5.8.2024
Efter cirka tjugo minuters resa från fastlandsbryggan i Gumbostrand lägger förbindelsebåten m/s Matilda till vid familjen Sundbergs egen brygga på Stora Svedjeholmen i Sibbo, bara trettio meter från den egna farstutrappan.
På bryggan möter Niklas och Elisabet Sundberg med ett idag rätt ovanligt fordon i skärgården: en barnvagn. I den ligger parets baby Arthur, som i september gav skärgårdens befolkningsstatistik i Sibbo ett skutt framåt.
Fast klockan inte ens blivit 8:30 har familjen redan varit vaken i tre timmar.
Skolskjutsen med m/s Matilda till Gumbostrand gick klockan 06:30 hemifrån och klockan sju gick skolbussen vidare till högstadiet i Nickby. Tillbaka kommer familjens äldre barn med båten klockan 15 från Gumbostrand. Sedan försvinner Matilda ut mot öppna havet till Svartviken på Pörtö, där Pörtö Line har sin bas i den gamla tull- och sjöbevakningsstationen. När isen blir för svår för Matilda sätts svävare in i stället.
När detta nummer av Skärgård når läsarna är det sommar, men Niklas Sundberg gillar också vintern.
– Jag tycker det är så fint att fiska på isen. Längre in mot land på Kalkbruksfjärden kommer det gös, säger han.
Två grannöar med sex barn
För befolkningsstatistiken är Stora Svedjeholmen och grannön Sandholmen tvärs över ett sund viktiga öar; på Sandholmen bor nämligen familjen Lindström med tre barn fast bosatta året om. Därmed bor det på mindre än en kvadratkilometer sex barn här i Sibbo västra skärgård, där befolkningen totalt är cirka 70 personer.
I den östra skärgårdshalvan bor ytterligare kring trettio av de ca 100 bosatta i Sibbo skärgård. Men så här långt västerut är man inte alltid beredd att betrakta Kitö och Löparö i öster som riktig skärgård, de öarna har ju fast förbindelse med bilväg.
Niklas och hans hustru Elisabet med barnen Emil (13) och minstingen Arthur, född 15 september i fjol samt Linda Roos (16) är levande bevis på att vår skärgård i högsta grad lever, alla domedagsprofetior till trots.
Och medan Niklas är en tvättäkta skäribo i tredje generationen är Elisabet något så exotiskt som en lika tvättäkta import.
– Jag har vuxit upp i Ekenäs och ångrar inte en sekund att jag bytte stadslivet mot Svedjeholmen, säger hon.
– Här har jag fått lära mig både att köra snöskoter och båt. Jag har fått lära mig var strömställena finns, och jag accepterar att livet i skärgården går ut på att man skall kunna planera på sikt och klara sig själv. Till Kungsgatan och Ekenäs längtar jag inte, i stället betyder lugnet här ute mycket.
– Dessutom ger bredbandsuppkopplingen lätt kontakt med både gamla och nya vänner. Något festande blir det sällan, en av de senaste gångerna var när Arthur döptes i november på Hedåsens föreningslokal i Gumbostrand.
– Livet här ute kräver kanske lite mer planering än på fastlandet. En gång i veckan tar vi bilen – som har sin parkeringsplats i Gumbostrand – några kilometer till Söderkulla för att köpa mat. Där finns förutom butiker bl.a. läkare, tandvård, rådgivning och bibliotek. Om en tid kanske jag sedan kan gå tillbaka till mitt jobb som bespisningsarbetare vid Söderkulla skola, säger Elisabet Sundberg.
Men för Niklas Sundberg är hemön och skärgården arbetsplatsen, ofta tillsammans med grannen Robert på Sandholmen. Det finns gott om byggarbeten, underhållsjobb och bryggor som skall tas om hand i skärgården. Hemma på Fagerudd började Niklas med att bygga ett rymligt och ljust kök och inreda sovrum för en växande familj. Nästa skede blir att riva den gamla farstun och skapa en ny entré. Stugan är från trettiotalet, och spisen kräver en funderare: riva eller förbättra? Jobbet tar aldrig slut.
När isen lagt tar han sig gärna till Kalkbruksfjärden ett stycke mot nordost. Gösen har börjat söka sig inåt land och Niklas Sundberg vet var det kan löna sig att fiska från isen.
Om vinterisarna lockar till fiske har sommarens öppna hav andra attraktioner. Niklas Sundberg har tagit hem flera pris i Sibbo Fiskargilles tävlingar för fiskarbåtar som ordnas i Svartbäck vid gränsen till Borgå i öster. Men de tävlande blir liksom fiskarna allt färre, i fjol bara fyra mot tio ekipage 2005, då han själv tog första priset i sin klass under 200 hästkrafter.
På sjöbodens vägg har Niklas Sundberg skruvat fast handfasta sommarminnen, tre propellrar och en kamaxel som varit med i Sibbo Fiskargilles tävlingar. Själv tävlar han fortfarande, fast medtävlarna blir färre varje år. Det finns inte längre många fiskare kvar i skärgårdskommunen Sibbo, granne med Helsingfors i väster.
Även om den snabbaste båten på det här området i Sibbo, Fridde Martins ”Fanny” med bärplan och cirka 500 hästkrafters motor, klarar runt 40 knop har Niklas båtar kommit upp i mer än 30, även det en imponerande hastighet för traditionella båtar.
Unga Emil har naturligtvis egen båt och har också tagit hem flera pokaler i pilkastning, ett klassiskt nummer på sommarens fester i skärgården.
Med fisk och ägg till Kolerabassängen
Men skärgården är inte längre likadan som när Niklas Sundberg växte upp på Svedjeholmen. Då fiskade pappa Sven liksom hans far Ernst före honom och rökte fisken för försäljning medan mor i huset höll höns – som mest ända upp till 100 – och skötte hemmet.
Själv fick Niklas redan som helt ung börja köra båten med fisk till Salutorget i Helsingfors varje vardag vid öppet vatten. I Kolerabassängen förtöjde han lagom till kommersens start vid sjutiden på morgonen, då kunderna samlades för att köpa fisk, potatis och andra skärgårdsprodukter. Under den traditionella strömmingsmarknaden senaste oktober låg bara någon enstaka Sibbobåt i bassängen, förr kunde de räknas i tiotal.
På vägen mellan Gumbostrand och Stora och Lilla Svedjeholmarna passerar man i dag flera hus där fiskarfamiljer förr bott. Vintertid står de tysta i väntan på våren och sina nya, vanligen finsktalande, ägare bland fritidsbefolkningen.
I Sibbo västra skärgård är Bengt och Harriet Lindström på Simsalö liksom Linnea och Henry Granqvist på Komsalö de sista fiskarna. I den östra delen är familjen Åkerfelt på Löparö ännu aktiv, och säljer sin fisk i Söderkulla på fredagarna. I övrigt har fiskarna – liksom till stora delar också fisken – försvunnit från Sibbo.
Men arbetet försvann inte med fisken, det bara flyttade upp på land. Vid sidan av alla husreparationer, nybyggen och bryggreparationer sjuder Sibbo skärgård av aktiviteter hela året: ett adressregister över alla fastigheter i skärgården görs just nu upp på kommunkansliet och Sibbo har en egen kommunal skärgårdsdelegation som arbetat med både bryggor och förbindelsetrafik.
Sophanteringen sköts med mottagningsstationer i Kalkstrand och Gumbostrand och sommartid samlas problemavfall in av en tidigare landsvägsfärja. Komposterande toaletter är en lösning, tankbil på färja till vissa öar en annan. Vatten- och avloppsandelslag finns i den östra skärgårdsdelen.
Butiksbåten Christina, den sista veteranen i sitt slag i Finland, anlöper sommartid flera av öarna här till glassälskarnas förtjusning. Och bredbandsuppkopplingen, som Elisabet Sundberg berömmer, fungerar för det mesta. Sibbo skärgård lever!
ARTIKELFÖRFATTAREN THURE MALMBERG är journalist som bland annat har jobbat 30 år på HBL som reporter och biträdande redaktionschef. Han har varit medarbetare i Tidskriften Skärgård sedan snart 20 år tillbaka och har författat ett antal böcker främst om skärgård och sjöfartshistoria.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 2/2018.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!