26.1.2023
Jag är bosatt på ön Stor-Pellinge och har haft möjligheten att driva den anrika bybutiken Söderby-Boden sedan 2009. Jag är uppvuxen i Borgå och har via kärleken hittat min egen plats här i skärgården. Här har jag tack vare mitt jobb lärt känna många öbor och via många samtal fått ta del av den lokala kulturen och vad det innebär att vara Pellingebo.
Pellinge ligger cirka 30 kilometer söderut från Borgå centrum och har idag kring 250 fast bosatta invånare. Själva Pellinge består av flertalet mindre öar, där de största fem sedan 1980-talet är förenade med broar. Vi förbinds till fastlandet av en vajerfärja som trafikerar fyra gånger i timmen och dygnet runt vid behov. Det korta avståndet till huvudstadsregionen har påverkat utvecklingen av öarna så att största delen av fastigheterna och så gott som alla nybyggen är fritidshus. Vid semestertider och helger mångdubblas invånarantalet på ön.
Mitt Pellinge har fyra årstider. Snön knarrar under fötterna och kylan nyper i näsan när jag går ut på isen. Min halsduk får en kant av rimfrost när jag andas mot den. Himlavalvet är kolmörkt och sprängfyllt av stjärnor. Där ute på isen blir jag väldigt liten. Jag är en del av något större och det lugnar mig. Vardagliga bekymmer känns avlägsna och det är en känsla som för mig bara finns i hav och vinteris.
Den bilden försöker jag återberätta för folk som undrar hur man kan bo i skärgården året om. Är det inte mörkt och ensamt? Är barnen mörkrädda? Hur klarar man sig när det inte finns det ena och det andra? Den lilla sarkastiska tonen i mitt huvud vill svara: Ja-a du, vi sitter här i skenet av pärtor och lappar nät, täljer piggar till höräfsan och spinner garn. Till en början störde frågan mig, men efter ett tag gick det upp för mig varför den ställdes. De flesta som undrade förknippar skärgården med sommar och semester. Att åka båt, grilla, simma, sola på klipporna och gå på sommartorg. Då kan det vara svårt att föreställa sig vad folk sysslar med under vinterhalvåret. Mina svar är enkla, jag har och får allt det jag behöver, våra barn är inte mörkrädda, för det är samma natur vid ljus som vid mörker. Och mörkt är det överallt om hösten och vintern. Men ibland får jag ta sparkstöttingen då jag hämtar barnen från eftis och dagis!
När vinterns snö börjar smälta och vi går mot våren är hela ön förväntansfull. Företagarna börjar vakna ur sitt ide och kommer igång med att förbereda sig för kommande säsong. Man hör de första måsarna och lite senare göken. Tillika med måsarna hörs det första puttrandet från det ivrigaste båtfolket – eller kanske det är någon av de få invånarna som ännu drabbas av menföre som äntligen kan ta sig till fastlandet. Om våren urskiljer man tydligt den ökade trafiken och människorna på söndagspromenad. Hela ön har ett förväntansfullt bubbel, som tusen små fjärilar i magen. När juni och juli kommer hör man inte längre vare sig båtar eller måsar och reagerar inte på bilar eller spatserare. Det har blivit en del av kakafonin i omgivningen.
Sommaren är evenemangens högsäsong. Nästan varje helg ordnas något. Är man lyckligt lottad och engagerad i flera föreningar betyder många evenemang också många talkotimmar. Men trots det är sommaren på Pellinge underbar. Som företagare tar jag alla chanser jag får att njuta ens små stunder av naturen, doften av saltvatten, solvarma berg och att bara stilla mig till ro.
Augusti är lite tveeggad. Som Tove Jansson skrev, något mellan sommar och höst. Tid för att stanna kvar eller ge sig av? Tillika som sommargästerna vemodigt tackar för sig och åker tillbaka till stan, drar ön ett djupt andetag och pustar ut. Vi klarade igen en säsong. Sakta återtar ortsborna sina favoritställen som lånats till herrskapet. Vägarna tystnar och jag kan springa en timme längs landsvägen utan att möta en kotte. Om vädret vill sig väl i augusti kan vi skärgårdsbor cykla ner till stranden för att simma efter dagis och jobb. Vi kan ta en tur med båten på en vardagskväll och lägga ut nät.
När de sista varma dagarna definitivt börjar vara förbi kör vardagen igång med föreningsaktiviteter och allt vad det innebär. Älg, hjort och rådjur jagas flitigt och fåtalet skyttar jagar ännu sjöfågel. På hösten är höjdpunkterna de gemensamma eftermiddagarna vid slaktskjulet med korvgrillning efter avslutad jakt. Det finns en genuin samhörighet i alla dessa hobbygrupper som alla upprätthålls med frivilliga krafter. Jag tror den samhörighet människor i skärgårdsområden känner är speciellt stark.
Mitt Pellinge har människor. När jag först flyttade till ön var det lilla samhällets normer skrämmande. Mycket kändes gammalmodigt och inkräktande på mitt privatliv. Med åren har jag lärt mig att sålla bort hälften, bara lyssna på endel och försöka lära mig av resten. Då jag finns i bybutiken har jag en speciell roll i byn och träffar rätt många människor dagligen. Det är ett privilegium, anser jag. Jag får ta del av alla historier, sorger och glädjeämnen. I butiken kan man mötas och får stöd, skratt, minnen, samhörighet. Mina arbetsdagar innehåller ibland både tröstlösa tårar och skratt så att man nästa pinkar på sig.
Det är de stunderna jag njuter mest av i mitt jobb, när butiken fylls av sorl och prat, det känns så levande, betydelsefullt. Vi ortsbor träffas inte så ofta i större skaror men när det väl ordnas höstfest eller ”bisa-bal” med levande musik och dans är det inte många som stannar hemma. Festerna är höjdpunkter där flera generationer ortsbor träffas och umgås. På dessa tillställningar är vår identitet stark. En identitet som tyvärr bryts ner av den minskande befolkningen. För identiteten byggs upp av oss människor som bor här, det är vi som är och blir Pellinge. Holmarna och skären har sin form mot horisonten, men livet på öarna omformas och ändras av oss, som vågorna kring öarna.
Mitt Pellinge har en framtid. Vi vill påverka saker som gäller oss och hålla kvar vår service. Enligt Statistikcentralens databas Paavo var vi 264 personer år 2013 och 246 fem år senare. När jag år 2009 flyttade till Pellinge hette det att vi var 300. Med den takt som avfolkningen verkar ha kan framtiden te sig osäker. Oron om framtiden är befogad hos oss som på nätterna grubblar på hur dagiset ska klara nästa termin med bara tre barn och vem som skall sitta på vilken post i föreningarnas brokiga skara.
Fastighetspriserna skjuter i höjden i eftersvallet av ett långt utdraget generalplansarbete. Dels planerades väldigt få byggplatser och dels planlades de på platser där markägarna inte vill sälja. Pellinge är eftertraktat och så gott som alla fastigheter som säljs blir fritidshus. Tempot är högt och en del säljs på några dagar. Jag kan inte klandra säljarna, många fastigheter säljs ju till och med för mer än vad som begärts. Men fenomenet gör det närapå omöjligt för ”vanliga” människor att köpa och bosätta sig på ön. För faktum är att ortsbefolkningen medför trygghet, stabilitet och service. Det är vi som ordnar jippon, håller koll på underliga bilar och sjösätter båtar. Men vi bor också här – här finns våra hem, hobbyn och arbetsplatser.
Om inte helt och hållet, så åtminstone delvis är avfolkningen resultatet av en passiv kommunpolitik som inte ser skärgården och glesbygden som en resurs, utan snarare som en kvarnsten. En politik där de förtroendevaldas och de engagerade medborgarnas resurser slösas bort. Vi skriker i motvind för att behålla de uppnådda målen istället för att kunna satsa på utveckling av nya serviceformer och tjänster. Om en genuin vilja att ta fram och polera pärlorna i skärgården skulle finnas, borde staden vara en aktiv aktör inom alla delområden, allt från planläggning och bildningstjänster till marknadsföring och stöd till företagen. När vi kämpade för att behålla skolan på ön (den drogs in 2010) frågade en tjänsteman mig varför vi är så envisa och varför vi inte ger oss. ”För att vi inte har något att förlora”, var mitt svar.
Projektet som Åbo Akademi nu inleder om bobarhet och Borgå stads planer på att göra upp ett nytt skärgårdsprogram ger mig hopp. Nu händer det tillräckligt stora saker. Jag kommer att göra allt jag kan för att hjälpa min ö. Det kommer att krävas talkotimmar, utveckling, samarbete och planering. Men vi ger oss inte. Det finns en framtid för oss i skärgården, med alla dess årstider och människor.
När allt kommer omkring, här finns det liv där allt tillgjort skalats bort och det uråldriga består. Det finns hopp och tro för framtiden. I varje ny soluppgång finns en liten bit av framtiden.
ARTIKELFÖRFATTAREN ERIKA ENGLUND är 38-årig trebarnsmamma och företagare. Hon är uppvuxen i Borgå, har rötter i Norra Karelen och skulle aldrig kunna tänka sig att bosätta sig i en förort. Till utbildningen är hon beklädnadsartenom, men har aldrig jobbat inom den branschen. Till fritidsintressena hör joggingturer i skogen och i år även studier vid Öppna universitetet vid Turun Yliopisto.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 4/2021.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!