1.7.2024
I norra Kvarken, fem kilometer utanför Monäs by, ligger Stubben. Redan 1793 gjorde arkitekten och kyrkobyggaren Jacob Rijf ritningar till en fyr som skulle underlätta navigeringen längs kusten, men den byggdes aldrig. Båken på Storskär byggdes 1858, men sedan 1954 finns den funktionerande fyren på Lillskär. Här finns också åtta små stugor, som ägs av ättlingar till de fiskarsläkten som tidigare hämtat en del av sin fiskefångst från vattnen kring fyrön. I en av fiskestugorna huserar Maria och Göran Sjöblom.
Det är i slutet av april och vi ger oss ut mot Stubben. När vi närmar oss Storskär möts vi av drivis och på de yttersta skären tornar packisen upp sig. Havstrutarna flyger skränande kring och vaktar de utvalda boställena. Kontrasten mellan det blågröna vattnet och den vita isen är stark, så stark att vi måste kisa. Inbäddad i isen välkomnar oss vår sommarö.
Enligt beräkningar steg Stubbens högsta punkter ur havet för omkring sexhundra år sedan. Till fyrsamhället hör de tre öarna Lillskär, Storskär och Skorvgrund, som ligger vid farleden in till Oravais och Monäs.
Storskär är den högsta av de tre öarna och här finns resterna av de äldsta byggnaderna. Redan på 1500-talet fanns här bebyggelse. På öns högsta punkt byggdes 1858 en 16,8 meter hög sexkantig båk av trä på en meter hög stenfot av trä. Den har renoverats och är idag ett vackert landmärke.
På Storskär byggdes 1849 den första kända lotsvaktarstugan. Den var i bruk fram till 1930-talet när den ersattes med en ny. Idag finns endast den höga stengrunden kvar efter att elden kommit lös och förstörde stugan. En ny lotsstuga uppfördes och är idag i privat ägo.
På Lillskär byggde Sjöfartsverket år 1954 en ny fyr, som skulle fungera som både lotsstuga och fyrbyggnad. Den fyra våningar höga fyren har en åttkantig lanternin på taket. Under 1960-talet automatiserades fyren och lotsarna flyttade bort. På 1990-talet målades den tidigare svart-vita fyren, en västremmare, helvit, eftersom den svarta färgen snabbare förstörs av solljuset. Fyren blinkar ännu, men idag är gaspatronerna utbytta mot ledlampor som laddas med solenergi.
Stubben är utsatt för väder och vind som andra öar och skär ute i den yttre skärgården. För att ta sig hit krävs kunskap både om sjökort och väderlek. Farleden norrifrån är remmad, men visst är det spännande att ta sig iland bland lömska stenar och skär. Tidigare fanns en brygga vid hamnen på Lillskär, men Sjöfartsverket tog bort den för några år sedan.
Vackra sommardagar blir det trångt i hamnen, när båtfolket söker sig hit ut. Under våren är det främst vi och några andra öbor och fiskare som tar i land.
Vi börjar med att inspektera vad vind och is gjort för åverkan under vinterhalvåret, för att sedan titta efter om jordugglorna övervintrat också i år. Om tillgången på sork är god kan de övervintra. I så fall är stigen upp till fyren fylld av ugglornas spybollar och vi börjar med att räfsa, så vi inte halkar på stigen.
Vår röda stuga ligger invid stigen. Flera av stugorna på Lillskäret byggdes på 1800-talet, likaså vår. Ända fram till 1980 ägdes fiskestugan av tre familjer, idag är vi två familjer som delar på stugan, som allmänt kallas radhuset.
I mitten av maj finns många fågelarter längs stränderna, i strandskogen och på klipporna. Här häckar vigg, knipa, brunand, småskrake, storskrake, skedand, vitkindade gäss, grågäss, knölsvan, sångsvan, roskarl, skärpiplärka, stenskvätta, olika sångare, vadare, näktergal, sädesärla, ladusvala, fisktärna, skräntärna, silltrut och andra vitfågelarter. Bland klipporna ut mot havet har tobisgrisslor och tordmular sina bon och labbarna häckar i kummelgubbens närhet. Labbarna övervakar noggrant och anfaller besökare som kommer för nära.
Stubben hör till Natura 2000 och vi följer planerna som gäller för bevarande av naturvärden.
Det är viktigt att hålla sig till de upptrampade stigarna och visa hänsyn i naturen. De flesta som besöker Stubben tar sin picknickkorg och vandrar iväg längs stigen till fyren eller upp till stenkumlet.
När lotsarna var stationerade på Stubben bröt de upp en stenåker till ett potatisland. På sommaren betade en ko och några får bland strandgräset, så att lotsarna fick färsk mjölk. Vårt potatisland finns bland strandstenarna och potatisarna växer i material från havet, men några husdjur har vi inte.
Vattnen kring Stubben är sedan århundraden tillbaka kända som goda fiskevatten. Redan 1559 beskattades 50 personer för fiskfångster vid Stubben. Berättelserna om fiskare och fisket vid Stubben är många – bland annat berättas att man under nödåren på 1860-talet kunde räkna till 36 båtlag med två-tre personer i varje båt.
Fortsättningsvis ger nätfisket fisk för husbehov och öns gemensamma rökugn är ofta i användning. Sik, havsöring, abborre och strömming finns ofta på stubbenmenyn. Under sommarens varma och ljusa dygn är det svårt att söka sig till sängs. Tärnorna och måsarna i viken håller ständigt högljudd vakt och strandängarna lockar. När vinden mojnat är doften från vänderot, älggräs, strandveronika, strandvial, fackelblomster och många andra växter söt och mäktig och lockar till stilla stunder. I augusti bildar fullmånen en i det närmaste trolsk silvergata mellan öarna.
Både på Lillskär och Storskär finns flera jungfrudanser. De äldsta är cirka 600 år gamla. På frågan varför man byggt jungfrudanser finns inga entydiga svar. Jungfrudansen är en så kallad stenlabyrint i cirkelform. De utplacerade stenarna liknar ett pärlhalsband i ring med ingången klart markerad i form av ett rätvinkligt kors. Var jungfrudansen en forntida kraftplats i skärgården, en plats för soldyrkan, ett vikingatida navigationssystem, en plats för lek kring fiskelycka eller en lek för brudfolk?
I jungfrudansernas närhet finns ett stenkummel. Varje besökare uppmanas att slänga en sten på kumlet. Enligt folktro bor kummelgubben inuti kumlet och var och en som kastar en sten utlovas en trygg hemfärd och ett löfte om att få återkomma till Stubben. Jo – folktron har haft stor betydelse också här.
I slutet av oktober är det dags att avsluta stubbensäsongen. Under sommarhalvåret har det blivit cirka 60 nätter i vår lilla stuga. Vår sommarö är det bästa tankningsstället – här finns både ljus- och ljudterapi, frisk luft och ro för själen. Under ordentliga isvintrar har vi skidat över isen med kaffetermosen på ryggen. Visst är det vackert då också, men en sommarö är en sommarö.
ARTIKELFÖRFATTAREN MARIA SJÖBLOM är lärare, läromedelsförfattare och pensionär däremellan, bosatt i Nykarleby.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 4/2019.