2.7.2024
Ryssugnarnas antal på Björkö i Korsholms skärgård är ca 200. De är belägna på dem nordöstra sidan av ön, inom området Malskäret-Tvärören, och i regel placerade i grupper omkring Malskäret, Skarftagrånn, Lillhamngrånnet, Lillhamnbrolandet och innanför Storhamnfladan. Man kan också hitta någon enstaka ugn på 200-300 meters avstånd från de andra.
Ryssugnarna är i stort sett likadana till form och utseende, ca 1,5 till 2,0 meter breda. Endast storleken på stenarna varierar något. Gemensamt för de områden där ugnarna finns är de cirkelformade stensättningar som förekommer i deras närhet. I vissa fall kan man finna stensättningarna direkt utbyggda från själva ugnen, så att en halvcirkel bildas. Stensättningarnas storlek varierar från ca 2 till 8 m i diameter.
De områden där ryssugnarna är belägna är till stor del igenvuxna med tät granskog, vilket bidrar till att ugnarna numera är svåra att hitta. Dessutom är de flesta nedrasade och helt mossbevuxna. Av det ursprungliga antalet är endast tre ugnar fortfarande i gott skick.
Ryssugnarna har under årens lopp intresserat många forskare. Olika teorier har framkastats angående deras ålder, användning etc. I mitten av 1970-talet gick en häftig debatt i Vasabladet där bilder på befintliga ugnar presenterades och många teorier framfördes. En artikelförfattare hävdade att ugnarna var avsedda för fisktorkning och uppförda av fiskare. Andra ville göra gällande att ugnarna härrör sig från 1500-talet, dvs den tid med skriande saltbrist då Gustav Vasa var i strid med Hansaförbundet. Ugnarna skulle då främst ha använts för torkning av gäddor.
Björköborna igen har ansett den muntliga traditionen mest trovärdig. Denna förtäljer att ryssarna uppförde ugnarna under Stora ofreden (1713—21 ) och i främsta hand använde dem vid brödbakning.
Tack vare björköbon och hembygdsforskaren P.E. Ohls har vi fått fram material som grundar sig på bybornas berättelser från 1890-talet. Redan år 1895 skrev Ohls en artikel där han bl a nämner ryssugnarna. Under benämningen ”bakugnar av gråsten” berättar han om deras läge m m; han skriver: ”De gamla förtälja att husarerna varit här för två mannaminnen tillbaka och de hade då sitt läger där dessa ugnar stå”. P.E. Ohls gav också en del uppgifter om ryssugnarna till forskaren K.V. Åkerblom. Uppgifterna ingick senare i en publikation där Åkerblom bl a skrev: ”Ännu lefver den s k husartiden (Stora ofreden) i friskt minne. Då förliste, heter det, en del af den ryska örlogsflottan utanför Björkö vid Länningen (Landningen) nära Finnhamnen, hvarefter ryssarna, de s k husarerna dröjde kvar hela sommaren sysselsatta med att reparera sina fartyg. Den skog som ej åtgick därtill brändes. Såsom ett minne af de objudna gästerna visar man ännu en mängd s k ryssugnar i hvilka ryssarna säges hafva bakat sitt bröd.”
Av ovanstående och även av andra bybors utsago kan man konstatera att den självklara uppfattningen i Björkö varit att ryssugnarna uppförts under Stora ofreden och har använts främst vid brödbakning. Vad gäller fisktorkningsteorin så har vi den uppfattningen att teorin knappas håller i praktiken. För det första har det inte funnits något fiskeläge där ugnarna är belägna. Man hittar inte en enda hamnplats eller några som helst spår som tyder på ett gammalt fiskeläge. Och för det andra: Varför finns inga ryssugnar där de gamla fiskelägena har funnits? Till exempel Storhamnskatan (också kallad Vikarskat) är ett av våra äldsta och största fiskelägen, som man kan datera till 1500-talet. Vi har Sköthamn och Iskmoören, två stora fiskelägen från forna tiders strömmingsfiske. På dessa platser borde det ju, om någonstans, ha funnits ryssugnar – om dessa skulle ha använts av fiskare som torkugnar. Det bör nämnas att björköborna ingalunda är främmande för fisktorkning som konserveringsmetod. Ännu så sent som på 1920-talet ingick torkad fisk i björköbornas kost, men för denna fisktorkning användes helt andra hjälpmedel; man lät fisken soltorka eller lufttorka.
När det gäller ryssugnarnas omdiskuterade ålder kullkastas 1500-tals teorin av ett klart faktum: landhöjningen. Mätningsresultat med tidsenliga instrument från två ställen, med 28 respektive 24 ryssugnar, ger vid handen att ugnarna i dag befinner sig på en höjd av 3,4 respektive 3,8 meter över havet. I början av 1700-talet (vid tiden för Stora ofreden) måste ugnarna ha befunnit sig på en höjd av 1 – 1,5 m över havet. På 1500-talet låg ugnarna helt under vattenytan!
Känt från historien är den ryska örlogsflottans härjningståg mot den svenska Norrlandskusten under Stora ofreden. År 1714 gjorde den ryska flottan en framstöt över Kvarken mot Umeå, varpå staden brändes för första gången. Den 21 maj 1720 gjordes ett nytt anfall mot staden av en rysk flottilj på 10 000 man. Följande sommar upprepades manövern, varvid Umeå brändes av ryssarna för tredje gången.
En av de få platser i Österbotten där det finns tillförlitliga bevis angående ryssugnar är Skrävelbådan i Mickelsörarnas skärgård. I de kartbeskrivningar som utfördes i samband med storskiftet under mitten av 1700-talet finns, förutom landägodelningen, även utförliga beskrivningar över skärgården. Skrävelbådan omnämns i kartbeskrivningen som ”ett stengrund utan ägare”. Där framkommer vidare: ”1720 hava ryssarna här mistat både fartyg och folk till någon myckenhet och finnes lämningar efter deras bakugnar.”
Kartan, avmätt av lantmätaren Gullic Wislander år 1763, upptar Skrävelbådan med en handskrift om att ”Ryssarne år 1720 haft här 4 bakugnar och mist här en hop med Fartyg och manskap”.
Av dessa dokumenterade uppgifter kan vi med säkerhet fastslå att ryssugnarna på Skrävelbådan är uppförda av ryssar under Stora ofreden och att de har använts som bakugnar. I en annan källa (Finlands svenska folkdiktning II, 1924, meddelare Jakob Doktar) sägs att då ryssarnas lots avsiktligt styrt mot en klippa vid Västeröskatan, förliste nio fartyg. Sedan blåste en nordostlig storm upp, och med två björkölotsars tillhjälp seglade ryssarna till Björkö, där de på Finnhamn reparerade sin flotta. Genom allmogens besvär till riksdagen 1723 är det känt att ryssarna verkligen befann sig i skärgården under Stora ofreden. Bland annat tvingades björköborna att fiska för deras räkning.
Vid en noggrann studie av de talrika stenanläggningarna får man även uppfattningen att en större trupp haft sitt läger på området. Grupperna av ugnar är uppförda i nära anslutning till en väl skyddad vik. Genom att erbjuda skydd mot hårda vindar måste denna vik ha utgjort en idealisk plats för fartygsreparationer. Vid inloppet finner vi i dag en stensättning som till formen påminner om en vågbrytare. En detalj, som man onekligen måste sätta i samband med ryssarnas behov av en skyddad ankringsplats. I närheten finns också en ca 10 meter lång stenbro, som vid tiden för ungnarnas uppförande förenat en lösfluten holme med fasta landet.
Ryssarnas mathållning uppvisade knappast några större variationer. Troligen var brödet ett av de viktigaste födoämnen, och ”gästerna” hade ju björköborna som tvångsfiskade åt sig. Man kan mycket väl föreställa sig ugnarnas stora betydelse vid brödbakning och annan matlagning.
Från 1800-talet, när ryssar fanns förlagde i Vasa, finns för övrigt berättelser om hur just sådana ugnar användes för att baka bröd i: Ugnarna eldades upp ordentligt, och sedan rakades glöden ur och brödet sattes in. De fungerade som helt vanliga gammaldags ugnar. Säkert fyllde de också andra funktioner. En hel sommars vistelse under bar himmel kräver först och främst en eldstad. Ugnen ger värme under regniga perioder och kyliga nätter. Den kan även användas till att torka kläder på. Traditionen säger att all skog som inte gick åt till skeppsreparationer brändes.
Att en större skogsskövling ägt rum finner vi belägg för i Geometrisk beskrivning över Björkö byns ägor 1759-60: ”Skogen är af liten vidd och alldeles uthuggen, så att föga Gran deraf finnes till ladutimmer och gierssel, fast mindre någon Furu eller Tallskog till hustimmer.”
I byn finns fortfarande 1700-tals gårdar byggda av timmer som pga denna skogsskövling är hämtat från fastlandet.
Beträffande ryssugnar finns det fakta som ytterligare stöder den muntliga traditionen. Under samma tid vistades ryssarna även på den svenska sidan, i Stockholms skärgård, och uppförde liknande stenanläggningar som anses ha tjänat samma ändamål, vilket framgår bl a av följande: ”Till proviant slaktade de boskapen, avmejade säden, som de tröskade och malde på skärgårdsböndernas handkvarnar, bakade bröd i ugnar, som de uppförde av gråsten, och vilka ända in i våra dagar delvis står kvar under namnet ryssugnar.”
Studerar man dessutom forskarnas uppgifter om ryssugnarna vid Finska viken, finner man flera belägg för sambandet mellan de ryska operationerna och anläggandet av ryssugnar. Dessutom finns många stöd för att ugnarna har använts vid bakning. Svante Dahlström uppger i samma källa som ovan att man i Dragsfjärd har kallat ryssugnarna ”Ljäbuschka”, vilket på ryska betyder limpa eller bröd.
Angående Pernå socken skriver A.J. Hipping 1817: ”Hela holmen (Ryssö) befästades med en jordvall, och en mängd bakugnar anlades på berget, av vilket allt ännu tydliga lämningar finnas. Likväl är det troligt att de (ryssarna) äfven varit inqvarterade i andra byar och att Ryssön blott var huvudlägret, emedan man äfven på andra ställen upptäckt dylika bakugnar.”
Tilläggas bör att operationsbasen på Ryssö anlades år 1713.
Här kunde man fortsätta med flera exempel, men de som framkommit är säkerligen tillräckliga för att bestyrka vad den muntliga traditionen förtäljer. Ryssugnarna på Björkö är uppförda av ryssar under Stora ofreden och har använts som bakugnar.
Källor och litteratur:
Materialet har insamlats i samarbete med Anton Björkman och har publicerats i hembygdsboken ”I förbund med havet. Björkö – en värld i Kvarken” (1996) som getts ut av Björkö hembygdsforskare.
Dahlström, S., 1937: Ryssarna och den ryska skärgårdsflottan. Finskt museum XLIV 1937.
Hipping, A.J., 1817: Beskrivning över Pernå socken i Finland.
Ohls, P.E., 1895: Simos Päll. Artikel i Björkö tidning 1895, en handskriven tidning för brandkåren i Björkö som utkom två gånger i månaden 1895-1897.
Åkerblom, K.V., 1941: Korsholms historia.
Åkerblom, K.V., 1958: Replot historia.
Åkerblom, K.V., 1904: Blad ur Replot socken historia.
Ågren, P.U.,: Västerbotten. Ett bildverk.
Höjdmätning och kartläggning av området har utförts 1976 av Anders Björkman och Alf Doktar.
ARTIKELFÖRFATTARNA
MARITA WESTERGÅRD (1934–1992) var bibliotekarie och ivrig hembygds- och släktforskare i Björköby. Hon har forskat och samlat byns släkt gårdsvis (enligt hemmanen), i vissa släkter fram till1500-talet samt tecknat ner historier om byns invånare, byggnader, gemensamt arbete, fiske, gamla ortsnamn, händelser – allt vad som hör lokalhistorien till. Hon var med i hembygdsforskargruppen, ordförande (nästan 20 år) i Björkö fornminnesförening r.f. osv.
Texten ovan (som ingått i boken ”I förbund med havet. Björkö – en värld i Kvarken”) har med lätt hand redigerats av dottern MONA BRITWIN som har ärvt mammas engagemang för hembygdsforskning och -arbete. Hon är mångårigsekreterare i Björkö fornminnesförening r.f. och i Björköby Fiskargille r.f., styrelsemedlem i Valsöarna – Björkögrunden r.f. – en nybildad förening som verkar för områdets bästa. Är dessutomstyresmedlem och syssloman i Björkö skifteslag.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 2/2007.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!