13.8.2024
1.
Rubriken är, självfallet, kalkerad på Edith Södergrans kanske mest kända dikt, ur diktsamlingen med samma namn, den postumt utgivna ”Landet som icke är”. Låt mig här citera den första halvan av dikten – väl medveten om att hon knappast skrev raderna i det syfte jag här har, dvs. att illustrera både min och många andras längtan till skärgården. Ett land som fortfarande är, också när de flesta av ens övriga landskap redan gått förlorade.
Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit –
vägen till landet som icke är.
/…/
Edith Södergran: Landet som icke är (1922-23)
Jag är själv uppvuxen i ett land som icke längre är, varken fysiskt, kulturellt eller språkligt, dvs. det gamla Helsinge, numera Vanda. Och närmare bestämt Dickursby, på den stora färgfabrikens område. Allt är borta: huset, kulturen, språket – ja, hela topografin är borta, och med den hela det mentala landskap som en gång var mitt (se vidare Rosenberg 1993b).
Det är ett öde jag delar med många andra, eftersom det i strukturomvandlingens spår är ganska få förunnat att ännu på sin ålders höst kunna se barndomens nejder bevarade, speciellt om man haft oturen att födas på en ort som haft turen att expandera. Bäst skyddade mot grävskopornas käftar är originellt nog de som vuxit upp mitt i en urban miljö, eftersom dess kvarter i regel är k-märkta och därmed, paradoxalt nog, snart hör till de äldsta landskap vi har.
Men, för att travestera Södergran, ett har jag verkligen funnit och ett har jag vunnit: vägen till landet som ännu är. Och den platsen är sommarstället. Eller villan, stugan, torpet – eller vad vi nu råkar kalla det, beroende på vår bakgrund och våra referensramar. Alltså det paradis vi ständigt återvänder till, framför allt om somrarna. ”Landet”, som det hette när jag var ung. Eller ”skären”, som det heter i Lovisanejden där jag numera bor.
I mitt fall heter paradiset Rågskär, där vi bebor ett gammalt lotshemman i Onasarkipelagen i Borgå yttre skärgård, mellan Pellinge och Pörtö. Eller mellan Tove Janssons Klovharun i öster och Söderskärs fyr i väster, för att ta till koordinater jag nyligen beskrivit i dessa spalter (Skärgård 4/05).
Sommarstugan är den plats vi återvänder till varje år, likt flyttfåglarna. Och dit vi längtar hela vintern, var än i världen vi befinner oss. Den plats i världen som får oss att minnas Verner von Heidenstams odödliga rader: ”Jag längtar marken/ jag längtar stenarne där barn jag lekt”.
2.
Det handlar alltså om de mångomtalade rötterna. Framför allt bildligen, men i överraskande hög grad också alldeles bokstavligen, eftersom sommarstället ofta är den enda plats där allt finns kvar. Inte bara huset med dess vinklar, vrår och barndomsminnen utan också stenarna, rötterna på stigen och horisontlinjen mot havet.
Finland är en tämligen ung nation, och de flesta har mer eller mindre jord under naglarna, och fiskfjäll i håret. Varje år, såväl under veckoslut som i semestertider, pågår därför en sällsam flyttningsrörelse längs våra vägar, ut till landet och tillbaka in till tätorterna. Statistiken visar att det finns omkring en halv miljon fritidshus som regelbundet används av c. två miljoner finländare, och att man i genomsnitt bor fyra månader om året i sin fritidsstuga (Hbl 6.3.2006). Det säger en hel del om drömmen ut till landet, bort från buller och stress.
Ute på landet, var det än må vara, kan vi gå tillbaka i tiden, inte bara till släkten, traditionerna och våra minnen utan också rent konkret i form av en mer naturnära och ekologiskt hållbar livsföring (om vi undantar bilresorna till och från, förstås). Det är ju många av oss som njuter av att vara en ”deltids-Linkola”, dvs. återgå till ett enklare och mer strävsamt liv. Ett liv där vardagens små sysslor tar det mesta av tiden och begrepp som fritid och fritidsproblem förlorar sin mening. Även om en krass ekolog kan påvisa det ohållbara i vår dubbelbokföring (vi lever Linkola på stugan men upprätthåller de facto två – eller flera – hushåll samtidigt, och bränner mängder med bensin däremellan) skall vi inte underskatta den frivilliga askes hundratusentals finländare årligen med glädje utsätter sig för.
3.
För oss finlandssvenskar tillkommer emellertid ytterligare en aspekt, och den är inte liten, dvs. den språkliga och kulturella betydelse sommarnöjet har. Skärgårdsvistelsen innebär ju oftast en återgång också till mer svenska trakter. Här finns ännu gubben Johansson som för oss ut till holmen med sin stadiga båt på våren och hösten, och som tar hand om vår egen båt under vintrarna. Här finns Jonasson som lägger ut bryggan och tar upp den igen, Kvickström som levererar laxen, grannen Nyholm som hjälper till med allt möjligt på stugan, osv.
Det vill säga alla de mer eller mindre bofasta människor som inte bara hjälper till och finns till hands då vi stadsbor behöver handräckning utan också står för någonting mer, dvs. kontinuitet och trygghet. Den i ordets djupaste mening ”fasta” befolkning som för oss representerar navet i en värld som cirkulerar allt snabbare. Den form av ”autenticitet” vi trängtar efter, och som filosoferna påstår att inte längre existerar. Och framför allt: som fortfarande talar svenska, och en genuin sådan dessutom.
Det är förvisso lätt att romantisera på den punkten, och många gör det – t.ex. jag själv med denna text. Clara Henriksdotter talade på skärgårdsseminariet träffande om den speciella tonfall många finlandssvenskar anlägger då de beskriver sina vänner bland den bofasta befolkningen. En vänskap som långtifrån alltid är så varm och ömsesidig som stadsbon gärna ger sken av. Trots det skall vi inte förringa det genuina intresse, den beundran och den respekt många sommargäster uppriktigt känner inför sina vänner ute på öarna. En kontakt som ofta går långt tillbaka, inte sällan över generationerna, och som blir allt djupare ju längre perioder av sitt liv sommargästerna vistas ute på villan.
Men som sagt; de fortfarande svenska nejderna längs kusten har blivit allt viktigare framför allt i språkligt avseende, ju mer finsk vår vardag i övrigt har blivit. Skärgården blir därmed ett veritabelt språkbad, inte bara för finska sommargäster utan i allt högre grad också för oss själva. Då jag var ung (på 1960-talet) for man ännu på finnbete om somrarna, men i dag är det svenskbete vi behöver. Sommar och skärgårdsliv som en språklig revitalisering, med andra ord. Men också ett ”kulturbad”, dvs. en årligt återkommande förstärkning och bekräftelse av den egna identiteten.
Finlandssvenskarna framställs ju ofta som ett kustfolk, och myterna kring sommarvillor och segling, snapsvisor och sill är legio. Mycket av det är just mytbildning, och inget annat. Alla har inte sommarvilla eller segelbåt, och alla sjunger inte snapsvisor. Clara Henriksdotter talade på Hanaholmsseminariet om alla de ”glassiga” böcker kring sol och sommar, skärigubbar och strävsamhet som fyller bokhandelsdiskarna, och som kan vara nog så påfrestande, både för skäriborna själva och för alla dem som inte delar passionen inför skärgården.
Men samtidigt vore det fel att förringa att skärgården faktiskt är avsevärt mer än en symbol, inte minst för finlandssvenskheten som kollektiv och identitet. Skärgården är i många avseenden hjärtat i begreppet Svenskfinland. Här finns det mytiska landskap som besjungits av diktare som Arvid Mörne och essäister som Hans Ruin (se t.ex. Ek 2003). En utsatt region där endast martallen klarar sig; den vindpinade solitär som blivit finlandssvenskarnas symbol framom andra (se t.ex. Zilliacus 2005).
Seg som martallen, ja. Att vi enligt forskarna lever längre än finnarna, under i övrigt likartade förhållanden (se t.ex. Hyyppä 2004), kan säkert delvis förklaras av just denna kustnära livsstil med fiskdiet och frisk luft. Något som bekräftas av liknande rön bland andra kustfolk på jorden – även om det också kan leda till att man likt minister Jan-Erik Enestam får sin beskärda del av miljögifter på köpet!
4.
Det för mig över till de intressanta konsekvenser de specifika miljöproblemen i kustregionen har för finlandssvensk politik och sammanhållning. Det faktum att kustremsan är så unik och ömtålig, och utsätts för allt större hot, har gett upphov till svåra slitningar som skär rakt igenom Svenskfinland och sfp.
Om vi t.ex. ser på många av de senaste årens mest uppmärksammade och kontroversiella miljökonflikter har flera av dem kommit att bli rätt ”finlandssvenska” till sin karaktär. Vi behöver bara tänka på bataljerna kring pälsnäringen, fiskodlingen, kontroverserna kring Natura-programmet etc. Eller för att ta de allra nyaste: vindkraften samt säl- och skarvproblemet. (Jag har själv i en serie artiklar i Åbo Underrättelser kommenterat några av dessa konflikter; ÅU 12.6.1997, 12.7.1997, 19.2.1998 och 6.8.1999.)
Genom att ovannämnda näringar, problem och skyddsområden uttryckligen finns i skärgården har det oundvikligen skapat spänningar som djupt splittrar den svenska befolkningen och de svenska organisationerna. Resultatet av det ser vi nästan dagligen i våra insändarspalter och varje sommar kring bybutiken, på sommartorgen och vid bryggorna; sommargäster i strid med den fasta befolkningen, miljöhänsyn som kolliderar med utkomstmöjligheterna, osv.
Ja, det ser ibland rentav ut som om hela Svenskfinland skulle spricka på dessa frågor, på samma sätt som det hotar spricka kring moralfrågorna (t.ex. assisterad befruktning, homosexuellas rätt att adoptera barn och kvinnoprästfrågan). Att problemen blir så stora just i Svenskfinland beror antagligen på att spännvidden i bägge fallen, dvs. ifråga om både miljö och moral, är ovanligt stora just på finlandssvenskt håll.
5.
Men låt mig återgå till det som ändå förenar mer än det splittrar, dvs. längtan till landet och till stenarne där barn vi lekt. Och framför allt till skärgården och havet. Utan att bli alltför freudiansk vill jag hävda att havet för de flesta av oss är något djupt arkaiskt, en plats där vi bildligen intar ”fosterställning”. Ett ”fostervatten” vi ständigt vill återvända till och låta oss vaggas av.
I en av sina mest älskade aforismer konstaterar Elmer Diktonius att ”Endast tama fåglar har en längtan. De vilda flyger.” (Ur ”Min dikt”, från 1921.) Också jag tyckte i min ungdom väldigt mycket om de raderna – uttryckligen tolkade på det sätt Diktonuis säkert ville att man skulle tolka dem. Men jag är inte så säker längre. Är det inte snarare så att alla numera kan och vill flyga, men att ytterst få längre vågar stanna kvar, och enbart längta? Något som rimligen är det enda ekologiskt hållbara alternativet.
Mitt personliga föredöme i det avseendet har länge utgjorts av filosofen Immanuel Kant. Tillfrågad om varför han aldrig reste, och inte ens någonsin lämnade Königsberg (ja, han lär inte ens ha sett det närliggande Östersjön) skall han endast ha svarat kortfattat: ”Jag har rest mycket i Königsberg” (se Rosenberg 1993a).
Merete Mazzarella skriver i en tänkvärd kolumn i Hbl sommaren 2005 om hur sommarlandskapet för oss blir ett fosterland i ordets mest ursprungliga bemärkelse, dvs. en plats vi förknippar med tidiga kropps– och doftminnen, och starkare så ju längre bort vi flyttar:
”/Nordisk sommar/ är att äntligen slippa ytterklädernas tyngd, att känna sol och luft mot huden, att gå barfota på skogsstigar som man känner varje krök av och få barr mellan tårna, att år efter år söka sig till samma varma badklippor. Det är upplevelser som är lika svåra att på avstånd framkalla i minnet som samlag med den man älskar, men när man väl är där vet man: ’Såhär, just såhär skall det vara.’. Vi är förenade med vårt hemland genom kroppen.”
Innebörden i Heidenstams tidigare citerade rader är ju i själva verket högst påtagliga och konkreta för de flesta av oss. Hur mycket vi än rest omkring i världen, och kanske just därför, så minns vi exakt varje sten, varje träd och varje krök på stigen i vår barndoms sommarparadis. Och även om allting ter sig betydligt mindre kan vi fortfarande hoppa som getter över strandstenarna, och med blicken följa samma horisontlinje.
Ja, inte alltid, förstås. Dels för att kroppen inte längre är densamma, dels för att stenar har förflyttats, träd har fällts och horisontlinjen har förändrats av allehanda förfulande konstruktioner (enslinjer, telemaster och möllor, t.ex.). Och just därför till oändlig sorg och förtrytelse – ja, rentav ilska.
Här är också den djupt liggande psykologiska orsaken till att konflikterna kring barndomens stenar, både bildligen och bokstavligen, ofta antar direkt parodiska proportioner – även om de minsann inte är mindre plågsamma och allvarliga för det. Om allt annat i vårt liv har förändrats och förstörts – ja, då får ni åtminstone inte ta barndomens stenar ifrån mig! Många är de bittra strider som följaktligen utkämpats på olika sommarnöjen – även om det bokstavligen inte handlat om annat än en sten eller ett träd! För att inte tala om en vindmölla.
Detta förtjänar en lite utförligare analys. Sommarlandskapet, och skärgården, aktualiserar två behov som antagligen är av universell betydelse för människan, dvs. platsen och gemenskapen.
6.
Vi reser mycket i dag. Så mycket att många filosofer rentav tycker sig se nomadiserande drag i nutidsmänniskans liv. Kappsäcken som ideal för den moderna människans identitet; en rastlös själ som alltid är på väg, i ett ständigt Exodus. Det sistnämnda är ett uttryck jag här använder alldeles med avsikt eftersom det judiska folkets lott småningom blir allas; detta att ständigt vara på väg, rentav på flykt, vare sig de sker frivilligt eller ofrivilligt.
Men just därför har också platsen för judarna, paradoxalt nog, alltid haft en så stor betydelse. För det är knappast någon slump att den som alltid varit på flykt starkare än andra upprätthåller drömmen om det förlovade landet. Med den rörlighet som blivit det moderna samhällets signum kommer denna judarnas speciella relation till sitt land, låt vara att det ofta förblir en dröm, antagligen att bli något av ett universellt predikament.
Att denna plats, detta förlovade land, för många finlandssvenskar består av just skärgårdens landskap är rätt naturligt, vare sig det handlar om en nedärvd villa eller en nyinskaffad fritidsstuga. Det är heller ingen händelse att allt flera tillbringar en allt större del av sitt liv på stugan, och gärna flyttar dit mer eller mindre permanent, så snart det går. Med dagens teknik och arbetsrutiner blir det också möjligt för allt fler. Enligt den senaste Stugbarometern, gjord för två år sedan, hade c. fem procent av alla stugägande hushåll, eller c. 200 000 personer, distansarbetat på sin sommarstuga (Hbl 6.3.2006). Med förbättrade data- och andra förbindelser kommer denna andel med säkerhet att öka.
Av kändare finlandssvenskar för vilka skärgården varit eller blivit en central del av deras liv och identitet kan nämnas t.ex. Hans Ruin på Härligö i Ingå, Tove Jansson på Klovharun i Pellinge, släkten Torvalds på Tunhamn i Skärgårdshavet, Jutta och Bez Zilliacus vid Nagu Berghamn. Och bland de mer nyligen utflyttade Johan och Monica von Bonsdorff samt Märta Tikkanen i Barösund och Geo Stenius på Emsalö. Listan kunde med lätthet förlängas.
Att jag nämner kända kulturpersoner beror inte på behovet av namedropping utan på att personer som dessa ofta har rest mycket i världen, och just därför insett platsens och de välkända stenarnas betydelse. Dessutom bidrar de inte sällan starkt till att lovsjunga just skärgården och dess landskap, och därmed till att förstärka de positiva känslor vi förknippar med privilegiet att ha en kär plats på jorden. Johan von Bonsdorff hade dessvärre knappt hunnit flytta ut till sitt älskade Barösund innan han avled. I vänboken ”Seppis soppor” tecknas målande porträtt av talrika middagar i goda vänners lag, oftast förlagda just till sommarställen, verandor och bersåer (von Bonsdorff 2005).
7.
Därmed är vi över i gemenskapens betydeelse. Det är lätt att ironisera över seglare, punschverandor, snapsvisor och andra mer eller mindre rituella sommarvanor. Men de årligen återkommande mötena under semestrarna betyder faktiskt mycket, inte bara för oss som enskilda finlandssvenskar utan också för Svenskfinland som helhet. Det är inte bara de som vintertid bor och arbetar i finskdominerade tätorter som drar ut till villan sommartid; hit kommer också, likt flyttfåglar, alla de som vintertid häckar utomlands i arbete eller studier, eller som pensionärer på varmare breddgrader.
Så träffas de alla på verandan eller bryggan. Eller som på vår holme, vid butiksbåten – för övrigt den enda som finns kvar i hela Norden. Det är förvisso inte lätt alla gånger, tvärtom. För här skall ju alla den gångna vinterns drömmar, stressmoment och andra känslor uppfyllas, sorteras upp och redas ut. Somrarna är ju inte bara sol och sång utan också gräl och sönderslitande tvister, både med släktingar och sommargrannar. Välkänd inom den finlandssvenska litteraturhistorien är Hans Ruins beskrivning av konflikterna på Härligö – en sannskyldig Helvetesö ibland, om man får tro hans essäer (se fr.a. Ruin 1960, 1969 och 1973; den sistnämnda en omarbetad version av hans främsta böcker om Härligö; jfr Ek 2003).
Sommarlandskapet är alltså för oss något av en själens navelsträng; den plats där vi småningom ”blir ett med tapeten”, dvs. där vi intar vår plats i historien och försonar oss med släkten och en längre tradition, på gott och ont (se vidare Rosenberg 1994).
Vi mår som finlandssvenskar också bevisligen bra av alla dessa täta kontakter, genom det starka sociala kapital de ger och som vi har mer av än de flesta folk på jorden (jfr Hyyppä 2004). Det hette nyligen i New York Times (25.12.2005) att vi är en ”bortskämd minoritet”, eftersom landets majoritet är så generös mot finlandssvenskarna. Jag delar inte den analysen, men det hör inte hit. Däremot är vi ovanligt bortskämda genom det sociala kapital vi själva genererar, och det uttryckligen genom att om och om igen befästa våra nätverk, inte minst sommartid. Skärgården är för oss ett identitetsbatteri vi årligen laddar, och som sedan räcker hela vintern.
Hur mycket vi än älskar att häckla den finlandssvenska gemenskapen, för att inte tala om glassiga skärgårdsböcker och överdrivet hurtiga snapsvisor, skapar de ändå en tillhörighet som är en avsevärd tillgång, om inte förr så på äldre dagar. Ett socialt kapital man på annat håll enbart kan avundas oss.
Men det är klart; detta kapital, och det täta nätverk som genererar det, kan också bli negativt laddat. Då kan all den tillit som utmärker det sociala kapitalet förbytas i sin motsats på ett sätt som för långa tider framöver förgiftar relationerna. Så skedde t.ex. i samband med konflikterna kring skärgårdscentret i Korpoström. Oberoende av vem som bar skulden till att Sjöhuset Sunnan havererade kvarstår faktum att händelserna för lång tid framåt har fördjupat åtminstone en av de klyftor som alltid präglat Svenskfinland, dvs. den misstro som finns mellan å ena sidan kultureliten och å andra sidan fonderna och sfp (angående Korpoström; se artiklar av Mariella Lindén, Kerstin Smeds och Clara Henriksdotter i Skärgård 3/2004).
8.
Låt mig avsluta med några ord om framtiden. Skärgården är en unik region som det är lätt att drömma sig till, och romantisera. Men det finns självfallet hotbilder. Även om det inte är mitt huvudtema för denna betraktelse bör jag givetvis säga något också om dem. Kortfattat är dessa tre: 1) övergödningen, 2) utflyttningen och 3) inflyttningen – ifall den är enbart finsk.
Ifall havet pga övergödning börjar blomma så kraftigt att det blir en enda algsoppa varje sommar förlorar skärgården med en gång det mesta av sin lyskraft. Vi vet det alla, men vågar kanske ändå inte riktigt fullt ut tänka på vilka konsekvenserna skulle bli – dvs. skärgårdens död. Vilket i sin tur skulle vara ett dråpslag mot finlandssvenskhetens mesta symbol och identitetsförstärkare.
Ifall lamporna bildligen och bokstavligen släcks ute på holmarna är det också ute med den skärgård åtminstone jag vill se, dvs. ett landskap där det finns inte bara sommargäster utan också och framför allt en fast befolkning. Det är ju inte enbart fåglarna och naturen som gör skärgården utan också människorna, och då uttryckligen människor som vet av skärgårdens villkor året om. På den punkten håller jag inte alls med Verner von Heidenstam, som i den tidigare citerade dikten om stenarna (”Ensamhetens tankar”, ur samlingen ”Vallfart och vandringsår” från 1888) några rader tidigare uttryckligen uteslöt människorna ur det landskap han längtade efter:
Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar var jag går
– men ej till människor! Jag längtar marken
jag längtar stenarne där barn jag lekt.
Men det blir besvärligt också om skärgården går mot en ljusare framtid – men huvudsakligen på finska. Hittills har skärgården ju i överraskande hög grad bevarats oförändrad i språkligt avseende, men mot bakgrunden av att hela skärgårdsregionen i söder och sydväst är en del av det ”rurbana” fritids-Finland (jfr Kjell Andersson på annan plats i detta nmmer) kommer förfinskningstrycket med stor säkerhet att bli avsevärt större i framtiden.
Det här sker både i form av ökad fritidsbebyggelse och som en följd av industrietableringar och andra näringar – sydkusten är ju ofrånkomligen den region där trycket i alla avseenden är störst. Vad detta redan har betytt för de östnyländska svenskbygderna har jag tidigare belyst i denna tidskrift (Rosenberg 2002). På den smala östnyländska kustremsan finns ju faktiskt merparten av vårt lands energiproduktion, vilket inte har kunnat undgå att i grunden påverka också traktens språkförhållanden och kultur.
Hotbilderna på denna punkt uppvägs emellertid i viss mån av att det på finskt håll finns ett klart ökande intresse för den finlandssvenska kustregionen, dess kulturella särart och dess uttryckligen svenska traditioner. Jag hänvisade redan tidigare till Markku T. Hyyppä, som blivit något av en ikon för det finska intresset gentemot det svenska. En annan är författaren Juha Ruusuvuori, som i en nyutkommen bok lovsjunger den finlandssvenska livsstilen, skärgårdskulturen och sin nuvarande hemort Dalsbruk (Ruusuvuori 2005).
Jag ser alltså med en viss tillförsikt på inte bara skärgårdens framtid utan också dess möjligheter att bevaras som ett levande landskap, och det uttryckligen på svenska. Vår längtan är stark, och den kommer att bära. Eller som det visst heter i valspråket på Nylands Nations vägg i Helsingfors: Stark ström, med egna vågor, går genom havet.
LITTERATUR:
von Bonsdorff, Monica & Böök, Mikael & Paljakka, Anna (red.) 2005: Seppis soppor. Recept och resor med Johan von Bonsdorff. Tigertext, Helsingfors
Ek, Thomas 2003: En människas uttryck. Hans Ruins självbiografiska essäistik. SLS 2003
Hyyppä, Markku T. 2004: Varför är kustfolket friskare? Skärgård 3/2004, s. 44-49
Mazzarella, Merete 2005: Fosterlandskänsla? Hufvudstadsbladet, juli 2005
Rosenberg, Thomas 1993a: Om konsten att längta. I: Mikael Forss (red.): Landet som icke är? Om det moderna livets patologier och möjligheter. Institutet för finlandssvensk samhällsforskning 22, Vasa; s. 109-112
Rosenberg, Thomas 1993b: Landet som icke är. I: Mikael Forss (red.): Landet som icke är?; s.113-115
Rosenberg, Thomas 1994: Att bli ett med tapeten – om vikten av att komma hem. I: Rosenberg, Thomas: Svenskfinlands sönderfall. Institutet för finlandssvensk samhällsforskning, 24, Vasa; s. 207-210
Rosenberg, Thomas 2002: En språkbygd i kläm. Skärgård 1/2002; s. 14-18
Ruin, Hans 1960: Hem till sommaren. Stockholm
Ruin, Hans 1969: Världen i min fickspegel. Stockholm
Ruin, Hans 1973: Rummet med de fyra fönstren. Hem till sommaren. Helsingfors
Ruusuvuori, Juha 2005: Muukalainen muumilaaksossa eli Asutko Vieläkin Taalintehtaalla? WSOY
Zilliacus, Clas 2005: Martallens stam. Historien om ett litterärt träd. SFV-kalendern 2005, Helsingfors
ARTIKELFÖRFATTAREN THOMAS ROSENBERG är PM, sociolog, skriftställare och samtidsanalytiker. Arbertar för närvarande som fri skribent.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2006.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!