14.8.2024

TEXT: Daniel Wilson

Längst ute i Hitis skärgård ligger Örö. Det är en vacker ö med skog, solbrända ängar och långa stränder av sand och sten. På Örö finns två tsartida kasernområden, tio kilometer kullerstensväg samt kanoner av varierande kaliber och ålder. Här trivs några av våra mest sällsynta blommor liksom alla tänkbara fjärilar och annat oknytt.

Ön är ett militärområde sedan hundra år tillbaka och förvaltas nu av Försvarsmakten och Forststyrelsen i samarbete. Örö kallades tidigare även Storlandet, och användes för sommarbete och naturbruk av hemmanen i Rosala-Böle och Stubbnäs. Man kunde inte bosätta sig där då det var ”raamt”, det vill säga hemsökt. Sjömän sades ha begravts där under Krimkriget och spökat sedan dess. Barnen som var satta att se efter boskap rodde hem till Rosala på kvällen hellre än övernattade.

Efter den ryska Östersjöflottans grundliga nederlag i slaget vid Tsushima under det rysk-japanska kriget år 1905 började man på ryskt håll oroa sig för St. Petersburgs svaga försvar. För att trygga den viktiga staden beslöts att längs Finska vikens kuster bygga en kedja av kustfort bestyckade med grovt artilleri. Grova kanoner med lång räckvidd, på vardera sidan av Finska viken, skulle kunna stänga porten för den tilltänkta fiendens flotta. Planerna var storslagna och slutresultatet likaså. Fortkedjan som helhet kom att bli ett av världens kraftigaste befästningsverk. Den kallades Peter den Stores sjöfästning. Fortkedjan sträckte sig från Gustavs i norr längs med hela Finska viken till Ösel i söder. Då man ser på kartan är det uppenbart varför Rosalabornas Örö valdes till plats för ett av huvudforten. Tillsammans med ett fort på Dagö skulle man härifrån behärska inloppet till Finska viken.

Örö togs utan ersättning av skärgårdsborna för det ryska försvarets behov, och vintern 1915 inleddes byggnadsarbetena.  Befästningsarbetet var omfattande. Fortet på Örö var – och förblir ­- den största investeringen någonsin i Hitis skärgård. Merparten av arbetet gjordes av fångar men det erbjöds också betalt arbete för ortsborna. Även handeln gick livlig, då skärgårdsborna bytte fisk mot det omtyckta ryska brödet. Kraven på språkkunskaper i denna handel var inte stora, det räckte med att gnida sig på magen och säga ”hunger felt och kleba njeto” så blev man förstådd.

Ryska fångar lade kullerstensvägar och byggde en smalspårig järnväg. Fångarna var stråtrövare och hunghuser från de östra delarna av det ryska riket, även om de hos oss alla kallades ”kineser”. Liknande arbetslag stenlade många vägar längs med våra kuster och minnet av dem verkar hålla lika länge som vägarna de byggde. På Örö finns dessa vägar bättre bevarade än någon annanstans.

Det fanns också finska fångarbetslag. De byggde kaserner och befästningsverk.

På Örö uppfördes två kasernområden och tre kustartilleribatterier (grupper av kanoner). Det var det grova batteriet med ställningar för fyra kanoner av kaliber 305 mm, samt två tunga batterier; ett med fyra 152 mm kanoner och ett med tre 120 mm kanoner.  

De fyra 305 mm kanonerna var fortets huvudbeväpning. 305 mm är tolv tum, så dessa är de välkända tolvtumskanonerna. På batteriområdet restes kaserner för fortets fredstida behov och kraftiga kasematter för krigets krav. Under kasemattens 2,5 meters tak av betong var ammunitionsförråd och manskap förhållandevis säkra även under fiendens eldgivning.

Kanonerna var gjorda på Obuhovs fabrik i St. Petersburg där det metallurgiska kunnandet var av världsklass. Obuhovs tolvtumskanoner var ursprungligen planerade för slagskepp och åtnjöt ett gott rykte för räckvidd och precision. I det finska kustartilleriets nomenklatur heter kanonen 305/52 O. Här är 305 kalibern i millimeter, längden på röret är 52 gånger kalibern, och O står för Obuhov förstås. En kanon väger ca 150 ton, varav 50 ton är rörets vikt. Projektilerna vägde mellan 355 och 470 kg. Krutladdningen var 70 eller 140 kg beroende på om man sköt med hel eller halv laddning. Räckvidden var som bäst närmare 40 km.

När oroligheter och revolution bröt ut i Ryssland var fortkedjan nästan färdig. Befästningsverket som var tänkt att hindra fiendens slagskepp att nå St. Petersburg kom aldrig att användas som planerat. Tsarens fiende kom inte med slagskepp genom Finska viken, utan med tåget från Helsingfors. Med Finlands självständighet övergick forten sedan i finsk ägo.  Örö var då nästan färdigt. Enligt hörsägen hade ryssarna för avsikt att spränga hela fortet, men fortchefens barnflicka som var hemma från Rosala ska ha avstyrt detta. Istället kastades tolvtumskanonernas lås och andra viktiga delar av maskineriet i sjön när ryssarna lämnade ön. Dykare hämtade senare upp bitarna.

Det unga självständiga Finland förfogade nu över ett kraftigt kustartilleri, byggt för en stormakt. Problemet var att sakkunskapen om kanonernas teknik och skjutmetoder hade försvunnit med de ryska ingenjörerna och officerarna. Under självständighetens första år prioriterades inte heller kustfortens utveckling. Så småningom började man ändå få upp ögonen för den eldkraft försvaret här hade tillgång till. Batterierna moderniserades under 1920- och 30-talen och framför allt utvecklades egna skjutmetoder med bättre eldledning och större precision. Kustartilleriet blev en kraftig del av försvaret och Örö ett av våra aktivaste fort. Även skärgårdsborna fick nu ersättning för sina tvångsinlösta markområden, fast det var magert betalt. Saken prövades i rätten utan framgång.

Inför vinterkriget flyttades två av de fyra tolvtumskanonerna från Örö till Ristiniemi vid Viborgska viken, där behovet var mer akut. Under vinterkriget utsattes fortet för några flyganfall som inte gjorde stor skada på fortet. En finsk soldat stupade då man skulle hämta ett sovjetiskt flygplan som nödlandat på isen och tillfångata piloten. Den ryska piloten stupade i en eldstrid med patrullen från Örö, varefter tre sovjetiska plan angrep för att förstöra det egna planet på isen. En soldat som sökt skydd under flygplanet sårades dödligt.

När vinterkriget tagit slut ställdes man inför en ny situation på Örö. Sovjetunionen hade i fredsfördraget tilltvingat sig Hangö och hade där en flottbas. Hangö udd ligger bara dryga 30 km från Örö och en ny konflikt var att vänta. Det blev en tid av väntan och befästningsarbeten. När fortsättningskriget sedan bröt ut sommaren 1941 var man beredd. Hangö och Russarö låg inom räckvidd för tolvtumskanonerna och båda besköts från Örö.

Från Örö sändes också ut eldledningsgrupper för spaning och eldledning mot basen i Hangö. En sådan grupp på sex soldater fördes till Morgonland, som ligger halvvägs mellan Hangö och Bengtskärs fyr. Gruppen hade ingen egen båt. Uppdraget var farligt och krävde att man lyckades hålla sig gömd på den lilla ön. Dock var deras radioantenn fäst med ett bräde i en trädkrona, och upptäcktes av fienden med kikare. När man såg en sovjetisk patrullbåt närma sig anropade man förgäves hjälp från Örö. Det artilleriunderstöd man begärt kom aldrig, då fortchefen inte hittades i tid att befullmäktiga eldgivning med tolvtumsbatteriet. Alla på Morgonland blev tillfångatagna och sändes till sovjetiska fångläger, varifrån bara en av männen återvände.

Tragedin på morgonlandet ledde ändå till att bemanningen på Bengtskärs fyr förstärktes. Fyrtornet på Bengtskär var en ypperlig plats för utkik och eldledning, och man följde därifrån noga med vad som hände i basen i Hangö. Ryssarna irriterades av detta och basens kommendör beordrade att Bengtskär skulle erövras och sedan sprängas. En rysk kommandostyrka på ca 100 man angrep så fyrön under natten till 26.7.1941. Det fanns 41 finska soldater på Bengtskär och striden blev häftig.

Sovjetstyrkan hade till en början framgång och erövrade merparten av skärets klippor samt bottenvåningen i fyrbyggnaden. De finska soldaterna hade dragit sig tillbaka till tredje våningen i fyrbyggnaden och läget var kritiskt. Då begärde man eldunderstöd från Örö och fick det också. Från sextumsbatteriet på Örös södra udde sköt man i flera timmar mot Bengtskär. Avståndet var 13 km och för att inte träffa fyren och de egna inledde man eldgivningen med att skjuta med en kanon i gången och försiktigt leda elden mot skäret. När sextumsgranater började falla bland angriparna på de bara klipporna var verkan fruktansvärd. Med tolvtumskanonerna vågade man inte skjuta mot Bengtskär då man var rädd att träffa fyren och de egna. Istället sköt man åtta skott mot de sovjetiska fartygen och i riktning mot Hangö för att avskräcka förstärkningar.

På Örö och i Rosala samlade man ihop förstärkningar som skickades med små fiskarbåtar mot fyren. De landsteg på norra och östra sidan och kämpade sig fram mot fyren med tunga förluster. När även det finska flygvapnet och flottan anlände började angriparens krafter slutligen tryta. Slaget om Bengtskär var över sent på eftermiddagen. Nästa dag gjordes ännu ett sovjetiskt flyganfall där sju finska soldater stupade. Sammanlagt stupade 32 finska och uppskattningsvis 60-80 ryska soldater på det lilla skäret under dessa två dagar.

Efter krigsslutet återgick man till fredstida verksamhet och utbildning på Örö. Kontingenterna var stora och de två kasernområdena var fyllda med beväringar. Under 1950- och 60-talen moderniserades sextumsbatteriet och man sprängde sig långt ner i berget för att bättre klara det kommande atomkriget. På 1980-talet fick man moderna 130 mm Tampella tornkanoner, som är i bruk än idag.

Örö var också ett kärt hem för generationer av kustartilleriets anställda och deras familjer. Många är de barn som här fick gå i skola och växa upp i det yttersta havsbandet.

Då man lever tätt inpå varandra både i arbete och fritid uppstår också en helt egen kultur och egna traditioner. Det var ett skärgårdsliv som hade både likheter och skillnader med livet i byarna runtomkring. Språket och traditionerna var annorlunda, men naturens villkor och delade intressen förenade. Innan Kasnäsvägen och snabbare förbindelser till fastlandet kom, umgicks personalen och beväringarna på fortet mycket med folk i grannbyarna. Många skärgårdsbor fick anställning på Örö som värvade båtförare eller radaroperatörer, och man köpte en del tjänster och varor lokalt.

Idag är det livliga fortet stängt. Sedan tio år tillbaka finns ingen stadigvarande beväringsutbildning på Örö. 130 mm batteriet är ännu i bruk och bemannas under övningar. Den tekniska utvecklingen har kört förbi de fasta befästningsverken och dagens vapensystem ska framför allt vara mobila. Kustartilleriet och skärgårdskommunerna drabbades tidigt av försvarets nedskärningar och idag finns inget aktivt fort kvar.

Något nytt uppstod ändå ur det gamla. Marinen och Forststyrelsen har tillåtit lokala företag att varje sommar ordna några utfärder till Örö. De guidade turerna har varit omtyckta. Gamla beväringar och yngre naturvänner trivs lika bra bland fjärilar och kanoner.

År 2015 kommer Örö att ändra karaktär helt och hållet. Forststyrelsen axlar huvudansvaret, och försvaret tar ett steg tillbaka. Ön ska öppnas för allmänheten och utvecklas till ett betydande turistmål.

Utmaningarna är många. Den unika naturen på ön har uppstått under hundra år av militär verksamhet. Det är ingen vildmark utan ett kulturlandskap skapat av flitig användning. När garnisonen nu lagts ner och slitaget av de öppna ängarna upphört har tusentals små tallplantor slagit rot. På vägrenar och gårdsplaner skjuter gräs och sly i höjden. Landskapet förändras och hotar växa igen.

Kulturellt är förändringen lika stor. Den livsstil och tradition som fanns i det lilla fortsamhället är försvunnen. Det är inte klart hur man ska bevara minnet av en säregen utskärskultur och hundra år av arbete på ett värdigt sätt.

Möjligheterna är ändå fler. På Örö möts historia och skärgårdsmiljö på ett naturligt sätt. För Hitis skärgård och hela Kimitoön finns nu alla möjligheter att utveckla turismen och fortsätta få en utkomst av det gamla Storlandet.

KÄLLOR:

Jag har här skrivit om både väl belagda fakta och lokal hörsägen. Eventuella felaktigheter i texten är mina egna. För historiska fakta rekommenderar jag följande författare:

Johanna Pakola har skrivit böcker om Örö och andra fort. Hon bygger på ett noggrant bakgrundsarbete och förenar historiska fakta med en känsla för det mänskliga.

Ove Enqvist har skrivit böcker om kustartilleriets historia och vapen. Han skriver med oslagbar sakkunskap om de mångahanda kanoner detta vapenslag har använt.

ARTIKELFÖRFATTAREN DANIEL WILSON är företagare, hemma från Rosala och har tjänstgjort på Örö som beväring och sommarfänrik i en avlägsen bekymmersfri ungdom. 

Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2014.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!

Tillbaka till Öatlas.