22.2.2023
Rakt söderut från Esbos fastland, ute i havet ligger Sommaröarna – en för många ganska mytomspunnen ögrupp. Under de senaste åren har området bland annat fått utnämningen Nylands bästa by och området där de lyckligaste människorna bor. Så ligger området också nästan i topp vad gäller invånarnas genomsnittliga inkomster stadsdelsvis räknat i Helsingforsregionen.
Att lyfta fram Sommaröarna på det här viset känns dock litet lustigt och främmande för oss Sommaröbor, som vistats och bott här ute under flera decennier, vissa släkter rent av ett sekel eller ännu längre. Själv har jag firat alla mina somrar, eller halva året och ibland hela året här sedan jag föddes 1948 – det vill säga under 74 år nu.
Under 1950–60-talen tillbringade familjen alla veckoslut på stugan. På den tiden bodde ett fiskarpar från en av de yttre öarna i vår bastubyggnad och fungerade som villavakt och gårdskarl. De hette Anna och Verner Holmström. Anna, född Rönnberg, kallades i början av 1990-talet för ”skärgårdens vackra Anna”. Jag bodde ofta hos dem någon vintervecka per år och fick via den värme som Anna utstrålade uppleva något helt unikt. Det har jag kopplat ihop med det liv ute i skärgården som Anna och Verner levde. Det var tack vare Anna som mitt intresse för fiskarnas liv på utöarna föddes. På ett märkligt vis kom hon att bli min mentor gällande skärgårdsfrågor under hela mitt liv. Hon gick bort för cirka 50 år sedan. Min andra mentor var Sven Eriksson, som bodde ute på Moisö och var svärson till AB Sommaröarnas grundare Alfons Juselius. Han ägde en skatt: Sommaröarnas alla urgamla historiska dokument, vilka han i tiden erhållit av Esbogårds ägare August Ramsay och av Alfons Juselius själv. Jag fick ta del av alla dessa dokument under åren då jag umgicks med Sven, som blev över 100 år gammal. Dokumentsamlingen finns nu på Esbo Stadsmuseum.
Att marknadsföra Sommaröarna är inte något nytt. Redan under slutet av 1800-talet började man göra reklam för vissa områden i Finlands skärgård via de turistguider som då började produceras. Ångbåtstrafiken från Helsingfors ut till den närliggande skärgården hade kommit igång redan under 1860- och 1870-talen och trafiken blev allt tätare. Samtidigt presenterade den tidens dagstidningar långa researtiklar där dessa ”nyupptäckta” skärgårdsområden beskrevs, idealiserades och marknadsfördes. Till exempel presenterades Sommaröarna av tryckerifaktor Viktor Pettersson i boken På lustfärd över land och vatten – reseskildringar och kåserier av V.P-n. från 1886. 1913 ingick i Suomen Matkailuliittos tidskrift en lång artikel om Turistsamhället Sommaröarna.
I den här typen av artiklar målades livet på bland annat Sommaröarna upp som glansbilder. Man skapade en vision om ett sommarliv i skärgården som kanske kunde jämföras med ”livet på Strömsö” idag.
Allt det här var inte falska sanningar, utan livet på Sommaröarna utvecklades verkligen mycket systematiskt i en riktning där glansbilderna realiserades. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet byggdes sommarvillorna och deras trädgårdsanläggningar, ofta med hjälp av de kändaste arkitekterna. Man följde ofta nationalromantiska motiv och jugendmönster i byggandet och strävade efter att skapa ett helhetskonstverk av sommarvillan och tomten omkring den – egentligen av hela livet man levde där.
Fram till 1910 var livet på Sommaröarna organiserat kring tre urgamla skärgårdshemman: Stor- och Lill-Svinö och Moisö. De här hemmanen nämndes redan i silverskattelängderna från 1540-talet. De kom att leva kvar ända till början av år 1920, då de förenades till Sommaröarnas enstaka hemman inom ramen för AB Sommaröarna, som då hade övertagit dem. Dessa hemman gick igenom olika faser under seklernas gång: från fria skattehemman till i ett fall kronohemman och sedan till frälsehemman. Men de levde hela tiden kvar och vissa släkter kunde inneha ett hemman i århundraden.
Det finns skäl att understryka att Sommaröarna var den enda ögruppen i Esbo skärgård där det alltid hade funnits hemman. På många öar och ögrupper fanns det från och med medlet av 1750-talet fisketorp, men inga hemman – de andra ögrupperna och deras torp styrdes och dominerades istället av frälsegodsen och de större gårdarna uppe på fastlandet. Under åren 1640–1825 låg Sommaröhemmanen visserligen under frälsegodset Esbogård, som dock inte utsåg hemmanens landbönder. Så de urgamla släkterna ute i skärgården kunde leva kvar ganska fritt, så länge de förmådde.
Det faktum att de tre hemmanen hela tiden levde kvar och periodvis var ganska välbärgade, gjorde att livet på Sommaröarna blev rätt sammanhållet. Under historiens gång kan man se en tydlig utvecklingslinje där invånarna arbetade tillsammans och utvecklade samhället med gemensamma krafter. Det här var väl ganska allmänt ute i den finländska skärgården förr i tiden, men på Sommaröarna är det lätt att se denna utkristallisering. Jag ska försöka beskriva den här långa utvecklingslinjen, som egentligen finns kvar ännu idag, på ett mer överskådligt sätt.
Fram till 1640 var hemmanen på Sommaröarna urgamla, fria skattehemman. I gamla skattelängder kan man se att redan då var de lika välbärgade som många större hemman uppe i Esbo. Huruvida de skulle ha legat under någon ”stamby” eller moderby har inte gått att utreda. I socknens bolindelning för beskattningen låg de dock under Finneviks bol (idag Finnå eller Finno).
1640 köpte Esbogårds innehavare upp flera tiotals hemman i Esbo, bland dem de tre Sommaröhemmanen. Esbogård övervakade mycket noga landböndernas liv ute i skärgården och någon form av arrende hamnade bönderna också att betala. Men gården gav också resurser åt skärgårdens bönder och fiskare: man hjälpte till att hålla de gamla byggnaderna i skick och man gav överlag bönderna stora friheter. Från 1750 till slutet av 1800-talet bildades torp på alla yttre öar och befolkningsmängden ökade starkt. Esbogård förlorade inte de här hemmanen under den stora reduktionen, eftersom de hade köpts och inte erhållits via donation. Allt som allt kom det här att innebära att Sommaröarna under den här perioden – som en del av Esbogårds ”koncern” – i det stora hela mådde ganska väl.
År 1825 lyckades de dåvarande landbönderna köpa upp de tre hemmanen av den sönderfallande Esbogård. Marken var nu helt egen, liksom vattnet och de yttre holmarna – i den mån holmarna hade besparats från att hamna under rikare gårdars ägo under slutet av 1770-talet, då en kamp om äganderätten de yttre öarna fördes mellan de starkaste godsen i Esbo. Samma år, 1825, tecknade ägarna av de tre hemmanen också under ett mycket unikt avtal: man gick ihop inom ramen för ett bolagskontrakt och bildade ett gemensamt bolag för fiskeri men också för mycket annat i byn. Kontraktet var helt enkelt en modernare typ av de gamla medeltida byaordningarna som existerade på sina håll i skärgården. Här poängterades att Sommaröborna skulle hålla ihop i eviga tider och många sysslor skulle vara gemensamma. Ännu 1840 gjordes en uppdatering av avtalet, där man ännu noggrannare reglerade hur fiskevattnen fick användas.
Samtidigt som bolagsavtalet trädde i kraft inleddes dock storskiftet på Sommaröarna, som så småningom ledde till att marken och öarna skiftades mellan de tre hemmanen – vilket verkade i en helt annan riktning än vad bolagskontraktet egentligen stipulerade. År 1865 möjliggjorde också en ny lag att man kunde börja parcellera ut enskilda tomter och sälja dem. Mycket snabbt uppstod ett tätt nätverk med vackra sommarvillor på öarna och det var också nu på 1880-talet som namnet Sommaröarna togs i bruk.
Trots försäljningen av tomter och uppdelningen av mark via storskiftet levde samhörighetskänslan kvar. Befolkningen på Sommaröarna hade på många vis en gemensam bakgrund och många släkter hade bott kvar här i hundratals år. Man kände varann och många var släkt. De nya sommarvillornas ägare behövde lokalbefolkningens hjälp, bland annat som byggare och villavakter. När torparlagen kom kunde de flesta av de gamla fisketorpen köpas eller bli fria och övertas av sina innehavare, utan att torparlagen hade behövt tillämpas.
Under 1800-talets sista decennier ordnades åtskilliga stora fester och evenemang ute i skärgården. Till exempel seglingstävlingarna kunde uppnå enorma mått. Ångbåtarna transporterade hundratals med gäster från Helsingfors till de olika evenemangen, lokalbefolkningen kom med egna båtar. Festdeltagarnas antal kunde till och med uppgå till tusen personer.
Helsingfors dagstidningar skrev livligt om de här festerna och utflykterna. Liknande arrangemang ordnades såklart också på andra håll i Helsingfors skärgård, men Sommaröarna hade ett speciellt rykte och anseende.
Till de första som började fira sina somrar på Sommaröarna hörde Fredrika och Johan Ludvig Runeberg, som åkte på bröllopsresa till Svinö på Sommaröarna sommaren 1831. Redan då var det vanligt att stadsborna bodde ute i skären hos fiskarna om somrarna. Det här kombinerades senare med havsbadandet, brunnsdrickandet och tillkomsten av den anrika havsbadsinrättningen i Ulrikasborg i Helsingfors på 1830-talet. Efter Krimkriget i medlet av 1850-talet tog mycket av den här kulturen slut. Nu uppstod den fas då ångbåtarna började trafikera regelbundet. Småningom kunde man kanske köpa sig en egen tomt och låta bygga sin egen sommarvilla. Sommaröarna var hela tiden intimt invävda i de här utvecklingsskedena, och drog stor nytta av närheten till Helsingfors.
1910 går Sommaröarna in i en helt ny utvecklingsfas. Nu köptes de tre hemmanen och all markareal på de stora holmarna och de yttre öarna som hemmanen ännu ägde upp av Alfons och Elsbeth Juselius. Några år tidigare hade de köpt upp Moisö hemman. Alla hemman överförs år 1910 till det grundade Aktiebolaget Sommaröarna. Bakom bolaget fanns förutom familjen Juselius några kända arkitekter och affärsmän från Helsingfors. Aktiebolaget ägde nu största delen av Sommaröarnas areal, men vattenområdena var och förblev oskiftade, i gemensam ägo.
Bolaget började snabbt sälja ut parceller på Sommaröarna och samtidigt utveckla områdets infrastruktur. Tillsammans med dotterbolaget Trafik-Aktiebolaget Sommaröarna byggde man under de kommande decennierna alla vägar, broar, ångbåtsbryggor med mera på området. Man drog telefonledningar och elektricitet till området. Man lät bygga flera motorfartyg för trafiken mellan Helsingfors och Sommaröarna och ansvarade för fartygstrafiken. Det fanns till och med planer på att dra spårvagn ut till Sommaröarna. På åkrarna och ängarna i det inre av de stora holmarna bedrev bolaget jordbruk och hästavel, och odlade och producerade en stor del av den mjölk och mat som Sommaröborna behövde.
Det här skedde ända fram tills att bolaget lades ned år 1945, utan någon som helst kommunal planering av markanvändningen – på samma sätt som på så många andra håll i Helsingforstrakten. På det här viset skapades kommande stadsdelar och rent av hela kommuner, såsom Grankulla, Alberga, Munksnäs och Brändö. Så småningom såldes den mark som ännu var i bolagets ägo till Esbo stad. En del av de här områdena blev naturskyddsområden, andra blev friluftsområden och stora områden väntar fortfarande på sitt slutgiltiga öde – måhända att bli bebyggda med höghus nu då Helsingforsregionens metrolinje når södra Esbo och nästan fram till Sommaröarna. Sedan områdets delgeneralplan godkändes i slutet av 1980-talet har man fått bygga ganska mycket på Sommaröarna, men hittills har området inte ännu nåtts av verklig detalj- och stadsplanering.
På 1950-talet, då jag var barn, vandrade eller cyklade vi till butiken. Eller egentligen butikerna, för det fanns två konkurrerande butiker. Svinöhemmanens gamla mangårdsbyggnader stod då ännu kvar och vi gick förbi de gamla ladorna och ladugården på Svinös åker. Det fanns fortfarande en arrendator för jordbruket och vi hämtade vår fyllda mjölkkanna från ladugården om morgnarna. Om kvällarna satt vi i dikeskanten vid Skatavägen och såg korna vandra tillbaka från dagsbetet. I tonåren bildade vi ungdomar som flyttade ut till sommaren ett stort gäng, som kallades för Dacapo. Vi lekte, festade, gjorde musik och höll ihop. Och vi håller fortfarande ihop idag.
Från 14-årsåldern började jag arbeta som lastare och hjälp på Sommarö Lanthandels butiksbåt Bettina. Jag körde också ut varor med vår motorbåt till lådorna, som på den tiden fanns på alla bryggor: bröd, mjölk, dagstidningar. Då jag fått körkort jobbade jag som chaufför för Söderholmska butikens butiksbil och hade ett enormt kundrevir: rutten täckte inte bara själva Sommaröarna, utan gick också kusten upp mot Sökö och Södra Esbos områden med tätare bosättning.
På Bergö, en av Sommaröarnas större holmar, fanns en hoppbacke som våra föräldrar byggt i medlet av 1950-talet. Där kunde man hoppa knappt 25 meter. Varje vinter ordnades Sommaröarnas skidspel med flera hundra deltagare. Jag var aktiv backhoppare upp till studieåldern. Under vinterveckosluten övade vi i vår egen backe eller tävlade i alla de åtskilliga hoppbackar som fanns i svenskbygden längs med kusterna på den tiden.
Under första hälften av 1970-talet bildade jag och mina vänner en ”kommun” för vänstersinnade och vi bodde då också om vintrarna i vårt hus på Ramsö.
Jag började aldrig segla utan rörde mig med våra små motorbåtar, vilket jag gör ännu idag. Under mina åkturer bekantade jag mig med ortsborna ute på holmarna utan broförbindelse. Omkring år 1980 började jag helt spontant banda de här diskussionerna och samla på dokument och historiskt material om Sommaröarna. Jag var inte en som kom utifrån, utan hade vistats hela mitt liv i den här skärgården och hade därför lätt att diskutera med den gamla ortsbefolkningen. Sedan dess har jag samlat material och skrivit och forskat om och kring Sommaröarna.
Ännu idag upplever jag Sommaröarna som en egen by, som skiljer sig markant från det övriga Esbo. Böndernas bolagskontrakt eller Aktiebolaget Sommaröarna finns inte mer, men fortfarande sker det mesta av utvecklingen på Sommaröarna på initiativ av Sommaröborna själva. På området existerar två stora föreningar: Sommarö-Sällskapet, villaägarnas intresseorgan som grundades 1972, och ungdomsföreningen Skärgårdens Vänner I Esbo (SVIE), som bildades i början av 1900-talet. De två föreningarna har fått till stånd byggandet av cykelvägar på området och initierat privata marinor, det vill säga aktiebolag för båtbryggor.
Sommarö-Sällskapet har initierat och organiserat enorma muddringar av alla sund och stora vattenområden, skött vassklippning och haft en avg
örande roll gällande markplaneringen på området. Sällskapet initierade också grundandet av Sommaröarnas Vattenandelslag, som drog dricksvatten- och avloppsledningar till Sommaröarna. Öarnas befolkning är även organiserad i åtskilliga andra föreningar, här verkar till exempel en av Finlands äldsta segelföreningar, Esbo Segelförening ESF, som byggt en egen stor marina på Sököudd.
Redan på 1890-talet var Sommaröborna med och grundade Esbo skärgårds första och enda folkskola på Mataskär intill Svinö. Skolan lades ned på 1960-talet. SVIE flyttade sitt gamla föreningshus från Sökö till Svinösund och drev där daghem i många decennier, fram tills förra året då daghemmet tyvärr lades ned. Föreningshuset fungerar fortfarande som byalokal.
Sommaröbornas starka band till sin egen bygd fick så småningom också till stånd att Esbo stadsmuseum mer och mer koncentrerade sin verksamhet hit. Staden kom på 1980-talet över flera stora tomter på Pentala-holmen, där urgamla fisketorp och fiskeanläggningar fortfarande fanns kvar. Den långa processen med att bilda ett Skärgårdsmuseum på Pentala kom igång och till slut, för bara några år sedan, öppnades skärgårdsmuséet på Pentala som en del av Esbo stadsmuseum. Muséet har blivit en stor publikframgång.
Allt jag berättat återspeglar att Sommaröborna under århundraden själva svarat för utvecklandet av området, både vad gäller infrastruktur och kultur – allt vi gör tillsammans på Sommaröarna. Gemenskapen har ytterligare förstärkts av att Sommarö-Sällskapet alltsedan 1972 ger ut en omfattande årsbok, ofta på över 200 sidor. I årsböckerna har vi samlat holmarnas historia och beskrivit vardagslivet, föreningsverksamheten och markplaneringsskedena. I nästa bok, som kommer ut i början av mars i år, ingår min omfattande artikel om Lövögruppens historia. Lövöarna ligger intill Sommaröarna, men ägdes fram till 1903 av Esbo församling. En del av årsböckerna finns i digital form på Sommarö-Sällskapets hemsida.
Trots trycket från den stora grannen i öst, Helsingfors, har Sommaröarna lyckats bevara sin egen integritet, sin ställning som en vanlig skärgårdsby. Tillsvidare. Då metron om ett drygt år stannar bara några kilometer från Svinösunds bro som leder över till Sommaröarna vet vi inte mer hur det kommer att gå.
Under pandemiåren har även en del av sommarvillornas ägare bott året runt på Sommaröarna. Plötsligt har man igen en känsla av att vara tillbaka på 1950–1960-talet, då det alltid vimlade av människor här ute. Butiken har fått en ny innehavare och heter nu Skärgårdsbutiken – tack vare dess existens finns det ännu en medelpunkt och samlingsplats här på holmarna, förutom Esbo segelförenings paviljong på Pentala eller SVIE:s hus Vikingaborg.
Befolkningsmängden på Sommaröarna har under hela efterkrigstiden rört sig kring 400–550 personer. Plus sommargästerna. Förut var Sommaröarna en svenskbygd. Ungefär från medlet av 1980-talet har dock majoriteten haft finska som modersmål, även om tvåspråkigheten har förblivit det normala här.
Då höstens mörker lägger sig och ljusen tänds i husen känns det som om man bodde kvar i det gamla Sommaröarna. Det är bara det ständiga bilåkandet på vägarna som avslöjar vilken tid man nu befinner sig i. Ännu är Sommaröarna inte en regelrätt stadsdel i Esbo. Det här är fortfarande en skärgårdsby eller en villaort eller villastad, såsom AB Sommaröarnas Alfons Juselius på 1910-talet uttryckte saken i sina visioner om Sommaröarnas framtid.
ARTKELFÖRFATTAREN CHRISTIAN BLOM har vistats och bott på Sommaröarna i hela sitt liv. Sedan 1981 har Blom regelbundet bidragit till Sommarö-Sällskapets årsbok och var många år bokens huvudredaktör
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2022.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!