29.8.2024
Xenia Rönnblom föddes 1902 på Sommarö i Nagu. Hon fick aldrig gå i någon riktig skola, men att skriva var hennes stora intresse, det gällde vistexter, brev, men också en ”roman”.
En vinter använde hon söndagarna till att författa berättelsen om Rosa-Lena, men ” …. förlaget ville aldrig trycka den, det var kanske för att jag inte stavat rätt, eller för att det var för mycket religiositet; speciellt slutet är väldigt vackert”, berättade hon för Dagens Nyheters journalist Lars Weck, som gjorde ett reportage om henne i augusti 1970 (DN 16.8.1970). I ett brev till Alfhild Forslin tar hon själv upp sitt manuskript:
”Angående manuskriptet, så får ju vem som helst läsa det, det låg ju alltid för mig att jag skull skriva litet om upplevelser och tankar till sist blev det, de är ju inget värde i det förstås. Men när jag skrev det drömde jag om en bok. Slutet är antagligen bra, men där är ju mycket som bara är att fylla ut sidorna med, men sådant förekommer ju i alla böcker. Det hela bygger allt på verklighet, det är som förhållandena har varit där jag och många, många andra har växt upp uti. Mycket av Rosa-Lenas liv är mej själv i barndomen och ungdomen, men Rosa-Lena beskriver jag som en mycket god människa, i detta fallet är det inte mig själv.” (Brev 1.12.1959).
Berättelsen om Rosa-Lena var viktig för Xenia, hon berättar om den också i ett svar på ett frågebrev från Folkkultursarkivet:
”Det är mycket värklighet, om forna tider, om fattigdom, jag beskriver rotegående, som Mor och Far tala om, men mycket är ju rena fantasin. Förlaget mena att talet var för grovt, det är väl ‘den småtokiga prästen’ jag skriver om. Men det var bara så, att det på 1800-talet kunde finnas något så extra, förvånar mig idag som är.” (Svar på frågebrev daterat 2.11.1968, SLS 953, 367)
Xenias vissamling
”Funti, funti du. Funti du, funti dalla. Dansdockan, filidockan dajja…”
Det är som vissångerska Xenia Rönnblom (1902-1999) är mest känd i Åboland. Just därför är det skäl att lyfta fram henne i tidskriften Skärgård för att påminna om hennes uppriktiga och varma intresse för folkvisan. Refrängen ovan kommenterade hon med att säga – ”ja inte vet jag om det är svenska eller vad det är för något” (Weck, 1970).
Många Nagubor och sommargäster kände till Åkerback-Xenia, för Xenia brukade sälja äppel och plommon, lingon och tranbär på höstarna vid Vikom färjfäste. Åkerback hette nämligen det torp i Piparby på Nagu Lillandet, där Xenia blev hushållerska hos en gammal ungkarl vid namn Karl Andersson när hon var 33-34 år gammal. Han dog 1956 och därefter fick Xenia reda sig själv. Inte fanns det elektricitet och brunnen hade vägbygget kört över.
Det är tio år sedan Xenia kontaktade mig angånde vissamlingen:
”Jag skulle vela träffa Gun angående min gamla fålkvisesamling. Det fins nog dem som gärna ville ha den. Det tyckes mig att det är en sak, som inte är att få pengar för. De borde tas omhand för eftervärlden. Jag har haft det som hobbi att samla. Och genom Alfhild Forslin kom jag med i visgenget. Det var mycket intressant. Jag är snart 93 år, sjuk och eländig. – Visorna har inget pris. Om du kan få ledigt från arbetet att hämta dem. Jag mår vanligen bättre på förmiddagen. Du får inte hemta med dig någon present. Jag fick ju av dig kaffe ren, när du var hit. Vi äter mellan 12 och 1. Kom aldrig på en tisdag. Vänliga hälsningar Xenia Rönnblom. Har ingen sångröst mera, svårt att tala ibland.” (Brev 26.8.1995)
Ljuddokumentation av svenska folkvisor
Det hela fick sin början via ett initiativ av Sveriges Radio. Intendenten för SR:s Folkmusikavdelning, Matts Arnberg, kontaktade nämligen Alfhild Forslin redan 1953 och meddelade att han ville göra bandupptagningar av folkmusik i Svenskfinland. Magnetofonen som ljudinspelningsapparat var ännu då okänd i vårt land, och Alfhild tog honom knappt på allvar.
”Hade vi inte redan på 1920- och 1930-talen försökt bottenskrapa våra fyra finlandssvenska landskap på visor /-/ och hade inte krigsåren kommit den folkliga sångtraditionens sista svaga livslåga att slockna” frågade hon sig.
I september 1957 besökte Arnberg Åbo för att skaffa sig en medarbetare, för nu skulle planerna på allvar sätta igång. Samarbetspartner blev Sibeliusmuseet vid Åbo Akademi samt Alfhild Forslin. Otto Andersson skrev en blänkare för ÅU och Greta Dahlström och Alfhild Forslin gick igenom sina 25-35 år gamla förteckningar på vissångare och –sångerskor. Månne de levde ännu? Svea Jansson från Nötö blev deras första stötesten. Hon hade i början 1920-talet sjungit ett stort antal ballader ur sin mormorsmors repertoar för Greta Dahlström, men 1957 tycktes ingen veta var hon fanns, men man trodde att hon fanns på Åland. Med polisens hjälp kunde sedan Svea Jansson lokaliseras till Andersböle i Jomala.
Radiobil från Stockholm
Den 18 november 1957 anlände intendent Arnberg och ingenjör Lars Flood med en radiobil till Åbo. Radiobilen var en Volkswagen Kleinbus och man hade två veckor till sitt förfogande. Det blev rivstart i Åbo. Svea Jansson hade kallats till Åbo, och jag har ett tydligt minne av inspelningstillfället med Svea som satt i den Forslinska nyrokokosoffan sjungande ”Herr Peder, han gångar sej i kammaren in …” med stark och bärande stämma ”in i Arnbergs mikrofon”.
Lars Flood var ljudtekniker och satt med apparaturen inne i den blå VW-bussen på gården. Sladdarnas mångfald löpte in genom ytterdörren, genom tamburen och in till salen.
Xenia Rönnblom hade också uppmärksammat blänkaren i ÅU ”mitt i värsta brådaste arbetstiden”, som hon sade, och berättade att Alfhild mötte henne vid bussen när den stannade vid Domkyrkoskvären. (SLS 1843, intervjuad av Anne Bergman 1995)
Ljuddokumentationsturnén gick västerut till Ekenäs, Helsingfors, Borgå och Lovisa och norrut, till Vasa, Jakobstad, Nykarleby och Kristinestad. Städerna var förstås ”högkvarter” och därifrån gjordes täta resor ut till de omgivande landsorterna. ”Vår färd från Lovisa upp till Vasa stal två hela dagar av vår dyrbara arbetstid, emedan väglaget var uruselt; nyfallen snö på frusen isgata” berättar Alfhild.
Och när hon efter fullgjort värv rapporterar om insamlingsfärden konstaterar hon; ”I notskriften normaliseras självfallet alla individuella skiftningar i sång- och spelsätt, i klang och färg hos stämma eller instrument. Alla dessa levande kvaliteter förmår emellertid bandet bevara”.
Hon liknar notskriften vid herbarieblomstret, som saknar originalets liv, doft och färg, men fastslår att ”lika värdefullt som bandet är för örat, lika oumbärlig är notskriften för ögat, d.v.s. för vetenskapen.” (Forslin 1957, 74 ff.)
Alfhilds tidigare kontakter med Svenskt Visarkiv (SVA) kom alltså att betyda en hel del för dokumentationen av finlandssvensk visa efter kriget. I början av 1950-talet engagerades hon en sommar av Visarkivets dåvarande chef Dag Strömbäck för att göra upp ett så kallat första rads register över arkivets visor. Sommaren 1950 fick hon bo hos familjen Ulf Peder Olrog på Nybrogatan 16, då familjen vistades på sin sommarvilla ute på Dalarö. Ulf Peder Olrog var inte sen att nappa på det nyinmutade traditionsområdet i Svenskfinland och besökte både Nötö och Nagu sommaren 1958; också lokalradion i Åbo var behjälplig i inspelningsarbetet.
Sveriges Radios inspelningsresa fick positiva efterdyningar som innebar ett förnyat intresse för folkvisan i Svenskfinland. Den nya tekniken – som ännu i huvudsak var radions teknik – gav ny fart åt dokumentationen. Och här möter vi igen Xenia Rönnblom. Ulf Peder Olrog och Alfhild besökte Xenia i Nagu, och de visor Olrog spelade in finns alltså på SVA.
Och Xenia och Alfhild fann varandra.
Kappsäcken
Luciadagen 1959 skickade Alfhild ett paket till Xenia med ”något smått och gott”, det var kanske något kaffepaket, Mariekex, kanske ett paket bitsocker. Men att paketera var inte Alfhilds starka sida, så hon tog helt enkelt en liten kappsäck, som sannolikt hade kommit till Sibeliusmuseet med musikalier, noter, av någon donator, och skrev adresslapp på: Till Fröken Xenia Rönnblom, Piparby, Nagu. Avsändare: Sibeliusmuseum, Åbo.
Xenia hade nämligen födelsedag den 20 december och julen stod inför dörren.
År 1960 fick Sibeliusmuseet sin första magnetofon, en stor grå, tung bordsmodell av märket Grundig. Den var i princip bärbar, men ganska ohanterlig som sådan. I varje fall kunde den användas för avlyssning av de band som Sveriges Radio låtit kopiera för Sibeliusmuseet av inspelningarna från 1957.
Uppmärksammad som vissångerska
1960 spelades Xenia Rönnbloms visor in i Åbo av Greta Dahlström i Åbo (närmare 90 visor) och ytterligare ett femtiotal visor spelades in i Nagu 1962. Greta Dahlström var mycket ambitiös och hon har skrivit ut nästan alla melodier i notskrift. Eftersom magnetofonband var dyra på den tiden har Greta knäppt av och på magnetofonen så att inte ett ord av mellanliggande tal kom med, inte ens hennes egen röst finns med på banden. (SLS 742 B)
Tack vare Ulf Peder Olrog blev Xenia kändis i Sverige och det gjordes t.o.m. ett TV-program om henne, som hon aldrig själv sett. Prisbelönad blev hon också: 1967 fick hon ett diplom från Nationalmuseum undertecknat av Nils Cleve och Niilo Valonen och 1995 tilldelades hon Åbolands kulturråds seniorkulturpris.
Xenia Rönnblom var inte bara traditionsbärare i vanlig mening utan också vissamlerska. Hon skrev ner både egna och andras visor. Själv uppskattade hon att hon kunde bortåt 400-500 visor, visor som hon lärt sig av sin mor och mormor och många andra. Melodierna var lätta att komma ihåg, men texterna ville hon skriva upp redan i unga år. Sitt första vishäfte hade hon själv sytt ihop av toppsockerpapper, som hon fått i butiken. Pärm blev det av det ljusröda omslaget till en medicinflaska, som hon limmade på med potatismjölslim. Kappsäcken blev sedan förvaringsplats för Xenias vistexter.
Många av de visor, som hon skrivit ner och som jag 1995 förmedlade till Folkloristiska arkivet vid Åbo Akademi, har hon lärt sig av namngivna personer, t.ex. av Axa Mattsson, Naema Mattsson, Edit Svahnström, Ida Erika Johansson, Charlotta Eriksson m.fl., m.fl. Samlingen innehöll också en hel visbok, som tillhört sjömannen Johan Wiktor Liljelund omfattande 61 visor nerskrivna 1892-94 under hans resor med olika fartyg: barken Agio, briggen Hoppet, barken Waaja och briggen Frida. Hans visbok innehåller också blyertsteckningar av Nagufartygen Naima, Freden och Hoppet och av en kompassros.
Men vi skall låta Xenia själv berätta om sitt visintresse. 1968 besvarade Xenia Folkkultursarkivets frågebrev ”Visor, kyrktuppen, fattiggubben”. Hon börjar såhär:
”Nog kan jag väl säga att Ni träffat prick när Ni vänt er till mig angående visor. Jag har väl kunnat visor, med melodierna runt 400 stycken men åldern har tagit en del av rösten förstås. Det kan ju lite bero på vanan också, när jag blev gammal och trött sjunger jag så litet, förr var det en ovana att sjunga vid arbetet i ett. Det är sen en annan sak vad visor Ni menar, de vackra långa visorna från 1800-talet, ofta kärleksvisor, som har ett innehåll och berättar om en händelse, de kan ha värser mellan 30 o 40. De visorna är ofta skrivna ur lånade häften. Men sen finns det barnvisor som jag har skrivna mellan 40-50, endel är så korta, ändast två strofer. – Så kommer de som jag benämner småvisor. De har ofta ett fult innehåll, gammalt som bara lever kvar i gamla personers minnen. Jag har t.o.m. roat mig att samla litet av gamla personer, endel har kunnat bara 1 visa, en annan 2 st., visor har hela tiden varit mitt ‘hobbi’. Av dessa små visor har jag runt 100 st. skrivna, men många så korta, med två strofer. – – – Det jag har sjungit, är ju för all del, ingen skolad sång, det är ju som allmogen sjöng i forna tider sina visor.”
Xenia har grupperat sina visor i samlingen. En översikt av visorna i hennes repertoar visar att hon hade ambition både att lära sig och att skriva ner ständigt nya visor. På senare tid lärde hon sig också visor som spelades i radion, t.ex. ”I natt jag drömde” och ”Tiotusen röda rosor”. Småvisorna, som hon inte själv uppskattar, omfattar ett stort antal skämtvisor; de visor som hon själv tyckte bäst om var de berättande, romantiska visorna, t.ex. ”Älvsborgsvisan”, ”Hjalmar och Hulda”, ”Amanda satt med en krans i håret”, ”Oväntad bröllopsgäst”, för att nämna några av långa skillingtrycksvisorna.
En stor andel av visorna är sånglekar, t.ex. ”Uppå källarbacken”, ”Jag satte glasögon för min näsa”, ”Klippskinshandskar jag dig lovat” och visor som hon kallar ‘barnvisor’ som t.ex. ”Ryck och ro till skären”, ”Mamsell Lina ägde bara sin kissa”, ”Tuss rullderirull, kack byxorna full”, ”Loppan bet min man ihjäl”. (IF 1995/009)
Det står helt klart att Greta Dahlströms bandinspelningar av Xenias repertoar omfattar de bästa visorna inspelade medan Xenia ännu hade sångrösten i gott skick. Kvalitativt och tekniskt är inspelningarna också mycket goda enligt Anne Bergman, som lyssnat på banden. På CD:n ‘Föregångare. Folkmusik från Finlands svenskbygder 11’ finns fyra av Xenias visor inspelade av Åboradion 1958, nämligen ”Ett två tre fyra låt oss lustiga vara”, ”Stjärnor små uppå himlen blå”, ”Där kommo fiolister ifrån Amerikaland” och ”Där kom ett herrskap ifrån en ö”.
Åren går
I början av november 1991 skriver Xenia till Alfhild och tackar för julkort från två jular:
”Jag sitter i rullstol nu på Nagu Åldringshem … Fick hjärnblödning lilla Juldagskvällen 1989, just i mörkret, hade varit ut och förflyttat på litet ved, satte mig i gungstolen att pusta en liten stund. Tände petroliumslampan på kanten av borde, klockan bredvid. Maten var kokt på hällen, men blev inte ätit, katten kom in med mig, dörren låste jag. I stugan var iskalt, skulle äta först, elda till natten sen. Det var högra sidan som var förlamad, benet till höftet helt utan känslor, men högra armen hade nog fel först. Jag hade en stol under fötterna, jag arbeta så svetten rann, för att slipa till sängen. jag föll till sist mellan stolarna på det iskalla golvet, blev av naturliga skäl genomvåt. Frös alldeles rysligt. Men katten kom och slikka mig ofta. Klockan var vänd, jag kunde inte se den, jag antog ditom 2, 3, släpa mig några cent i gången till sängen, föll 10-tals gånger tillbaka, lyckades till sist, men kunde intet få över mig något. – Det gick hela måndagen till skymning, ingen såg att lampan brann på bordet på dagen, ett stenkast från vägen, i trafiken. – Landsvägen tog min prima brunn, Diakonissan hade i åratal hemtat åt mig vatten engång i veckan, jag antog att hon skull komma. Det är halvmörkt, hon steg med foten på stenfoten av huset, hon såg mattor i en hög, jag släpa mig till fotändan av sängen, nådde fönstret, knacka, dörren var låst, man får inte bryta sig in utan polisens hjälp. Diakonissan kom med polis, ambulans. Jag tiggde med polisen att döda katten förrän jag bäres ut, men 2 unga män kunde inte. Jag färdas till Pargas sjukhus på natten, huvudet var klart, tanken redig.” (Brev 2.11.1991)
Men Xenia var av segt virke och repade sig småningom. Trots att hon 1995 ansåg att hon inte hade någon sångröst kvar, så sjöng hon en skämtvisa för mig innan hon med bestämd röst sade att jag skulle ta kappsäcken med visorna med mig.
REFERENSER
Forslin, Alfhild: Sveriges Radios magnetofoninspelningar av svensk folkmusik i Finland 1957. Budkavlen 1958 s. 74-111.
Föregångare. Sveriges Radios dokumentära folkmusikinspelningar i Finlands svenskbygder 1957-62. Folkmusik från Finlands svenskbygder 11. Samproduktion mellan Musiknätet Waxholm och Finlands svenska folkmusikinstitut. MNW CD 242; FMI CCD 11; FMI MC 11.
OTRYCKT KÄLLMATERIAL
Helsingfors:
Svenska littetursällskapets Folkkultursarkiv (SLS)
Folkloristiska arkivet vid Åbo Akademi (IF)
Brev från Xenia Rönnblom i förf.:s ägo.
ARTIKELFÖRFATTAREN GUN HERRANEN är fil.lic och ordförande för Åbosamfundets svenska sektion. Hon har bl.a. varit forskare vid Nordiska institutet för folkdiktning (NIF) innan det lades ned 1997.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2005.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!