15.8.2024
Jag står och spetsar öronen på bryggan i Krok. För att vara januari är isen mycket tjock. Kari Virta från Ängsö har ändå försökt hålla uppe en ränna med båten ”Vikaren”, som trots att den är relativt liten går bra i is. Men vid 20 cm börjar dock smärtgränsen vara nådd.
I dag ska en grupp födelsedagsfirare ut på ett sista evenemang för vintern på Fagerholm. Jag ska få åka med till Ängsö. För att gästerna ska kunna transporteras ut behövs båten – och rännan.
Ännu hörs inga ljud av en båt som går genom is. Inga andra ljud heller faktiskt. Luften är kristallklar och solen tittar nästan fram genom molnen. Snön på granarnas grenar gnistrar. Plötsligt ser jag ett vitt moln som närmar sig på isen. Nästan på nolltid har en svävare vrålat fram till bryggan och stannat med en elegant sväng. Ut hoppar Henry Melén och ett par som travar iväg till sin bil på parkeringen. Eftersom jag inte har något bättre för mig frågar jag vart han ska härnäst, och det visar sig att han ska köra ut till Ängsö, till paret Virtas brygga. Precis dit jag ska! Undrar för mig själv om man kan lifta med en luftkuddefarkost, och konstaterar att jag inte har något att förlora.
– Visst ryms du med! Kostar ingenting, nu när det är is så fungerar svävaren som förbindelsebåt, konstaterar Henry. Vi väntar på två andra passagerare och åker sedan iväg över fjärden. Att åka svävare känns litet som att sitta på en flygande matta, kan jag tänka, för det känns faktiskt som om man skulle sväva. Behagligt.
På virtas brygga står Gretel och väntar på varor. I många år bodde hon och hennes man Kari i Pargas, där hon jobbade som sömmerska och han jobbade på bergullsfabriken.
– Men så måste man säga upp folk i fabriken och min man, som fyllt 57, gick i förtidspension.
I samma veva gick firman där jag arbetade i konkurs och andra jobb i min bransch fanns inte. Vår höghuslägenhet i Pargas kändes ganska liten för två viljestarka personer som mestadels var hemma, säger Gretel och blinkar med ett öga. Då hade mitt barndomshem här på Ängsö stått tomt i ett par år, efter att min mor och far gått bort i mitten av 1990-talet. Den fösta vintern som ”pensionärer” bodde vi i praktiken redan här på Ängsö, i vår vinterbonade stuga. Samtidigt renoverade vi mitt barndomshem. Vi hade som mål att vara inflyttade den tredje januari 2003, när Kari fyllde 60. Det var 28 grader kallt den kvällen, men vi firade honom här i vårt nyrenoverade hus!
Ängsö ligger nära Utöfarleden, en av de livligast trafikerade farlederna i landet. Redan år 1637 inrättades en tullstation på grannön Fagerholm. Under den ryska tiden bedrevs någon form av bevakningsverksamhet på Fagerholm och även Ängsö försågs med radiokommunikation. Under den ryska tiden fanns det både ryska gårdfarihandlare och militärer som av olika orsaker rörde sig i skärgården. För skärgårdsborna var militärerna och framför allt deras läkare mången gång till stor glädje. Åt officerarna på Ängsö byggdes ett hus som gick under namnet officerskasinot, skriver Johanna Aminoff-Winberg i Nagu Sockens Historia II. Öns telegrafstation hade en mast som var så hög att den syntes över skogen till Kvivlax och Krok. Härifrån kunde man ha kontakt ända till Kronstadt.
– Det fanns en del ryssar i skärgården på den tiden. Och barn med ryska pappor, sägs det. En rysse lär ha haft flera barn i Krook by, men man vet ju inte så noga hur det var med den saken.
– Tyvärr har vi aldrig hittat någonting från den ryska tiden här på Ängsö. Min mor och mormor var intresserade av historia och de har gått här och letat, utan resultat, berättar Gretel. Ändå lär ryssarna har fått bråttom härifrån. De skulle spränga allt vad som här fanns, men det enda de hann spränga var ammunitionsförrådet. Så berättas det i alla fall.
Efter frihetskriget bildades fångläger på olika håll i Finland. Det är inte så känt att det också fanns ett mindre fångläger i Nagu.
– På Ängsö, precis här där vi bor, konstaterar Gretel. Det är något oklart när lägret grundades. I Naguhistoriken kan man läsa att det finns uppgifter som tyder på att det redan 1918 hölls fångar på Ängsö. Lägret kan ha upphört så sent som år 1921. De 40-50 röda fångarna användes som arbetskraft hos bönderna.
– Här lär ha funnits både ryska och finska politiska fångar, berättar Gretel. De var knappast så nöjda över sin lott och visade det genom sitt arbete. På Lohm byggde de en toa, men gjorde ett trappsteg för mycket så man fick böja sig ödmjukt för att komma in. En annan gång avverkade de skog utan arbetsledare och sågade av träden i manshöjd, vilket inte heller blev så populärt.
Fångarna arbetade framför allt med att utvinna en snäckmärgeltäkt. På Kasaholmen, en av öarna strax söder om Ängsö, har det funnits en av vårt lands största fyndigheter av skalmärgel. En blåviolett snäckmylla, färgad av blåmusslan, som lämpar sig som gödsel. Anhopningen hittades 1918 och konstaterades vara hela 460 meter bred. År 1919 började Suomen Lannoitusaine Oy i större skala utvinna fyndigheterna. För att underlätta frakten byggdes en liten järnväg för gruvvagnar. Någon annan dragkraft än fångarna på Ängsö fanns inte. När tullens byggnader på Fagerholm renoverades 1919 användes också fångarna på Ängsö som arbetskraft. Någon gång I början av 1920-talet sålde finska staten den del där ryssarna hade huserat på Ängsö till tre olika familjer. Familjerna drog långsticka om vem som skulle få vilken del. Virtas gård användes under två år som sommarbostad, innan den köptes av en jordbrukare som började odla marken. Han hade dock tycke för brännvin och blev snart tvungen att göra sig av med gården, som köptes av Gretels avlägsna släkting när han kom från Amerika.
– Mina föräldrar löste in gården 1946 när min far kom hem från kriget. De var jordbrukare och hade mjölkkor. Här fanns flera mjölkbönder, som varje morgon turades om att föra mjölken till mjölkbilen som väntade i Mattnäs. Korna kalvade just när det var menförestider, så då fanns det egentligen ingen mjölk att transportera, förklarar Gretel. Men när mejerierna flyttade allt längre bort slog mina föräldrar sig in på fiske och fiskförädling istället.
När Gretel var liten fanns det två gårdar på Ängsö. Eller Ängsi, som man sade förr. Det fanns ett barn till på ön och ett annat på Lånholm, som numera är fastvuxet med Ängsö. Men de var båda yngre än Gretel.
– Fast på somrarna var det ju mycket barn i stugorna och det var ju främst då jag bodde här, konstaterar Gretel. Från att jag var sju år var jag vintertid inackorderad hos mammas moster i Krook. Gretel gick i skola i Risis på fasta Nagu. Trots att det fågelvägen inte är mer än några kilometer mellan Ängsö och Risis, fanns det inga möjligheter för Gretel att dagligen ta sig hem.
– Jag trivdes riktigt bra hos tanten, som egentligen hade mycket mera tid för mig än mina föräldrar som jobbade långa dagar. Hon var en gammal lärarinna och ganska sträng, men det var kanske för att jag inte var så förtjust att gå i skolan. Skolan i Risis stängdes 1966.
Som många andra skärgårdsbor är Gretel och Kari mångsysslare. Huvudinkomsten är naturligtvis pensionen, men sommartid har de en liten gårdsbutik där de betjänar båtturister och semesterfirare. Där säljs ägg, bröd, grönsaker, bär och färsk fisk.
– Men i princip är det bara under de två varma månaderna juli och augusti som människor rör sig i skärgården. Under vintern får vi därför sysselsätta oss med annat. Vi sköter om båttransporter, röker fisk och bakar limpor, arbetar i skogen och sköter våra höns.
Den här dagen har Virtas lagt nät utanför båthuset, och ett litet längre bort. De får ett par flundror varje gång, berättar Gretel, men konstaterar att flundrorna är som bortblåsta i turisttider när man verkligen vill ha dem. Vattnet utanför är för det mesta klart och rent, för sundet är strömt.
– Vi tycker att det minskat med fisk, säger Gretel. Flundran har nästan helt försvunnit sommartid. Vi får mera skräpfisk. Förr kunde man få nån braxen ett par veckor i juli, nu kommer de i maj och far i september. Under min barndom var det nåt speciellt om man såg en gös, men nuförtiden är det inte så ovanligt. Abborre och gädda finns det nog. Men gäddan kastar vi alltid tillbaka, om vi inte råkar ha någon beställning. Eftersom den äter mycket skräpfisk gör den mera nytta i sjön, än i vår stekpanna. Fast vi äter faktiskt inte så mycket fisk. Min man är en typisk finne som helst äter korv!
– Sälar och skarvar är ett otyg, suckar Gretel. Jag kan inte säga att vi märkt att vi skulle ha blivit av med någon fisk på grund av skarvarna, men så har vi inte heller några skarvskär här nära oss. Sälen är nog värre. Finns det säl i närheten, så finns det ingen fisk. Den fisk sälen inte äter, skrämmer den bort. Vid Ängsö finns en stor förekomst av ålgräset (Zostera marina), som bildar stora ängar på havsbottnen. Ängen vid Ängsö är ovanligt stor, för att finnas så långt inne i skärgården. Förekomsten möjliggörs av områdets sandbottnar, som utgör en del av Salpauselkä åsen.
Sommartid finns det folk i cirka 20 stugor på Ängsö, men endast tre personer är skrivna på ön. På måndag, tisdag och fredag anlöps Ängsö av m/s Cheri, som går ut från Pärnäs och vänder tillbaka i Kirjais. Posten bärs vanligtvis ut från Korpoström med båt, hydrokopter eller till och med spark. Just nu är dock isen så ojämn att postiljonen har för mycket ishinder med sin hydrokopter.
– Posten kom idag till Krok, så Kari får hämta den när han kör dig iland, säger Gretel.
Gretel berättar att det alltid varit så lite folk på ön att här aldrig har funnits någon service eller någon gemensam förening.
– Nej, man ska nog alltid ta sig härifrån. Nästan en gång i veckan åker vi in till Pargas och fyller på förråden och vattnar blommorna i lägenheten. Det är bara skönt att komma bort med jämna mellanrum. Men vi kan inte stanna så länge, för vi har ju våra kattor och hönor att sköta. Far vi på någon längre resa kommer oftast den yngre sonen och ser efter dem. Ja, jag borde egentligen se efter hönorna – kom med och kika i dörröppningen om du vill! Gretel har bruna, vackra hönor av lantras. På sommaren får de gå ute, men nu i januari är det naturligtvis alldeles för kallt.
– De värper mindre på vintern. När de ruggar och byter fjäderskrud värper de inte alls.
Ute på gården väntar Kari med sin fyrhjuling. Han har rökt en stor lax som ska föras ut till Fagerholm och på samma resa kör han mig tillbaka till stranden i Krok. Vi kör tvärs över ön och ut på isen. Först nu känner jag hur isande kallt det är och kryper ihop bakom Karis ryggtavla. Trots att kvicksilvret sjunkit en bit under -15 tycker Kari inte att det känns så kallt. – Nä, jag brukar sällan frysa, konstaterar han, och kör med dragkedjan på overallen litet uppdragen. Ibland brukar jag märka ut vägen på isen med kvistar, så man hittar hem även om det är snöstorm. I Krok stannar Kari och kontrollerar att jag säkert får igång min bil i kylan. Han höjer handen till hälsning när fyrhjulingen rullar iväg. Det har börjat mörkna och jag ser hur hans röda baklyktor blir mindre och mindre när han kör hemåt över isen. Hem till värmen.
Fånglägret på Ängsö fungerade tydligen bara under den tid som det var öppet vatten. I slutet av maj 1919 uppgavs 40 personer vistas där. Som mest arbetade ett femtiotal fångar i lägret. I början av december sjönk antalet till bara 26. Antagligen stängdes lägret sedan för vintern och fångarna fördes till Åbo.
Fångarna var förmodligen röda som tagits till fånga vid striden om Tammerfors. På bergsklackar i närheten av det minnesmärke över fånglägret som rests på Ängsö finns inristningar som några fångar gjort. Här kan man till exempel läsa fången Kaivonens namn, där han skrivit bokstaven N bakfram så det skulle se ut som en rysk bokstav.
Det är inte mycket man vet om det dagliga livet i lägret. Fångarna var inkvarterade i telegrafstationens maskinrum där fönstren kunde täckas för med järnluckor. Rester av rostig taggtråd tyder på att området också var ingärdat. Trots detta fick fångarna röra sig rätt fritt. I små grupper besökte de bland annat familjen Viitanen som bodde på öns norra sida. Familjen talade finska, vilket säkert var viktigt för de finskspråkiga fångarna. Vid ett tillfälle rymde två av fångarna. De blev dock tillfångatagna i Mattnäs och transporterade till annan ort.
Fångvaktarna bodde i en tegelbyggnad intill stranden. En av vakterna hette Emil Salminen. Det är han som på Tveskiftesholmens högsta punkt har ristat in sitt namn. Fånglägrets kök fanns i vakternas bostad. Där tillredde fångarna själva sin mat av de ransoner som tilldelades dem. Enligt odokumenterade uppgifter bestod den huvudsakliga födan av en halv brödkaka per dag. Matsituationen i landet var överlag svår och ännu sämre i fånglägren. Litet mjölk fick fångarna från Kvivlax. Förmodligen åt man en hel del fisk också. Journalister som besökte lägret tyckte inte att fångarna såg direkt undernärda ut. Det hände att ortsborna blev näpsta av väktarna för att de smugglade brev och paket till fångarna. Det var inte tillåtet för de anhöriga att stå i brevkontakt med dem. En del varor lyckades man ändå föra in i lägret.
ARTIKELFÖRFATTAREN PIA PROST jobbar som redaktör för Tidskriften Skärgård.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2011.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!