13.8.2024
Malax Storskär, jungfrun i havet, ligger en bra bit ut i skärgården. Från hamnen i Åminne i Malax är det 42 km ut till Storskär och resan tar ca 1,5 timme med motorbåt. Storskär är en del av Rönnskärs skärgård och ett naturskyddsområde som förvaltas av Forststyrelsen och samfälligheterna i Över- och Yttermalax.
På ön mellanlandar mängder av småfåglar och en stor del av den finländska populationen av bergand, en av Kvarkens ansvarsarter (ansvarsart=hotad art på nationell nivå), håller till vid Storskär. Den rika floran och miljötyperna är ett resultat av den mänskliga verksamheten, landhöjningen och en basisk berggrund. På ön finns 14 stugor, men oräkneliga är alla de stenkojor och byggnader som uppförts på Storskär. För även om Storskär ligger långt ute i ytterskärgården har ön använts av människor under hundratals år. Storskärs intresseförening rf grundades 2011 och har ca 50 medlemmar. Föreningen har under de senaste åren bedrivit två Leader-projekt där man strävat till att utveckla Storskär som ett besöks- och utflyktsmål. Vackra sommardagar kan antalet besökare uppgå till några tiotal. Projektmedel har beviljats av Aktion Österbotten rf. Föreningen bevakar stugägarnas och fiskarnas intressen på ön, arbetar för att fiske och jakt skall kunna bedrivas och för bevarandet av byggnaderna på Storskär.
Lena och Martin Talvitie är två av eldsjälarna i föreningen och ett välkänt par i trakten. Många gånger har de företrätt fiskerinäringen som yrkesfiskare, men de är även lokalt aktiva i övriga sammanhang. Lena kan titulera sig som författare, har varit ordförande för Österbottens yrkesfiskare och politiskt engagerad. Martin sitter som medlem i Korsnäs-Malax fiskeområde och i arbetsgrupper som rör fiskerifrågor. När det gäller arbetet på Storskär har de varit engagerade länge. Familjen Talvitie har vistats på Storskär sedan slutet av 1980-talet då de byggde en stuga på ön. Deras engagemang för ön bottnar inte enbart i näringsaspekten, utan även i en fascination över de upplevelser som Storskär erbjuder, känslan för öns långa historia och naturen. En gång bevittnade de överraskande en härfågel som tvättade sig i aska. Leader-projektens syfte har varit att vårda och synliggöra kulturhistorien och tillgängliggöra den för besökare. Storskär är inte bara ett trevligt resmål ute i skärgårdsnaturen, utan också en kulturhistorisk skatt. I det första Leader-projektet, Storskär I, förbättrade man möjligheterna till att ta sig runt på ön genom att ta fram stigar, placera ut bänkar och bygga ett vindskydd. Med övrig finansiering kunde man dessutom bygga ett utkikstorn på ön. I det andra projektet, Storskär II, är planerna att bygga ett dass för besökare, ett förråd för de gemensamma verktygen som används för områdets skötsel, en flytbrygga, att iordningsställa en lada som donerats till föreningen samt sätta upp krakastänger. Föreningen har även en interaktiv karta som utvecklas fortgående.
Kulturhistoriskt är kyrkogården det mest anmärkningsvärda på ön. Storskärs namn var tidigare faktiskt Kirkegårdsskär och antagligen anlades kyrkogården redan på 1500-talet. Det finns flera historier bakom kyrkogården. Det finns belägg för att det var biskop Arvid Kurck som invigde kyrkogården då han 1522 kom till ön på flykt till Sverige. Hans döttrar dog och blev begravda på ön varvid kyrkogården fick sin början. Enligt en berättelse av biskop Olaus Bratt från 1674 var gravarna på Storskär mytomspunna redan på 1600-talet. Historierna har vissa gemensamma inslag: det rör sig om ett sällskap (två kvinnor finns
med), som blir strandsatt på ön. I många historier ingår en biskop i sällskapet. De flesta svälter ihjäl på ön, och lämnar sin historia nerskriven på papperslappar, i sanden eller till och med på väggarna skrivna i blod.
Kyrkogården ligger på öns högsta område, ca 14 meter över havet. Ett stengärde omsluter kyrkogården med 8-9 gravar. De största gravarna, eller rösena, markerar de två kvinnornas gravar. Begravda på platsen är även en fiskare vid namn Martin som dog 1844 och ett litet spädbarn som fötts och avlidit på en av öarna. Kyrkogården vandaliserades i slutet av 1800-talet då sjömätningsexpeditionen år 1884 reste ett sjömärke och använde sig av stenar från kyrkogården. Saken anmäldes och en restaurering genomfördes 1888.
Jungfrudanser
Det finns sju stycken dokumenterade jungfrudanser på Storskär, varav en av de bäst bevarade finns vid kyrkogården. I Finland finns ungefär 200 jungfrudanser, alla vid kusten. Deras funktion och ålder är okända, men de anses ha haft en betydelse för ritualer eller lekar. Att det finns så många på Storskär indikerar att ön har haft stor betydelse för människor. Jungfrudansen på Storskär finns omskriven i den första delen av boken Livet bland Kvarkens söner och döttrar, skriven av H.R.A. Sjöberg (1925). Enligt sägen skapades jungfrudanserna av det strandsatta sällskapet. I samband med deras olyckliga öde skall även en penningskatt ha blivit begravd på ön, och den som klarar av att stiga ur jungfrudansen på rätt sätt skall finna skatten med kopparmynt.
Övriga kulturhistoriska fynd är tomtningar, två fångstgropar och en kompassros. Enligt Martin har kompassrosen en missvisning på tre grader. På 1500- och 1600-talet byggde man så kallade stenkojor, eller tomtningar, för övernattning och lagring. Stenkojorna består av väggar upplockade av sten och som tak har man förmodligen använt sig av segeldukar, kvistar eller näverkonstruktioner. Stenkojorna ersattes på 1600-talet av trähus då fisket blev viktigare för hushållen och man spenderade mer tid ute i skärgården. Totalt finns åtminstone ett trettiotal tomtningar på Storskär. De ekonomiskt mest betydelsefulla verksamheterna på Storskär torde ha varit fisket och säljakten, slåttern och bete. Fiske och säljakt var antagligen den primära orsaken till att ön togs i bruk av människor. Det finns uppgifter om fisket ända från 1500-talet. I räkenskaperna från Korsholms kungsladugård har man räknat in sju tunnor strömming från nätfiske. Fogden Hans Ingesson besökte ön år 1560 och då fanns 50 bönder på ön med 25 fiskebåtar. Fyra år senare hade antalet fiskande bönder stigit till 75 och antalet fiskebåtar var 37. Bönderna var från dagens Korsholm, Laihela, Malax och Närpes. Av fångsten betalades en sjättedel som skatt till kronan. Under 1500-talet var den årliga konsumtionen av saltad strömming drygt två tunnor.
Lotsarna på Rönnskär arrenderade höväxten på Storskär, och på lotsbacken fanns ett flertal hus byggda av lotsarna som sommarhus. Bärgningen av hö var viktig för att säkra vinterfodret åt korna. Tillsammans med djurbetet har slåttern hållit landskapet på Storskär öppet. Slåttern var omfattande och man tog tillvara allt gräs under träden och även sjögräs. För en del familjer var det slåttern som var huvudorsaken till vistelsen på Rönnskär, inte fisket. Med sig till Storskär hade familjerna getter, kor och ibland en liten gris som slaktades på hösten före hemfärden. Idag är fisket den enda ekonomiska verksamheten på ön. De rika fiskevattnena har varit en viktig resurs för kustbefolkningens överlevnad, och därmed även gett upphov till ägandekonflikter. År 1556 inrättades Korsholms kungsladugård av Gustav Vasa och Storskär, eller Kirkegårdsskär som det hette då, var kungsladugårdens fiskeläger. Bönderna i trakten var ålagda att utföra tre dagsverken på Kungsladugården, utförde man den på fiskelägret fick man behålla en tredjedel av fångsten. Bönderna i Malax och Sundom gjorde en bytesaffär, antagligen år 1635 med förmyndarregeringen, där Långskär byttes mot Storskär. Dokumenten försvann och äganderätten till Storskär har därmed orsakat en del konflikter byarna emellan. På 1720-talet blev det konflikter med Vallgrundsbor. Kronofiskeinstitutionen inrättades på 1770-talet. Forststyrelsen utarrenderar kronofiskevattnena vid Storskär sedan 2001.
För de allra flesta hör skärgården speciellt sommaren till. Idag ordnas det inte mera danser och gudstjänster på Storskär. Däremot ordnar Storskärs intresseförening varje år en sommarfest. Denna sommar hoppas man få bidrag till transporter för att kunna bjuda in flera besökare. Målsättningen med Leader-projekten har varit att tillgängliggöra Storskär för besökare och bevara den unika miljön genom skötsel. Besökare på Storskär erbjuds vandringsmöjligheter, kulturhistoria och vackra miljöer. I viken som uppstått då Storskär och Lillskär förenades genom landhöjningen finns även en fin sandstrand. Storskärs intresseförening hoppas att besökare skall hitta ut till Storskär och ta del av den spännande skärgårdskulturen och dess historia!
Läs mera: http://storskar.weebly.com/
ARTIKELFÖRFATTAREN JESSICA SUNDMAN är född och uppvuxen i Vasa, men bor numera i Malax. Hon är biolog till utbildningen (FM från Åbo Akademi). Biologilärare. Jobbar på Kustaktionsgruppen, som är en del av Aktion Österbotten, med fiskeLeader.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2017.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!