15.8.2024
Jag ser henne, liten, ljus och näpen, tre år, hon går inte, hon hoppar och skuttar. Ett lyckligt barn omgivet av idel kvinnor, stora, varma och generösa, som bär henne, tröstar, förmanar, sjunger, skrattar, alltid till hands. De bor på en ö, det är världen. Världen heter Björkö.
Det är 40-tal och krig, tyska flygplan dundrar i formation förbi på himlen, staden Åbo brinner med ett lysande sken i öster. Det är vinter, mörkläggningsgardinerna är fördragna, i vårt vardagsrum trängs människor i väntan på radionyheter från fronten. På sängen ligger två små bebisar, de kommer att frysa om vi måste springa och gömma oss i skogen. Omkring mig gråter stora människor, det är förvirrande, men jag omsluts av en trygg famn. Litet längre fram i ålder vill kompisen att vi ska leka begravning, de har just begravt hennes pappa. Nu vill hon, att också min pappa ska begravas, ja, då gör vi det, vi begraver min pappa, vi sjunger ”Tryggare kan… ” och tar farväl. Det är krig i stora världen men jag är inte rädd, inte hungrig, saknade aldrig någonting i den lilla världen på min ö.
Efter kriget började jag skolan. Den fanns på ön Mossala på andra sida sundet, dit rodde vi i en kapproddarbåt med fyra par åror, under allmän villervalla stuvade vi in oss i båten, ett femtontal små och stora skolbarn utan flytvästar. Ingen föll i sjön eller drunknade fast vi ibland rodde bort oss i dimman. På hemvägen stal vi ofta äppel hos gubben Blomberg eller retade ”Naggar-Pää” som var stum, jättearg kom han rusande nerför backen och kastade stora stenar efter oss, men vi bara skrattade och hejade vilt.
Ibland var vi sura för att skolan inte fanns på vår ö, därifrån var vi många fler barn och i menförestider inkvarterades vi i gårdarna på Mossala,sådana gånger var vi ännu mer sura och längtade hem. Mobbade vi varandra på den tiden? Ja, men det hette inte mobbning utan elakhet, jag minns att vi var elaka mot en flicka med finskt namn och finska föräldrar, men de flyttade bort. I tonåren skrev jag brev till henne och bad om förlåtelse, jag minns inte om hon svarade, förlät hon mig någonsin?
Den gamla folkskolan var en riktig kulturbärare (egentligen var den helt utan konkurrens), i all sin enkelhet gav den oss ett slags kulturell grundkunskap, som sitter i än i dag. Tänk, alla värdefulla folk- och andra sånger vi lärde oss ur vår sångskatt, alla psalmer vi sjöng på morgonsamlingarna med lärarinnan vid tramporgeln: ”Bevara Gud vårt fosterland”, alla väl använda klassiska barnböcker vi lånade från vårt urgamla bibliotek och alla runebergska krigsdikter vi läste ur Fänrik Ståls sägner, nigande eller bugande framför klassen med ögonen i golvet. Jag minns henne, modern, som varje kväll tillsammans med sin betjänt kom vandrande för att säga godnatt åt sina två stupade söner.
Vår lärarinna Elvi var snäll och plikttrogen, en liten pärla, hon undervisade sex klasser samtidigt, några räknade, skrev rättskrivning, uppsats eller tecknade, en annan klass undervisades i geografi: ”Storkyro åker och Limingo äng”, städer, sjöar, berg och gränser fanns som prickar och streck på stora kartan, den svajade och hängde snett på en stång. Jag tyckte om historielektionerna, 1500-talet till exempel, Erik den XIV gifte sig med ofrälse Karin Månsdotter, vilken historia. Ibland fick vi också se de välgjorda skolplanscherna, dåtidens internet och smarttelefon, och fantasin fick vingar.
Julfesterna var årets höjdpunkt, hela bestyret var ett välkommet avbrott i rutinerna. Vi fick klä ut oss och öva för olika teaterroller, tåga till skogen och hämta julgran, dekorera skolsal och gran, lära oss ringlekar och bjuda upp varandra i dansen: ”Kom, kom ska vi bo på Åland, min flicka och jag me…”. Kanske det var i dansen jag, 12 år gammal, blev väldigt kär i en pojke i skolan. I dag har vi varit gifta 60 år.
Till julfesten kom publik, uppklädda tanter och farbröder radade högtidligt upp sig på träbänkarna, det var fest i byn! Jag fick alltid ny klänning, bysömmerskan och samtidigt vår skolkokerska sydde. Hon var också min första politiska person, som bodde med sin man i öns båtmanstorp, Lillkil, de var ivriga radiolyssnare och intresserade av politik, på ön sade man att ”de var röda”. De var utrustade med ett socialt samvete och ömmade för de små i samhället, deras diskussioner gav mig nya tankar, jag kände inga andra ”röda personer”. Den 8 december 1948 var hon i vårt kök och provade min röda julfestklänning och just i det ögonblicket fick vi elektriskt ljus, lamporna tändes, ljuset flödade, elljus, en stor milstolpe på min ö.
Åren gick, det blev 50-tal. Ön firade midsommarafton, vi hade lövat den 30 meter höga midsommarstången på berget och var på väg till vår vackra ungdomslokal Ljungheda. I sommarkvällen gick vi förbi en backstuga insvept i den doftande kaprifolen, där bodde Mari, en av byns obesuttna, det berättades att hon gick efter kärrorna och samlade upp veteaxen när bönderna körde hem sin skörd. För mig var detta någonting oerhört, jag glömde aldrig Mari.
Denna midsommarkväll var jag 16 år, konfirmerad och på väg till min första dans som ”storflicka”, så spännande, tänk om jag inte fick dansa? Pojkarna trängdes i ett hörn och vi flickor radade upp oss till beskådande på bänkarna. Det var efterkrigstid, ungdomsföreningsfesterna och skärgårdsdanserna blommade nu på allvar, det var en relativt oskyldig och mycket rolig ungdoms- och skärgårdskultur i sin bästa form. Vi var inneslutna i en stor ungdomsgemenskap, vi inte bara dansade på alla öarna, vi renoverade också vår ungdomslokal, skapade speciella fester (bland annat ”gurkfester”), skrev egna program, spelade teater, nyårsrevyer, sjöng och hanterade instrument, det var dragspel och gitarrer, vi höll ordning på varandra.
På söndagarna samlades vi ”på torget” mitt i byn för att gå igenom händelserna från lördagskvällens dans: var det någon som hade skämt ut sig, slagits, varit för full, eller ”försenat sig”, så vi andra hade fått sitta i båten och vänta, och när en egen fest varit lyckad var vi glada och berömde varandra. Ungdomstiden på min ö var socialt fostrande, rolig och lärorik, föreningshuset Ljungheda är fortfarande mitt ”andra hem.”
Ön var på den tiden en av Åbolands största byar, där bodde åtminstone 200 personer. En ursvensk ö. Vi tyckte om den gamla sägnen, att vi härstammar från Dalarna, det sägs att dalkarlar skulle ha kommit till vår bygd på 1600-talet. Vår vackra folkdräkt liknar inga andra folkdräkter i vårt land, men Moradräkten i Dalarna har en variant av den fårskinnskantade tröjan, man kan se den gröna tröjan på kranskullan när hon kröner vinnaren i Vasaloppet. Allt detta kittlar fantasin, och nog var det Sverige som gällde på min ö, framförallt via radion, det finska Finland visste vi mycket litet om.
Jag är född i bybutiken, min morfar startade butiken 1915, min mamma fortsatte från 1929 till 1976. I dag är butiken ett museum fullt med varor från 40- och 50-talen. Bybutiken var en central punkt, jag kände alla våra kunder och tyckte om att vara butiksbiträde. Min sociala tillvaro och utveckling förstärktes ytterligare i ”mammas butik.”
Under 60-talet hände det mycket på ön. Bland jordbrukarna blomstrade ekonomin. De förtjänade pengar på gurkodling, det blev ett stort uppsving, det var fart och fläkt, alla var gladare och mådde bättre än förut. Det köptes och såldes på ett sätt som aldrig tidigare hade skådats, plötsligt fanns det pengar!
Samtidigt inträffade en annan stor förändring, ”Skärgårdsvägen” började ta form, till ön kom främmande män med stora bilar och grävskopor, de talade finska. När färjan mellan Korpo och Houtskär blev verklighet var det slut på den ibland något påfrestande tid, när de enda transportmedlen var motor- och andra båtar, förutom kära ångbåten ”Wellamo”, två gånger i veckan kom den från Åbo och tog i land i ångbåtsbryggan nedanför mitt hem, ”Haandelsmans”. Wellamo förgyllde allas vår tillvaro, hämtade varor till mammas butik, lastade och lossade, passagerare steg av och på och vi kände en fläkt från omvärlden. Plötsligt behövdes inte heller Wellamo, nu var det bussen och bilen som gällde!
Någonstans fanns en tanke, att avfolkningen skulle avstanna när förbindelserna förbättrades. Men vad hände? I dag skriver vi år 2021 och har facit på hand. Länge fanns det butik, post och bank på min ö, men jag minns också när det fanns två sömmerskor, skräddare, stickerska, smed, skomakare, barberare, pianolärare, bygdeskaldinna och ett litet apotek för första hjälp.
När bybutiken år 1976 upphörde gick byborna samman och startade egen butik. Den fanns i byn i 40 år. I dag bor här cirka 50 personer och inte en enda servicepunkt finns kvar. Är det utveckling? Jag vet inte! Men isolerad är man inte, man far och kommer överallt, till andra öar, till staden eller städerna, till utlandet, eller precis vart man själv vill i hela världen. Min ö är borta, den nya ön har inga gränser. Jag är född och levde en del av mitt liv på en ö med gränser, inom vilka det fanns en hel värld! Det var Björkö, min ö och min värld!
För mig tog tillvaron på min ö slut i mitten av 60-talet. Det var tydligen inte meningen att jag skulle bo kvar där fast jag försökte. Men rötterna, ja, de rötterna: ”jag älskar dig / bofast i mitt blod / du är jag / är jag också du / närmare jag / och alltid havets sång… ”
Historikern Eljas Orrmans uppfattning om varifrån Houtskär har befolkats kommer från sid 55 i En bok om Houtskär, del I, 1997, redaktör Bernt Mårtensson. Diktraderna i slutet av texten kommer från Siv Fagerlunds dikt ”Jag” i boken ”Rader och rötter”, 2004.
ARTIKELFÖRFATTAREN SIV FAGERLUND är pensionerad socialkurator, skrivare och berättare. Intresserad av människosläktet, relationer, kultur och samhället vi lever i.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2021.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!