1.7.2024
Längst ut i Vasa skärgård finns Rönnskärs före detta lotsstation. Lotsuppassning fanns förmodligen här redan 1752 och man antar att Rönnskärsleden officiellt togs i bruk sommaren 1783. Stationen stängdes 1983, men innan dess fick Rönnskär se många lotsars livsöden passera revy. Ruben Söderholm är en av dem.
Dörrarna till Rönnskärs lotsstations alla hus stängdes den 28 mars 1983 och tiden för lotsarnas tillvaro i havsbandet var över. År 1983 var Rönnskärs lotsstation relativt modern, med både elektricitet och telefonförbindelse. Stationsbyggnaden från 1967 var komfortabel och bekväm med vatten, värme och sanitet. Radaranläggning och annan nödvändig utrustning underlättade verksamheten. Lägenheterna i de gamla trähusen var renoverade och trivsamma, med belysning, värmebatterier och teve. Kontakten med Bergö, där de flesta lotsarna bodde, var tryggad i form av statens farkoster såsom kutter, snabbgående båt, snöskoter och hydrokopter.
Men hur såg det vardagliga livet på lotsstationen ut längre bakåt i tiden? Långt borta från civilisationen, nästan isolerade från yttervärlden och i en tillvaro av enkelhet och karghet. Vad sysslade lotsarna med där ute i skärgården på 1950-talet?
Under våren och försommaren hade lotsarna nog inte några sysselsättningsproblem. Det viktigaste jobbet för en lots var och är att föra fartygen tryggt och säkert till destinationen, i det här fallet Vasa hamn. Men för att farleden ska vara tillförlitlig och riskfri behövs det, förutom fyrar, också finnas remmare. Att tillverka remmare var ett enormt jobb. Allt skulle göras från grunden. Den här tiden fanns vare sig plast, styrox eller glasfibermaterial. Det var trä som gällde.
Min pappa Ruben Söderholm, född 1927 och lots på Rönnskär 1951-1982, minns hur det var.
– Vi måste själva skaffa allt material. Jag ägde inte skog, så jag fick lov att hugga på annans mark på Bergö och betalade för det jag fällde. Stängerna barkades och forslades ur skogen till stranden. Därifrån transporterade jag dem med motorbåt ut till lotsstationen, där de fick torka. Remmarkorgarna gjordes av pärtor som spjälades ur en trästock. Helst skulle stocken vara av furu, för då böjde pärtorna sig bra. Sega och starka kvistar behövdes till band runt korgarna, när de skulle träs på remmarna. Vi använde mest kvistar av vide och björk. Både stängerna och korgarna målade vi. Remmarna var rätt stora, höga och grova, och två stänger spikades ihop på så att det blev stabilt.
Bland drivveden hittades ibland material till flytbojar åt remmarna. Lotsarna vandrade ofta längs stränderna i hopp om att finna stockar och propsar, antingen till brännved eller sågvirke. Den tiden hände det att däckslaster spolades överbord eller att timmer slet sig ur bogseringsgrimmor. Vintertid förde varje lots ändå ett lass med ved till sitt vedlider på Rönnskär. Ved som därefter sågades och klövs för att eldas i gjutjärnsspisar och kakelugnar.
Stenbumlingar på cirka 70 kilo användes som tyngder för att förankra remmarna i havet. Och stenbumlingar fanns det gott om, både på ”skärilandet” och på de närliggande öarna. Lotsarna borrade själva ett sex tums djupt hål i stenen. Och de borrade för hand! Därefter svavlades öglor av järn fast i bumlingen. I mitten på 1950-talet hyrdes en stenborr och då borrades hål i många stenar för en längre tid framöver. Kanske finns det ännu någon sådan sten kvar, ovanför Storkroken i stenkumlet söder om båtskjulet?
Nordväst om båtskjulet, på Remmarbacken, fanns ställningar med plats för årets remmare som, bland kattfot och smultronblom, väntade på vackert väder. Spegelblankt och isfritt var nog ett måste för att lyckas med lodning och pejlning och säkerställa att farledens alla remmare fanns på rätt plats och att de hölls kvar.
– På den tiden lade vi ut remmarna själva och använde därför våra egna motorbåtar, fortsätter Ruben.
Så den privata motorbåten måste också vara i skick, för att tåla bördan av både remmare och bastanta stenar. Sett med dagens ögon var utsättandet av remmare i så små båtar både riskabelt och, kanhända, ibland dumdristigt. Allt skedde utan flytvästar och utan möjlighet till radiokontakt med lotsplatsen, ifall något oförutsett skulle hända. Då fanns inget arbetarskydd. Men arbetet måste likväl utföras. Så här hade man alltid gjort – om inte i urminnes tider – så närapå.
Vakthavande lots följde garanterat arbetets gång med tubkikaren genom gluggarna i utkiket på taket. För vakthållning, lotsuppdrag och passandet av radiotelefonens lyssningstider skulle skötas, trots att det var ett intensiv arbetsperiod när remmarna sattes ut. Lyssningstiderna, fyra gånger om dagen, var viktiga för att hålla lotsarna uppdaterade angående fartygstrafiken. Ändå dök farkoster överraskande upp vid horisonten. Då gällde det att med kikaren följa fartyget. Närmade det sig inseglingslinjen? Hissades lotsflagg? Såg man flaggan ordentligt när det var mörkt?
– Mörkertid blossade fartygen då de ville ha lots, berättar Ruben. Vakten morsade “Vi kommer!” i en svarsblossning från utkiket på vinden. Där fanns en pyts med en oljedränkt trasa, som fördes ut genom utkiksgluggen och tändes på.
Ruben tystnar och skakar fundersamt på huvudet.
– Nog tog vi risker, det var ju brandfarligt. Men vi fick så småningom strålkastare för ändamålet.
Vakthållning hölls dygnet runt och indelades i fyra pass. Dagvakten hölls av den som först stod i lotsningstur. Men både den som var andra och tredje i tur skulle finnas nära till hands. Det oväntade kunde inträffa. Lotsarna skjutsades till inkommande fartyg i egna motorbåtar. Ibland hände det att lotsen kunde ta sin egen båt på släp till Vasa och återresan var tryggad. Oftast inväntade lotsen ett utgående fartyg för att ta sig tillbaka. Någon gång måste lotsarna åka via Bergö och därifrån ordna med båtskjuts till lotsstationen – kanske råkade någon fiskare eller släkting vara på väg till de närliggande öarna runt Rönnskär? Om inte, var man tvungen att leja någon. Men tillbaka till jobbet måste man, så snabbt som möjligt.
En kutterförare anställdes 1959, men att använda lotskuttern enkom för transporter till och från Bergö förekom inte då.
– Det fanns en nog en lotskutter på Rönnskär när jag inledde min lotsbana 1951, minns Ruben. Den var mycket gammal och dessutom djupgående, så de äldre lotsarna var inte så benägna att köra den. Men jag körde den ibland.
– I december 1953 bytte vi kutter med Jungfrusund i Åboland. Vi yngsta lotsar, Verner Holmstrand och jag, fick i uppdrag att köra vår kutter till Jungfrusund och köra den vi fick i utbyte tillbaka till vår station. Det tog en hel vecka!
Decemberstormar rasade, höll andan och rev till igen. Och kutterns motor småkrånglade. Att bli drivande omkring i rådande oväder var ingen önskedröm. De sökte skyddshamn vid flera lotsstationer och inväntade bättre väder.
“Förhållandena i den finska skärgården är bland de mest utmanande i världen med tanke på sjöfart”, kan man läsa på Finnpilots hemsida. ”Det är ingen lätt uppgift att ta sig ombord på fartygen i mörker och i de värsta höst- och vinterstormarna”. Det var det inte på 50-talet heller, fast fartygen den tiden inte var lika stora som idag. Olyckor kunde inträffa. Plötsligt erinrar sig Ruben ett par nära ögat-incidenter som verkligen kunde ha slutat illa:
– Jag skjutsades med motorbåt till ett inkommande fartyg. Det blåste en sjujäkla storm och vågorna gick höga, men det var dagtid och solen sken. Då jag hade greppat lejdaren och börjat klättra uppför kom plötsligt en väldig våg. Motorbåten lyftes upp på vågtoppen så att den var ovanför mig. När båten for ner i vågdalen svepte den förbi mig så nära att jag höll på att dras med. Än idag kan jag höra svischet!
Han ryser. En annan gång blev han hängandes utanför relingen på ett mindre fartyg. Det var natt och mörkt och kuttern och det låga lastfartyget låg jämsides. Mitt i klivet över till lastfartyget vände kuttern oväntat från fartyget. Men Ruben hann klamra sig fast i fartygets reling och tog sig själv upp på däcket. Lotsväskan hamnade i sjön och den hittade han några dagar senare på en grynna norr om lotsstationen. Vardagslivet innehöll således också dramatiska inslag, och Ruben är knappast den ende som råkat ut för misstag eller missöden som kunde fått ödesdigra följder.
Kompetenskravet för en lots idag är sjökaptensbehörighet. Så var det inte förr. Men de flesta av Rönnskärslotsarna på 1950-talet hade understyrmansexamen, en hade överstyrmansexamen och på tidigt femtiotal fanns två med kustskepparbrev. De var å andra sidan väl inkörda på farleden, eftersom de var söner till tidigare lotsar på Rönnskär. Detta räknades nog som fördel vid besättandet av tjänsterna för länge sedan. Alla lotsarna hade ändå sjöpraktik med erfarenheter av andra havsområden.
Lönen då? Statens kaka är liten men säker, sades det. Fast sättet hur lönen utbetalades var helt annorlunda än idag. Lotsåldermannen hämtade allas löner från lotskontoret i Vasa och pengarna fördelades på lotsstationen. Under slutet av 1800-talet hämtade lotsåldermannen lotspengarna ända från statskontoret i Laihela! Först nu förstår jag varför den åldermannen ägde en pistol, en pistol som idag förvaras i vårt hembygdsmuseum: att ensam transportera flera månadslöner för fyra personer var sannerligen ett risktagande.
Det fanns två lotsstugor med åtta lägenheter (kök + kammare). En lägenhet var avdelad för radiotelefonen och hade sängplatser för tillfälliga besökare, främst Vasalotsar som inväntade återfärd. De sju lotsarna hade ofta sina familjer med. Lotsstationen var en speciell vrå av världen också för barn. Ett paradis för lekar, strövtåg och äventyr. Så sommartid var här liv och rörelse. Ännu på 1930-talet bodde lotsfamiljerna året om på stationen. Då hade man kor, får och någon gris i fähusen. På 1950-talet fanns här bara en ko, höns och några får och det enbart under sommaren. Förutom varsitt vedlider och magasinförråd fanns också gemensamma utrymmen. I snickarboden och i den gamla smedjan tillverkades föremål och nödvändiga ting för eget bruk.
Vana vid utskärsliv sedan barnsben och långt borta från dagligvaruaffärer drygade lotsarna ut sitt matförråd med det som stod till buds. De fiskade till husbehov med nät, skötar och katsor. Fisken tillreddes som färsk, röktes eller saltades. Villebråd fanns likaså för den som var jaktintresserad: sjöfågel, skogsfågel, harar och sälar. Grissleungar och sjöfågelägg hörde också till kosten den tiden. Skinn av sälar garvades och bereddes, sältran kokades och dun av sjöfåglar togs tillvara. De trädgårdsintresserade hade egna odlingar. Att plocka bär var också ett fritidsnöje och gräslöken växte vilt på skärgårdsön.
Sjöfarten var rätt livlig den här tiden. Lastfartyg i olika storlekar, oljetankers och passagerarbåtar passerade lotsstationen på väg till och från Vasa. Till och med någon segelskuta uppenbarade sig vid enstaka tillfällen. Motorbåtar och segelslupar, både från Finland och Sverige, sökte natthamn, nödhamn eller tillbringade soliga semesterdagar på det saltstänkta skäret bland de gästvänliga lotsarna. Johan Kjellberg från Ekerö, Stockholm vistades några sommarveckor på Rönnskär 1957-59 och skrev 2003 i gästboken på www.bergo.nu: ”Stannade hos mästerlotsen Arvid Söderholm med fru, minns den goda hallondrickan, sikfiske, radiopassning, lotsutkik, blossning, primuskokt hett kaffe på fat strax före lotsning, dom fina spetsgattade sniporna, den nya lotsbåten, lättrodda isekor, ibland en avstickare till Bergö. Den lite utsatta och spännande miljön men framför allt lotsarnas gästfrihet har etsat sig fast och guidat mig.”
Jag tycker inte att lotsarnas vardagsliv verkar ha varit enahanda. När höstmörkret och tystnaden lägrade sig över skäret och oljelamporna lyste i kök och kammare, då läste man, spelade kort och löste korsord. Allt medan sydvästliga stormvindar kastade vågstänk på fönsterrutorna, grovkornig snö yrde längs det blankspolade urberget och det gurglande suget ur de djupa klippskrevorna växte i styrka.
Vintertid stängdes lotsstationen när fartygen inte längre kunde trafikera Rönnskärsleden på grund av isläget. Två lotsar stannade dock kvar på stationen som vintervakter. Då blev vardagslunken kanske lite mer enformig i ensligheten bland meterhöga drivor, upptornade isblock och vita vidder.
Pappa Ruben är uppvuxen på Strömmingsbådans fyrplats nära Rönnskärs lotsstation. Farfar var fyrvakt. Då pappa var liten grabb lär han ha sagt åt farfar: ”Då jag blir stor ska jag bli lots på Rönnskär”. Och det blev han.
KÄLLOR:
Telefonintervju (på grund av Corona-läget våren 2020) med lotsen Ruben Söderholm, boken ”I storm och i stiltje – Rönnskärs lotsstation 1752-1983”, sjökaptenen Per-Erik Berglund, samt egna anteckningar och minnen.
ARTIKELFÖRFATTAREN IRIS SJÖBERG är pensionär, bosatt på Bergö och aktiv inom släkt- och hembygdsforskning.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 2/2020.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!