård vind in i viken och när vi försökte ta oss ut misslyckades vi och Gjusan drev in i en vassrugg och fastnade i leran. Vi fick hjälp av en motorbåt som försökte dra oss loss, men misslyckades. Då föreslog Knupping att vi skulle fästa alla flytvästar i ankaret och att hans brorson och jag skulle simma ut med det så långt kättingen räckte. Vi simmade allt vad vi kunde mot vågorna och när vi kom så långt vi kunde gällde det att lösgöra flytvästarna från ankaret, vilket lyckades. Simmade tillbaka med flytvästarna och sedan vinschade vi oss ut från vassen. Vi fick upp seglen igen och kunde kryssa oss ut och fortsätta äventyret.”

Själv gjorde jag aldrig någon segeltur med Knupping, men besökte nog Knut och Ida på Skrivars, någon gång mot slutet av 1970-talet.

Skärgårdsprojekten

Det är alltså i första hand som forskare Knut och Ida ger sig i kast med skärgårdslivet, framför allt på Kumlinge och Brändö. I deras efterlämnade material, som finns deponerat på Handskriftsavdelningen vid Åbo Akademis bibliotek, finns rikligt med både anteckningar och bilder från deras första expeditioner. Mycket handlar om livet på öarna, med dokumentation av olika sysslor, inte minst fisket. Knupping var som sagt en begåvad tecknare, och det finns en stor mängd skisser av olika fångstredskap och deras utveckling. Han fotograferade också gärna, med den Leica som han ofta bar hängande på magen.

Kumlingematerialet i Knut Pippings arkiv omfattar ungefär en hyllmeter, och utgör därmed nästan en fjärdedel av hela materialet. Det finns alltså en ofantlig mängd insamlade data från fyra decennier, kring det mesta som rör skärgårdsbornas liv och historia. Knuts plan var att skriva en heltäckande monografi över Kumlinge och skärgårdslivets sociologi. Det förblev en dröm, med undantag av ett antal mindre undersökningar, uppsatser, föredrag och artiklar, ofta för olika kongresser. Flera av dem på engelska eller tyska, några tillsammans med Ida. Till de undersökningar han genomförde hör en längre artikel på tyska från 1957, om sociala förändringar i den finländska skärgården, och rapporten ”Den åländska ungdomens emigration”, som han skrev tillsammans med Ida (se vidare faktarutan).

Ofantliga mängder data

Att den stora Kumlingemonografin aldrig blev av sammanhängde förmodligen med att projektet redan i ett tidigt skede växte Knut över huvudet. Och det kan man förstå, då man bläddrar i det ofantliga materialet. Här finns det mesta man kan tänka sig när det gäller skärgårdens sociologi och historia. För att få ett längre perspektiv på skärgårdsbornas liv samlade han av allt att döma kompletta uppgifter om befolkningen och jordägoförhållandena på öarna, så långt tillbaka det gick, ända till 1500-talet. Dessutom finns statistiska uppgifter om det mesta i skärgårdssamhället, och hur det förändrats under tidernas lopp. Hit hör allt från förändringar inom jordbruket och fisket till innovationer av typen elektricitet, telefoner och bilar. Knut och Ida samlade också under många år tillsammans in stora mängder intervjudata om livet i skärgården. De använde då också olika typer av test, inspirerade av den testmetodik Knupping lärt sig under sina vistelser i USA och Tyskland efter kriget.    

Senare lät han också sina studerande samla in kompletterande material, och under sina sista år som verksam professor gjorde han allvarliga försök att återuppliva Kumlingeprojektet. Han närde också länge planer på att publicera sina samlade resultat i bokform, både på svenska och engelska. Det senare under titeln ”The Baltic Fishermen”, och ett relativt komplett manuskript på engelska finns i hans arkiv. Som en avläggare av detta engagerade sig Knut också i fiskeriforskningen, framför allt på Nordatlanten, vilket flera gånger förde honom till kongresser bland annat i Norge. I slutet av 1950-talet var han också en av grundarna av den europeiska organisationen för forskning kring rurala frågor, European Society for Rural Sociology. Han deltog på flera av dess kongresser runtom i Europa, ofta med föredrag kring skärgårdsfrågor.

Sigyn, Sjöhistoriska museet och Skärgårdsinstitutet

Knupping kunde givetvis inte avhålla sig från att ägna skärgården sitt intresse också under vinterhalvåret. Han deltog tidigt i projektet med att rädda och underhålla museifartyget Sigyn, tillsammans med övriga entusiaster och vänner som Lars Grönstrand och John Hackman. Skeppet förvärvades år 1939 av Stiftelsen för Åbo Akademi, till det nygrundade Sjöhistoriska museets samlingar, för att som museifartyg ligga vid Aura å. Den första artikeln Knupping skrev om Sigyn var i ett nummer av Frisk Bris år 1945 (då han alltså var bara 25 år gammal). Han var också aktivt engagerad i den omfattande renovering av fartyget som gjordes på 1970-talet. 

Ett annat närbesläktat föremål för hans omsorger var det Skärgårdsinstitut som grundades i anslutning till ÅA i början av 1970-talet, och i vars ledningsgrupp han satt i många år. Han medverkade också med några artiklar och recensioner samt kortare notiser i Skärgård. 

Att Knupping växte upp i en släkt med långa akademikertraditioner, och dessutom tillhörde adeln, bidrog säkert till hans stora intresse för historia och heraldik. I hans efterlämnade papper finns flera välgjorda teckningar av olika släktvapen och andra heraldiska symboler, som han gjorde redan under pojkåren. Han blev med tiden en skicklig amatörheraldiker, speciellt på den marina heraldikens område, där han blev en erkänd expert. En kulmen på hans heraldikerbana var att han tillhörde arrangörerna för den 16 internationella heraldikkongressen i Helsingfors i augusti 1984. Ett konkret resultat av hans intresse var att han år 1963 erbjöd sig att rita en ny version av Mariehamns segelförenings flagga, den förening hans båtar alltid var registrerade i och vars flagga han alltid förde. 

Med sitt livslånga intresse för skärgården och dess villkor förenade Knut Pipping flera ingredienser i sin sociologiska grundsyn. Han var under sin uppväxt djupt påverkad av Edward Westermarck, som inte bara var en vetenskaplig auktoritet av stora mått utan också, i egenskap av Knuts farmors bror, en viktig och högst närvarande del av familjekretsen. Under Knuppings formativa år som forskare kom sociologin emellertid att uvecklas kraftigt, i en mer empirisk och modern riktning. 

Drömmen om att få arbeta i fält, och göra en övergripande studie av ett lokalsamhälle, fanns ändå kvar. Och med kärleken till skärgården var det naturligt att Kumlinge blev den plats där han ville förverkliga sin vision. Kumlingeprojektet var för Knupping ett sätt att kombinera såväl etnosociologi och antropologi som funktionalism och systemteori, i kombination med det långa historiska perspektivet. Att projektet blev på hälft tyngde Knupping under återstoden av hans liv. Mycket blev ändå gjort, och det finns en hel del material kvar i hans efterlämnade papper, för hugade forskare att rota i.

KÄLLOR:

Knut Pippings samling. Handskriftsavdelningen vid Åbo Akademis bibliotek.

Sundback, Susan & Rosenberg, Thomas & Rosenlew, Anne (red.): Knut Pipping och etableringen av den moderna sociologin vid Åbo Akademi. Finska Vetenskaps-Societeten, Helsingfors 2017. 

ARTIKELFÖRFATTAREN THOMAS ROSENBERG, född 1953, är sociolog och skriftställare. Han studerade vid ÅA under 1970-talet, och verkade därefter som assistent i sociologi, under Knut Pippings sista tid som professor. Arbetar sedan många år med dennes efterlämnade papper, med tanke på en biografi om Knut Pipping.  

Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 3/2018.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!

Tillbaka till Öatlas.