29.8.2024
För alla som ofta besöker den väståboländska skärgården är Lillmälö en bekant plats, det är ju från Lillmälö färjan går till Nagu och där man brukar köa före midsommar. Ändå är det få som någonsin besökt själva byn Lillmälö och det är bara en glimt av den man kan se från vägen. Men den glimten, ett par mycket ståtliga hus, ger rätt bild av det man får se om man svänger in till höger. Lillmälö är en vacker och synnerligen levande by med en lång och rik historia.
När jag en solig vinterdag år 2016 sitter i den vackra gamla salen i Vestergård, omgiven av 11 personer som alla heter Bergman, flyger historierna omkring i rummet. Årtiondena blandas med varandra och de tre generationerna korrigerar och kompletterar varandras berättelser. Att tala om Lillmälö 2016 går inte utan att man beaktar byns historia, så sammanflätade är minnena från förr med dagens liv. Det ärganska få byar i skärgården som både har en rik historia och som lever ett modernt liv som en fortsättning på det som tidigare generationer upplevt. Själv har jag som ung några gånger hamnat på Lillmälö efter olika fester. Jag minns inte exakt i vilka hus jag har varit, men jag kunde känna historiens vingslag i väggarna redan då. Däremot vill man förtränga minnet av alla de underliga former av hemgjort vin som släpades fram från källare och förråd. Vin i silltunnor, pepparvin…
Berättelserna på Lillmälö handlar ofta om vinter och is och om tiden då Lillmälö på riktigt var en ö. Då skulle man ta sig bl.a. till skolan, efter smör ibland eller på dans över isen.
”Ruina” var ett för mig obekant ord och också denna rätt besynnerliga sportaktivitet torde för de flesta (lyckligtvis) var helt obekant. På Lillmälö har den dock hört till sådant som gått i arv från far till son. Det verkar enkelt uttryckt ha gått till så här: när isarna har lagt sent på hösten är de ännu lite mjuka, men håller ändå att gå på. Då springer flera pojkar i bredd (i armkrok) ut över isen så att det bildas en liten våg under isen som rör sig framför dem. Om någons fot går genom isen hålls han ändå på ytan av de andra.
Man drog också sommarnot (Jakobssons not). Det var braxen man var ute efter, den saltades. Braxen var så viktig att byborna lämnade höbärgningen i mitten om man kunde se att braxen var på väg in (det syns på vattenytan). Lite skötor la man ut också. Och sen rodde någon regelbundet till Åbo för att sälja fisken. Eller så skidade man dit.
På Lillmälö kunde man tydligen simma bättre än vad skärgårdsbor längre ut kunde. Någon av förfäderna hade simmat över farleden mellan Nagu och Korpo vid Fagerholm, och vid behov ibland simmat i väg med hustrun på ryggen! Vintern förde också med sig en sport som i dag är en tävlingsgren i OS: att skrinna ned för backe. Ungarna på Lillmälö satte på sig skridskorna och for i väg nerför den långa glashala byvägen med otrolig fart. När Greta gick ner sig i isen såg hon till att kasta i väg smöret först innan hon själv tog sig upp. Det gäller att prioritera. Farfar lärde upp nästa generation att om man slår med käppen hårt mot isen och den går igenom ska man hållas på land, men om bara det andra slaget går igenom kan man gå över.
På Lillmälö har man under motorernas tid rört sig mest med motorbåtar, men ett par segelbåtar minns man ändå. Han som seglade omkull fick dock nog av det flytetyget, så han tog och sågade ner masten i ilskan. På Lillmälö har man länge haft som tradition att på midsommaren åka ut till Sandholmen. Den båt som användes på 1920-talet är i bruk fortfarande. Den sjönk varje vår och det var mycket jobb med att få den tätad. I dag är den plastad, men det har behövt bytas motor bara en gång på 100 år! Utom midsommar firas både nyår och 1 maj tillsammans. På Lillmälö finns sedan ett femtontal år tillbaka också en byförening. En sådan kan vara bra att ha om man vill jobba med konkreta mål, det vet alla som bor i byar.
I Lillmälö by bor i dag 38 personer året om i 18 hushåll (enligt en hastig genomgång av lä- get den 25.2 2016). Förr visste man rätt bra vem som bodde var och när, men i dag är det betydligt svårare. På midsommarafton när midsommarstången vid stranden kläs och reses, är ofta fler än 100 personer på plats. Men också om invånarantalet är betydligt högre sommartid än vintertid, är det fel att påstå att byn skulle börja blomstra på sommaren. Lillmälö blomstrar året om.
På 1990-talet var Lillmälö fullt av ungar, många par i byn fick två barn var och det blev sådär ett dussin barn tillsammans som sprang omkring och hade roligt. Några av dessa barn är nu ungdomar, sitter med mig i salen i Vestergård och de spelar i spelmanslaget. Så på min fråga om de tror att de om 50 år sitter i samma soffa som i dag och berättar historier, svarar några lite förvånat: JA. Det är klart att ingen kan veta vad livet för med sig, men för dem som vuxit upp på Lillmälö är det givet att det är dit man alltid vill.
Musiken i blodet
Det har musicerats på Lillmälö sedan 1700-talet. Åtminstone. Och spelar gör man alltså också i dag. Som exempel kan nämnas att Ben Bergman spelar fiol och det har 5 generationer gjort före honom. Flera av dem som spelar i dag i spelmanslaget är också med i många andra konstellationer där det spelas olika slags musik.
Tidigare var det en hel del blåsinstrument man spelade, nu är inga sådana med längre och man vet inte riktigt heller vart de tagit vägen. Flere av de instrument som är i bruk i dag är ganska gamla och några rätt slitna. Kontrabasen har varit med om mycket under nästan 100 år: Bens far transporterade den på sparkkälken på väg till en spelning, basen trillade från kälken och spåren av den färden kan tydligt ses som djupa repor i sidan. Också basens hals har gått av en gång. Men med tanke på att den också åkt på cykel till centrum av Pargas och på moped till Kimito, är det ett rent under att den ännu är vid så god vigör.
Bergmans spelmanslags sätt att spela är i dag rätt ovanligt. Så pass ovanligt att man har fått ställa upp med att lära andra hur det går till. Man ”durar” eller ”sekunderar”, dvs. det är ett så traditionellt sätt att spela att förfäderna till dagens Bergmän kunde kliva ner från sin himlarand och spela med. Denna tradition bottnar i dansmusiken, och då jag fick mig till livs en privat liten spelning i Vestergård är det lätt att tro att man dansat till dessa toner.
John Rosas, bekant för de flesta inom finlandssvensk musik, var aktivt med i Lillmälös musikliv på 1930- och 1940-talen. Tidigare var det ”Pargas skärgårds spelmanslag” som John Rosas startade 1935 som många spelade med i, sen uppkom ”Lillmälö orkestern”, sen rätt och slätt ”Bergmännen” som senare övergick i det som nu kallas ”Bergmans spelmanslag”.
Till spelmanslaget hör 10 spelemän och de övar nästan varje vecka, de spelar på fester och spelmanslaget har igen i år anmält sig till Kaustby. Man har uppträtt i Prag år 2014 och gett ut en skiva 1996 och 2007.
Det finns ingen anledning att tro att musiken skulle tystna på Lillmälö. Den har slagit rot under flera hundra år i svalans flykt, i kattfoten på ängen, i midsommarnattens trolska ljus.
ARTIKELFÖRFATTAREN NINA SÖDERLUND är skärgårdsbo, kommunpolitiker, planmerare vid CLL och ordförande för Skärgårdsinstitutet.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2016.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!