5.7.2024

TEXT: Hans Jern

Löparö är en ö i Sibbo skärgård med intressant industrihistoria och med ett eget slott. Idag är Löparö gård en välskött skärgårdsfastighet av det mer ovanliga slaget och stenslottet från 1800-talets mitt inhyser tre moderna bostadslägenheter.

I en slottsliknande byggnad av gråsten och tegel på Löparös östra strand, vid det smala och långsträckta sund som skiljer de två tvillingöarna Kitö och Löparö åt, bor två generationer Tallgren. Ja, sommartid när barnbarn och barnbarnsbarn är på besök, kan slottet – låt oss kalla det så – befolkas av upp till fyra tallgrenska generationer.

De lever i en historisk omgivning. Slottet byggdes 1852 – 1854 av ingenjörskapten Henrik Tallgren d.y. Han var fortifikationsofficer på Sveaborg och det är uppenbart att han låtit sig inspireras av både byggnadsstil och -teknik där. Det kan man se av de låga välvda taken i husets paradvåning och de vindlande trapporna av tegel.

Slottet, som är byggt i två våningar, är ca 30 meter långt och 20 meter brett. Ursprungligen hade byggnaden ett utsiktstorn och en takkonstruktion av schweizisk typ med utspringande gavelrösen. Men en brand 1887 förstörde tornet och taket och vid återuppbyggnaden nöjde man sig med det valmade tak huset ännu har.

Kapten Tallgren lät också bygga en rad ekonomibyggnader på gården, bl a den ståtliga ladugården och det stora strandmagasinet. Bägge i sten med överbyggnad av trä. Han lät också bygga en rund ria av tegel med en lodrät axel i mitten där ett svängbart innanrede var fäst. Där hängdes sädeskärvarna upp till torkning; tyvärr finns inte denna speciella ria längre kvar.

Bore Tallgren, som äger Löparö gård idag, är innehavare av gården i femte led. De tre första Tallgrenarna hette alla Henrik. Gården förvärvades av Henrik Tallgren d.ä. Han var länsman i Sibbo, utkommen från Pyhäjärvi i Tavastland och bosatt i Mårtensby. Länsman Tallgren köpte Löparö gård i två etapper. Den första 1829 då han övertog Fabian von Roswalls andel av Löparö säterirusthåll. Resten köpte han några år senare av Johan Fabritius arvingar.

Länsman Tallgren var aldrig bosatt på Löparö. Han använde bara sporadiskt gårdens då rätt anspråkslösa karaktärsbyggnad i trä. Odlingarna sköttes av landbobönder. Men han hade planer på exploatering av kalkfyndigheter på ön. Om detta vittnar några kalkugnar, vilka man ännu kan se rester av på Kvarnberget, väster om karaktärsbyggnaden.

Länsmannens son, redan nämnda kapten Tallgren, var däremot fast bosatt på Löparö. Gården övergick i hans ägo 1860, således efter att han uppfört karaktärsbyggnaden. Kaptenen torrlade och odlade upp sanka ängar och kärr på ön och anlade en fin trädgård.

I en artikel (Bland villabor och fiskare i Sibbo skär) från 1923 berättar Petrus Nordman om ett besök han år 1884 gjorde på Löparö. Han hade där träffat den ”språksamma kapten Tallgren”, som var ägare till en väldig fruktträdgård. …”för att slippa nattliga besök av tjuvar från grannskapet hade han kommit på den ljusa idén att till vem som helst som det ville skänka unga träd, som vederbörande kunde plantera vid egen stuga.”

Från kaptenens tid kan man ännu i terrängen se djupa kanalliknande diken som sprängts genom bergen för att dränera våtmarker i de inre delarna av ön. Det berättas att han anlitade stenarbetare från Sveaborg för projektet. Kapten var ju i rysk tjänst där.

Under kaptenens tid bildades de första torpen på Löparö; spannmålstorp på själva Löparön och fiskartorp på omgivande holmar. Också de första herrskapsvillorna tillkom under kaptenens tid. På Lindudden byggdes på 1860-talet en villa för uthyrning. Villan, den första i sitt slag i Sibbo, såldes senare till advokatfiskal Gustaf Schybergson.

Den tredje i raden Henrikar var veterinär Henrik Tallgren. Han övertog (jämsides med sina systrar Ingrid och Emmy) gården 1898. Förutom veterinär var han också vetenskapsman och ivrig forskare. Han lyckades bl a utveckla en hälsomjölk, lactobacellin, med tillsats av laktobakterie av samma slag som idag finns på marknaden. Tallgren var dock för tidigt ute för en kommersiell lansering av produkten. Aktiebolaget Hälsomjölk, som fick sin bolagsordning fastställd av senaten den 10 mars 1910, blev aldrig någon betydande aktör på livsmedelsmarknaden.

Konservering var ett annat område veterinär Tallgren ägnade vetenskapligt intresse åt. I en artikel i Finlands Veterinärtidskrift från 1979 jämställs Tallgrens upptäckter inom livsmedelskonserveringens område med A I Virtanens Nobelprisbelönade upptäckter inom djurfoderkonserveringen. Han fick flera patent, både här hemma och utomlands för sina forskningsrön, där det banbrytande var att konserveringen bevarade äggviteämnet i råvaran. För att uppnå detta använde han en vätska som innehöll saltsyra och koksalt.

Som länsveterinär stod Tallgen för viktiga insatser i kampen mot tuberkulos bland nötboskap, som då var ett allvarligt problem. Han presenterade också flera tekniska innovationer. Konstruktionen till en lufttät fodersilo föddes på hans ritbord, liksom en maskin för ogräsrensning och en apparat för spritsning av ärter. För dessa beviljades han patent både i Tyskland och i Belgien. Men han lyckades aldrig kommersiellt utnyttja sina uppfinningar.

Veterinär Tallgren var inte heller han stadigvarande bosatt på Löparö. En tid efter att han blev delägare i gården fick han 1906 anställning på Medicinalstyrelsen och bosatte sig i Helsingfors. Löparö gård var hans sommarbostad, men han var starkt engagerad för utvecklandet av verksamheten på gården. Mer därom senare.

Efter veterinärens frånfälle 1939 blev hans son, ingenjör Hjalmar Tallgren, innehavare av gården. Samtidigt skedde en konsolidering av ägandeförhållandena, eftersom Hjalmar Tallgren också övertog sina fastrars andelar.

Hjalmar Tallgren var före kriget verksam inom cellulosaindustrin i Kexholm. Men när han 1942 hemförlovades från krigstjänst slog han sig ner på Löparö och tog hand om skötseln av gården. Han hade en kreatursdrift med 15 mjölkkor och trädgårdsodlingar medan åkerbruket förblev rätt anspråkslöst på de splittrade åkerplättarna. Skogsbruket var den bärande näringen. Vedhandeln var livlig under efterkrigsåren då gårdarna i Helsingfors ännu till stor del uppvärmdes med ved. Travar med björkved stod uppradade på Löparö stränder i väntan på skutskepparna som transporterade veden till huvudstaden.

Sunda levnadsvanor var utmärkande för Hjalmar Tallgren. Han var övertygad vegetarian, anhängare av Ekenäsbördige hälsofostraren Are Værlands lära. Tomat- och bönodlingen var viktig för kosthållet i hemmet, sötsaker förekom inte. Barnen växte upp med kruska, en hälsogröt gjord på vetekli, havre- eller korngryn, russin och vatten. Direkt ohälsosam kan ordningen inte ha varit för Hjalmar blev 95 år gammal.

Bore Tallgren började 1956 som ”hemmavarande son” ta del i driften av Löparö gård. Han bosatte sig då med sin hustru Ulla på gården. Motorsåg och motorbåt hörde till de första anskaffningarna. Skogsavverkningarna vintertid var den viktigaste inkomstkällan. Under sommarsäsongen drygades inkomsten ut med försäljning av potatis och trädgårdsprodukter. En tid ingick också spannmål i odlingshelheten.

På 1980-talet övergick gården, med en areal på totalt 320 hektar, varav 15 hektar odlad mark och 200 hektar skogsmark, i Bore Tallgrens namn. Han satsade på stora hallonodlingar jämsides med potatisen. Produkterna kördes med båt till kolerabassängen vid Salutorget i Helsingfors och såldes direkt åt konsumenterna. En svampsjukdom som drabbade hallonodlingen ledde till avbräck och reducerade odlingsarealen, men fortfarande ses Bore Tallgren sommartid i ms Kulingen vid kolerabassängens kaj med potatis och hallon i lasten.

När man idag bland betande islandshästar vandrar omkring på den så kallade Ribacken, som är en åker strax väster om gården, är det svårt att föreställa sig att där en gång sjudit av industriell aktivitet. Men så är det. För omkring fyrahundra år sedan var Löparö ett centrum för tillverkning av salpeter, som behövdes för framställning av svartkrut.

Verksamheten vid det salpetersjuderi som fanns i Borgå upphörde mot slutet av 1500-talet. Eftersom kronan under dessa krigiska tider var angelägen om att trygga kruttillverkningen startades istället ett salpetersjuderi på Löparö. Bönderna i Borgå län beordrades 1598 att leverera stock och annat byggnadsmateriel anläggningen behövde. Följande år anställdes Mårten Hansson som salpetersjudare.

Redan på Gustav Vasas tid hade råvarutillgången för salpetertillverkningen tryggats genom att jorden under fähusen förklarats som kronans egendom. Salpetertillverkningen skedde nämligen så att man i stora kopparkärl sjöd den urinhaltiga jorden tills all vätska avdunstat och salpeterkristallerna kunde avskiljas. Varför sjuderiet placerades just på Löparö kan man bara spekulera om. Kanske ville man inte ha hanteringen nära tätare bebyggelse, eftersom den måste ha spritt en påtaglig stank omkring sig. Samtidigt var den beroende av omfattande leveranser, vilka vid den här tiden till många delar var lättare att sköta sjövägen.

Det var bönderna i Borgå län, dvs socknarna från Helsinge i väster till Pernå i öster, som var ålagda att leverera råmaterial till salpetertillverkningen. Det var en betungande pålaga. När verksamheten 1620 stod på topp levererade länets bönder 3510 tunnor jord och fårdynga, 220 tunnor aska, 1757 lass ved och 440 kärvar halm till Löparö. Halmen och askan, liksom slaktavfall och kalk användes när fähusjorden inte hann till. Materialet dränkes med urin och fick ruttna tills det kunde sjudas.

Hanteringen krävde en hel det arbetskraft. På kronans lönelista stod som mest 20 anställda; ett tiotal arbetare, några kopparslagare som reparerade och byggde nya kopparpannor och en skrivare. En liten bosättning måste alltså ha omgett salpetersjuderiet. Den skulle också underhållas. År 1620 mottog Löparö 20 tunnor spannmål, två lispund smör, tolv lispund kött, två oxar och fyra lamm.

Utöver salpetertillverkningen förekom uppenbarligen också kruttillverkning på ön vid den här tiden. Om detta vittnar anteckningar från 1606 om leveranser av material för en ”Krutt gårdz bygning”, vid samma tid fanns en krutdräng bland personalen. Namnet ”krutåkern” på en av gårdens odlingar bär samma vittnesmål.

Salpetersjuderiets verksamhet upphörde 1634. Böndernas skyldighet att underhålla sjuderierna upphörde då och ersattes av en salpeterskatt.

När salpetertillverkningen upphört dröjde det närmare trehundra år tills följande industriella aktivitet vidtog på Löparö. Denna gång var det veterinär Tallgren som stod bakom företaget. Han försökte omsätta sina forskningsrön om konservering av livsmedel i praktisk handling genom att grunda en konservfabrik vid gården. Löparö konservfabrik tillverkade under början av 1900-talet konserver av fisk och grönsaker. Råvaran kom från egna odlingar och fiskevatten. Ett fiskrökeri ingick också i företagets verksamhet.

Företaget var uppenbart rätt framgångsrikt i starten. Men första världskriget ställde till det för den spirande livsmedelsindustrin. Råvara och marknad fanns det nog, men kriget lade beslag på metallen. När det inte längre gick att få tag på plåt till konservburkarna tvingades Tallgren 1914 lägga ner fabriken som då sysselsatte 18 arbetstagare. Därmed var det andra industriella skedet på Löparö förbi.

Namnet Löparö skall sannolikt relateras till budbärare, dvs personer som ingått i något enkelt slag av kommunikationssystem i öst-västlig riktning. Öns läge vid den naturliga inre farleden från Helsingfors österut stöder teorin.

Namnet finns första gången dokumenterat i medlet av 1500-talet. Den första fasta bosättningen är dokumenterad till 1543 då jordeboken nämner två bönder, Nils Olofsson och Erik Olofsson, som var bosatta på ön. Under den krigiska perioden i slutet av 1500-talet drabbades bönderna av skövlingar och tunga krigspålagor. Öns hemman stod då, åtminstone tidvis, öde.

En tid efter att det redan nämnda salpetersjuderiet upphört blev Löparö först frälsesäte och sedan rusthåll. Henrik Nöding på Lövkoski gård fick 1650 av drottning Kristina köpa rätten till Löparö. Den stannade i den Nödingska släkten ända till tiden för Stora ofreden då ön härjades av ryssarna och igen stod öde en tid. Under sjuttonhundratalet, efter Stora ofreden, hörde Löparö till ätterna Ramsay, Nordenskiöld och Schoultz, samt senare till Fabritius och Roswall, av vilka Henrik Tallgren som nämnt köpte Löparö gård.

De tidiga ägarna bodde aldrig på ön. Odlingarna sköttes av landbobönder. Urkunderna nämner två landbohemman: Tackmans, som omfattade den del som Roswall ägde och Mattsas, som omfattade den del Fabritius ägde. Mattsas bostadsbyggnad står ännu kvar vid inloppet där Löparö sund övergår i Löparö kanal.

Under årens gång har vid arvsskiften och genom tomtförsäljning flera mindre lägenheter bildats på Löparö. Den första villatomten såldes 1895 då helsingforskrögaren Karl König köpte en parcell vid Simsundet och byggde Köningsberg, som idag fungerar som fast bostad. Därifrån några hundra meter söderut står Villa Löparö, gårdens gamla karaktärsbyggnad, som flyttades till sin nuvarande plats när stenslottet byggdes och senare tillbyggdes med en andra våning. Lägenheten bröts ut 1908 och såldes. Idag används också Villa Löparö som fast bostad.

Efter senaste krig fick Löparö gård avstå kolonisationsjord och vatten till fiskaren Georg Åkerfelt från Hangö. Området finns vid Sandkilen på öns sydsida och bebos av familjen Kurt Åkerfelt, en av de få ännu yrkesverksamma fiskarna i Sibbo skärgård.

På Löparös västra sida, mot Kalkbruksfjärden, har för några år sedan en strandplan fastställts och flera villatomter sålts. Totalt finns idag på själva Löparö ca 35 fritidsboställen, medan antalet fast bosatta uppgår till 11 hushåll. Av öns totala areal på ca 400 hektar är 320 idag i gårdens ägo, resten har utparcellerats.

Jag benämnde inledningsvis Löparö och Kitö som tvillingöar. För så ser de ut på kartan där de ligger tätt intill varandra invid fastlandet. Men till sin karaktär är öarna rätt olika. Medan Kitö är en mer ordinär skärgårdsö med sandjordar, flata berghällar och barrträdsdominerad skog, uppvisar naturen på Löparö betydligt större variationer. Där kan vandraren stöta på branta stup, jättelika klippblock, små kärr och trånga dälder. Barrskogen växlar med lövträdslundar. Strandlinjen bryts av vikar som skär långt in i landmassan. Den kalkhaltiga jorden ger växtunderlag för en rik flora med många rara örter. Vårens blåsippsprakt på ön är svårslagen. Men gullvivorna eller lunneörterna blir inte långt efter.

I söder och väster möter Löparö öppna fjärdar. Löparöfjärden i söder med Pörtö och Bodö på motsatta sidan, i väster Kalkbruksfjärden som delar Sibbo inre skärgård i en västlig och östlig del. I norr ligger fastlandet nära, med det säregna Grythålet i nordväst, där man kan se flera jättegrytor. I öster sträcker sig Löparö sund i nordsydlig riktning, med Löparö kanal som i söder mynnar ut i Simsundet (egentligen Simpsundet). Över kanalen har ön fast vägförbindelse via Kitö till Spjutsund och landsvägen Helsingfors – Borgå i Box.

Löparö har genom åren lockat många hänförda besökare till detaljrika och ställvis lyriska skildringar av öns natur.

Zacharias Topelius tillbringade år 1839 som ung (21-årig) studerande sommaren på Löparö tillsammans med tre studiekamrater. De var inhysta hos länsman Tallgrens arrendator Gustaf Tackman.

Topelius beskriver i sin dagbok intrycken vid ankomsten till ”Löparö det fagra”: (Här återgivet på modern svenska) ”Är en av många vikar buktande ö. … Vilande på grund av granit, här och där insprängd av kvarts och stundom ett lager av skiffersten, – har den på många ställen ett dystert, sterilt, vilt utseende, på andra åter, där klippornas merendels avrundade massor bekransas av tät barrskog, och här och där en långsträckt vik blandar i den mörka skogsgrönskan sitt glada blå, ett pittoreskt, mångväxlande och friskt behag.”

Han fortsätter, uppenbart betagen av olikheterna han möter i jämförelse med den österbottniska skärgård han tidigare mött:

”Här, vid randen av klippan och skogsbrynet eller på ett vattenrikt ställe av ängen, växer mången sällsynt blomma, utbreder eken och linden sin lövrika krona eller den smärta asken sina regelbundna former fulla av liv och behag. Och på den vilda törnrosens blomkalk utvecklar apollofjäriln sina granna vingar i skrytsam prakt.”

Lektor C.A. Gottlund vid Helsingfors universitet, gjorde sommaren 1860 en resa i den östnyländska skärgården och efterlämnade noggranna dagboksanteckningar: Han gjorde flera besök på Löparö, bl a den 24 augusti då han vandrade på Långberget:

”Ungefär en verst från gården, utmed utmärkt jämna och släta berg, som löpte efter varandra, kom vi först till den s  k rävstenen, som bildar ej blott en rymlig grotta under sig emot berget, utan även flera besynnerliga klyftor och gröppen inuti sig. Den liknade nästan en turkisk moské, i avseende till sin runda form.”

Rävstenen är onekligen ett imponerande flyttblock. Förmodligen det största Sibbo kan uppvisa.

I tidskriften Vår lördagskväll från 1959 beskriver sommargästen Christian von Kræmer utsikten från Dyviksberget som ligger ovanför en grottliknande formation kallad Dyvikskyrkan: ”Ovanför grottan stiger berget rätt högt och man har en strålande utsikt långt ut över öppna havet. Söderskärs fyr syns som ett suddigt pekfinger i yttersta havsbandet. På syd- och västsidan pressar sig havet in i landet bildande fjordsmala vikar och bukter.”

Platsen hör förvisso till de vackraste på ön.

Löparö gård är idag en välskött skärgårdsfastighet av det mer ovanliga slaget. Stenslottet från 1800-talets mitt inhyser tre moderna bostadslägenheter. Uppvärmningen sker med flis ur egen skog. En arbetsdryg men förmånlig och naturvänlig metod.

Av Bore och Ulla Tallgrens fyra barn har tre valt att bosätta sig på Löparö; två i slottet och det tredje i ett nybyggt hus på de södra delarna av ön. Detta om något vittnar väl om sinne för kontinuitet och om det slag av framtidstro vår skärgård så väl behöver.

Källor

Gottlund, C. A. (1910) ”Resa i östra nyländska skärgården 1860. Hembygden I. Helsingfors

Kræmer, Christoffer von (1959) artikel i Vår lördagskväll (bilaga till Hbl) 9.10.1959.

Kuvaja, Christer och Rantanen, Arja (1994) Sibbo sockens historia. Band 1 – 2. Jyväskylä 

Nordman, Petrus (1923) ”Bland villabor och fiskare i Sibbo skär.” Turistföreningen i Finland årsbok 1923. 

Packalen, Eva m.fl.(2003) Sibbo skärgård. Villor. Liv. Folk. Skrifter utgivna av Sibbo hembygdsforskningsförening r.f. XIV. Borgå

Sjöholm, Odin (2004) Ortnamn i Sibbo Löparö.

Stenberg, Harry (1979) Henrik Tallgren – keksijä ja nautakarjatuberkuloosin vastustaja. Suomen Eläinlääkärilehti 1979, 85, 6.

Topelius, Zacharias (1922) Dagböcker utgivna av Paul Nyberg 4. bandet 1839 – 40. Helsingfors.

ARTIKELFÖRFATTAREN HANS JERN är chefredaktör för tidningen Löntagaren, bosatt i Borgå med sommarställe på Kitö i Sibbo.

Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 4/2006.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!

Tillbaka till Öatlas.