12.8.2024
Den 14 juli 2012 togs skärgårdsbåten m/s J.L. Runeberg emot med hornorkester och tal på Pörtö ångbåtsbrygga i Borgå – 75 år efter att det anrika fartyget lade till här för första gången.
Bryggan var fylld till sista plats, och runt den samlades båtar i mängder.
J.L. Runeberg firade i år sina 100 år, ångbåtsbryggan är tio år äldre och Söderskärs fyr längst ut i Pörtöarkipelagen 150 år i år.
I maj 1937 hade Borgå Ångfartygs Ab sålt sin stora turistångare J.L. Runeberg till Åbo, där hon fick namnet Porthan. I stället köpte Borgåbolaget den båt vi i dag känner som J.L. Runeberg. Hon sattes i trafik i par med ss Borgå, en betydligt större och lyxigare båt. Då hade man en morgon- och kvällstur dagligen från både Borgå och Helsingfors.
I maj 1938, för 74 år sedan, flyttade min mamma, mina syskon och jag från Helsingfors ut till sommaren på Pörtö, kanske just med J.L. Runeberg. Själv var jag nyfödd då, så den resan minns jag ingenting av. Senare har jag minnen av en jättebåt med mathiss, stora fönster och en vidunderligt stor aktersalong. Det kan ha varit stora ss Borgå som 1942 eller 1943 lämnade de intrycken.
Kring andra världskriget fanns det tre pensionat på Pörtö. Det största låg här ovanför ångbåtsbryggan. Konstnärer tillbringade gärna några sommarveckor på Pörtö med att måla eller bara njuta av skärgårdsnaturen. Tito Colliander var en av dem. Pensionatsgästerna reste naturligtvis med ångbåten som bara tog 1 3/4 h från Helsingfors centrum.
Vår ångbåtsbrygga var ju ingalunda till bara för sommargästerna. Öns kor, som ännu på 1950-talet betade vid Byviken, kan knappast ha flugit hit. Och Einar och Anni Kvickströms fina butik, av en del kallad ”Lilla Stockmann”, fick många av sina varor över ångbåtsbryggan. Själv minns jag travarna med Borgå Bryggeris korgar; päronlemonaden från Borgå var speciellt god.
Pörtö hade också en livlig kanotklubb som hette Neptun. Åtminstone under en midsommar på 1920-talet ordnade klubben en utfärd från Helsingfors med musik ombord på stora ss Borgå till festen och dansen på Pörtö. Då låg öns danslave vid Byviken.
På tjugo- och trettiotalen kunde det hända att båtarna från Helsingfors till Hogland stoppade vid Pörtö. Vid sidan av Borgåtrafiken hade Pörtö tidvis också regelbunden trafik till Lovisa med ss Lovisa. Det finns en bild från den tiden som visar en ångbåtsbrygga som är svart av folk när ss Lovisa lägger till.
Ännu på 1950-talet tog man turbåten till Pörtö på våren och återvände hem på hösten. Däremellan var det bara papporna, gräsänklingarna, som åkte till jobbet på måndagsmorgnarna för att återvända på lördagarna.
Jag minns också att vi ibland steg av någonstans i Sibbo, för att sedan med Valdi Kvickströms båt fortsätta ut till Pörtö. Valdi var barndomskompis med pappa. Någon gång åkte man med motorbåt ända från Helsingfors, och när bastun skulle byggas 1948 hyrde pappa en galeas för virket och familjen. Över Kalkstrand tror jag inte vi någonsin åkte då.
Med krigsskadeståndsleveranserna till Sovjet 1945 försvann ss Borgå, och Borgåbolaget upplöstes. Dagens J.L. Runeberg blev Högholmsfärja, och i stället kom främmande fåglar bl a från insjödistriktet, s/s Tähti III och Punkaharju II togs på järnväg till kusten och sattes in i Borgåtrafiken.
På Lästholmen här intill startade Gustaf Adolf Kvickström trafik med motorbåten Osmo mellan Helsingfors och Pörtö. En gammal svensk insjöångare sattes under det nya namnet Pörtö in i trafiken från Helsingfors via Pörtö ända till Lovisa. Efter kort tid såldes hon till Vasa och blev den första efterkrigstida båten i trafik på Umeå.
1947 byggde Julius Liljeberg på Pellinge en passagerarbåt i trä. Skrovet liknade en stor motorbåt, och m/s Pellinge gick via många bryggor mellan Södra hamnen i Helsingfors och Pellinge med vissa turer ända till Härpe i Pernå.
Från 1949 blev Pörtö en viktig brygga för m/s Pellinge, där båten också flera gånger i veckan övernattade. Där det inte fanns bryggor stannade man i farleden för att ta upp eller lämna av passagerare i små båtar. Det gällde t ex vid Rågskär.
Själv upplevde jag detta system vid Emsalö sommaren 1957, då m/s Pellinge inte längre gick in till bryggan i Varlax. Min blivande fru Ninna rodde ut till farleden och jag klättrade ned i roddbåten; till all tur var det lugnt och vackert då.
Det var så jag så småningom kom att bli Emsalöbo, även om Pörtö fortfarande finns innerst i mitt hjärta.
De dagar hon inte fortsatte till Pellinge övernattade hon vid Pörtö brygga. För att klara den tidiga morgonturen måndagar 06.50 från Pörtö måste hon på söndagskvällarna göra en tom blindtur från Helsingfors till Pörtö.
m/s Pellinge var ett par meter kortare än J.L. Runeberg och dieseldriven liksom hon är i dag. Pellinge gick alla vardagar från Pörtö 06.50 och återvände 16.20, lagom för att folk skulle hinna till båten efter jobbet. På lördagarna gick hon redan strax efter 13 från Kolerabassängen i Södra hamnen i Helsingfors.
På 1950-talet var ångbåtsbryggan en av favoritplatserna för oss som var yngre då; Pörtö Lekskola kallades vårt gäng och med var bl a Stina (Katchadourian) och Maria (Edgren), systrarna Kea och Inge (Karlsson) som då var mina närmaste grannar, Lenn Falk från Byviken, Ingmar (Kvickström) som jag var skolkamrat med på Pörtö hösten 1944, dagens goda granne Thomas (Ölander) samt naturligtvis Lasse (Qvickström), gängets maskot. Borta sedan länge ur gänget som samlades här på bryggan är bl a Titta, Loppan och Marcus.
Alla hängde vi på bryggan för att vänta på båten klockan 18, hämta tidningar, post och ibland mjölk, och framförallt bestämma vad vi skulle göra sen. Vår andra samlingsplats var ”lavan”, som jag tror någon gång på 1950-talet fick sin nuvarande plats vid Svartviken.
Visst var m/s Pellinge ganska obekväm, och visst fick man ibland konkurrera med Emsalö- och Pellingepassagerare – bl a Tove Jansson – om utrymmet ombord, men båten fyllde sin uppgift. Populärast var den skyddade bänken strax akter om trappan till salongen.
En mörk och blåsig oktoberkväll 1959 när Pellinge var på väg mot Helsingfors smällde det plötsligt. Durkarna flög i vädret och allt blev mörkt. Båten hade drabbats av en vevhusexplosion nära Villinge.
Ninna, som då redan blivit min fästmö, var rädd för att vi skulle driva till Estland, men vi tog oss lyckligt till en brygga och ringde efter hjälp. Ingen skadades, men krossade lingonburkar skapade en bloddrypande dramatik. För ms Pellinge var emellertid trafiken slut.
Då grep nystartade Pro Pörtö in. Ethel Lindblad och Gunda Mikander skriver i sin monografi över Pörtö att Gunnar Lindquist då fick Oy Turistilaiva Ab övertalad att överta trafiken. Att initiativet kom från Pro Pörtö är helt klart.
Turistilaiva var ett dotterbolag till Oy Suomen Turistiauto, som var det första bussbolaget som ordnade charterresor med buss till Sydeuropa. Turistilaiva ägde också s/s J.L. Runeberg, som bl a kryssat från Helsingfors till Nådendal. Det är nu hon för andra gången kommer in i bilden.
Våren 1960 anlöpte hon Pörtö på vägen till Borgå, då ännu som ångfartyg. Det är också ångan jag minns bäst från de här åren: på höstarna värmde Ninna, som nu skulle bli min fru, och jag, gärna våra ryggar mot pannrumsskottet. Dessutom var ångvisslan en mäktig, fyllig bas som hördes på långt håll. Den siren fartyget har i dag skall helst inte användas.
Turstilaiva skötte trafiken till Pörtö bra. Vid sidan av J.L. Runeberg sattes små rundtursbåtar in, men tyvärr gick bolaget i konkurs redan efter bara några år, och J.L. Runeberg, som 1962 blivit dieseldriven, lämnade Pörtö igen.
I samma veva revs pensionatet ovanför bryggan. Öns karaktär av semestermål förändrades när också de två andra små pensionaten – flickorna Grönbergs och Linda Parchims stängts. Pensionatsgäster och andra sommargäster hör nu till en svunnen tid. I dag är man fritidsbosatt här ute, mycket tack vare den goda, regelbundna och pålitliga trafik året runt som Pörtö-Bodö Trafik på senaste tid har skapat.
När Helsingforstrafiken minskade i betydelse blev förbindelsetrafiken över Kalkstrand allt viktigare. Många Pörtöbor satsade krafter på den trafiken och experiment gjordes med hydrokoptrar och andra isfordon. Borgå lk stödde gratis menförestrafik med trålaren Merilintu mellan Kalkstrand och Pörtö 1977-1978. För nio år sedan byggde Ola Jonasson ms Pörtö, som snabbt blev populär i trafiken på Kalkstrand.
Helsingforstrafiken är inte borta för det. Efter olika mindre motorbåtar återvände så J.L. Runeberg 1988 en tredje gång till Pörtö. Den trafiken har fortsatt under veckosluten sedan dess.
Den är knappast någon guldgruva för rederiet, men visst vore det sorgligt och helt fel att inte få se J.L. Runeberg vid Pörtö, som har den sista bevarade klassiska ångbåtsbryggan – med vitt räckvirke, egen paviljong och semafor – i ursprungligt bruk i Nyland.
Hjälp till att bevara den här trafiken genom att utnyttja J.L. Runeberg när det går; ta ut gäster på söndagsbesök, då blir ni bekvämt av med dem klockan 18 när båten återvänder till Helsingfors. Eller unna er själva en söndagsutfärd med båten till Borgå och tillbaka.
J.L. Runeberg är 100 år i dag och har för varje år blivit bättre och bättre. Den som vill veta mer om Finlands sista återstående klassiska skärgårdsbåt i reguljär trafik kan läsa min nya bok ”Skärgårdsbåten i våra hjärtan”. Den berättar jag om på Kulturdagen i skolan i eftermiddag, välkomna!
ARTIKELFÖRFATTAREN THURE MALMBERG är journalist. Han delar sitt liv mellan vinteradressen i Söderkulla, Sibbo, och sommarens Emsalö i Borgå. Men rötterna är starka också på Pörtö, där hans farfar Emil Konstantin blev tulluppsyningsman 1910 och familjen skaffade en liten parcell 1927. I dag är det Thures barn och barnbarn som för traditionerna vidare på ön, medan Thure själv bara är en sporadisk besökare.
Artikeln ovan är hans välkomsttal på Pörtö ångbåtsbryggan14 juli 2012, när 100-åriga m/s J.L. Runeberg togs emot med hornmusik.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 3/2012.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!