16.8.2024
Harriet Granroth är 92 år och har bott nästan hela sitt liv på Biskopsö. Ön ligger söder om Dalsbruk, har tio invånare året om och saknar fast vägförbindelse.
Det är ingenting märkvärdigt med att vara skärgårdskvinna, säger hon och får medhåll av sin svärdotter Inger Granroth och sondotter Andrea Granroth, som båda två är bosatta på Biskopsö med sina familjer
Jag träffar de tre kvinnorna som representerar tre skilda generationer hemma hos ”fammo”, dvs Harriet Granroth, i hennes lägenhet i Dalsbruk. Här har hon bott sedan hon blev änka för ca tolv år sedan. Samtalet rör sig från skärgårdslivet förr till båtar och snöskotrar och klichébilder av skärgårdstillvaron. Att vi halkar in på förlossningar är inte heller det så märkvärdigt: sammanlagt sju förlossningar har de här ökvinnorna gått igenom och Andrea väntar sitt första barn med beräknad tid i januari 2013.
Som ung lämnade Harriet Granroth sin hemö och flyttade till Helsingfors, där hon arbetade som hovmästare på den ärevördiga restaurangen Adlon. Men det var grannpojken Valter från Biskopsö som drog det längre strået. Harriet flyttade tillbaka till Biskopsö trots arbetskamraternas protester, gifte sig med sin Valter och det unga paret bosatte sig på Valters hemgård Grankulla. I samma hus bodde svärmor och med i bilden fanns också mannens syskon.
– Vi var alla där på samma ställe. Alla for från källare till vind, alla tyckte att det var deras. För att det ska gå friktionsfritt måste man lära sig att tiga. På den tiden försökte jag vara mera tyst, inte prata på som nu, säger Harriet.
Värdinneyrket var inte främmande för Harriet, som hade vuxit upp i ett skärgårdshushåll och kunde alla sysslor som hörde till såsom att mjölka kor. Fram till 1960-talet var Biskopsöborna hänvisade till egna båtar för att komma till fastlandet, i dag trafikerar förbindelsebåten Rosala II fyra gånger i veckan och en taxibåt sköter trafiken morgon och eftermiddag varje vardag.
– Vi hade en öppen båt som vi kuskade med. Innan vi gifte oss hade jag inte kört motorbåt själv, men sedan började jag, säger Harriet.
Familjen fick fyra barn, av vilka en son dog bara två veckor gammal.
Harriet minns hur det gick till år 1945 då äldsta sonen såg dagens ljus.
– När barnvattnet gick visste jag att det inte kan vara så långt kvar och så var det bara att fara iväg till Dalsbruk med båt på morgonnatten. Det var på hösten och ingen risk för menföre, Valter förde mig i land, och med i båten var också en annan karl.
Då fanns det ännu inget BB i Dalsbruk och sonen Leif föddes hemma hos barnmorskan såsom planerat.
Drygt två år senare föddes pojke nummer två, Hans, på julhelgen hemma på Biskopsö. Det var menföre och barnmorskan hann inte ut till själva förlossningen, men allt gick också bra den gången.
– Min mor var med och svärmor Ida sprang ju också där. Jag tyckte inte att det var roligt, det måste jag säga.
När dottern Gunilla skulle födas tio år senare installerade sig Harriet i god tid hos en väninna i Åbo för att med säkerhet komma till Åbolands sjukhus förlossningsavdelning i tid.
– Allting gick bra, men jag minns att jag var väldigt sårad för att Valter inte kom redan första kvällen och hälsade på. Orsaken var att de höll på och tröskade på Grankulla och svärmor hade sagt att det viktigaste var att få säden under tak.
Livet gick sin gilla gång på Grankulla och småningom gjorde sig Granroths av med mjölkkorna och började bland annat satsa på uthyrningsstugor. Snart var det också dags för Harriet att träda in i svärmorsrollen.
Sonen Hasse träffade dalsbruksflickan Inger och det tog inte så länge förrän den unga Inger fick gå in i rollen som skärikvinna på Biskopsö. Året var 1983.
– Det gick nog ganska snabbt, vi träffades i mars och så for jag nästan direkt ut till Biskopsö under ett veckoslut och redan efter ett halvår bodde jag där och körde själv båt och snöskoter till jobbet, berättar Inger.
Efter laboratorieskötarstudier i Vasa arbetade hon tre år i Sverige, men sökte sig sedan till hemlandet och Dalsbruk, där hon fick jobb på hälsovårdscentralen.
– Jag var alltid på väg hem för släkten och alla gamla vänner var ju kvar här. När jag var liten umgicks vi väldigt mycket med pappas och mammas syskon, kusinerna var alltid tillsammans och det saknade jag.
Sina barndomssomrar tillbringade Inger i skärgårdsmiljö i byn Kagskäla hos sin mormor tillsammans med nära släktingar. Att bli öbo var alltså inte heller så märkvärdigt för henne.
– Egentligen började jag min tillvaro på Biskopsö med att plocka strömming på kvällar och veckoslut.
Familjen hade inte något jordbruk att tala om, men bedrev fårskötsel när Inger kom in i bilden. Mannen Hasse skötte tunga transporter i skärgården och jobbade i skogen på vintern. Och fisket var en viktig syssla, berättar Inger.
– När vi plockade strömming första gången jag kom ut i mars kunde det komma upp till sjuhundra kilo på ett veckoslut. Vi var flera som fiskade och det var ganska roligt egentligen, vi satt i en fiskebutka och jobbade och drack kaffe tillsammans. Men nu finns det ingenting mer. Fisken tog slut.
Inger var från första början inställd på att behålla sitt jobb i Dalsbruk. Ingers två döttrar föddes ganska tätt på varandra i mitten av 1980-talet, vilket gjorde att hon i princip kunde vara vårdledig i tre år, men hon trivdes bra på sitt jobb och gick tillbaka trots tidvis krävande arbetsresor.
Ingers förlossningar var förknippade med en viss dramatik.
– Andrea föddes i augusti och när jag fick värkar förde Hasse mig med båt till Dalsbruk och så tog vi bilen till Åbo så det var ingenting, men förlossningen är en annan historia. Alla tre barn är födda med kejsarsnitt, berättar Inger.
Nedkomsten gällande dotter nummer två var inplanerad och skulle ske sista dagen i mars då det ännu var vinterföre. För den höggravida Inger blev det en färd med snöskoter kvällen innan medan far och storasyster åkte med bil.
– Det var bilis, men så mycket vatten på isen att jag inte ville åka bil. Man skulle köra med vindrutetorkarna på och det tyckte jag var lite äckligt. Efter sju dagar kom jag tillbaka med babyn och då körde vi med snöskoter på morgonen för att isen inte skulle vara så blöt. Jag satt med barnvagnen i en pulka bakom snöskotern som Hasse körde. Tio dagar senare skulle jag till rådgivningen för att väga henne och då åkte jag tidigt en morgon med snöskoter, men efter det var det öppet vatten. Så ganska många häftiga snöskoterfärder har jag nog varit med om.
När Inger sedan började jobba igen visade det sig att turbåtarnas tidtabeller inte passade ihop med hennes tider så under en lång period tog hon sig till jobbet för egen maskin med flickorna som passagerare eftersom de var i dagvård i Dalsbruk.
– På vintern körde jag snöskoter med flickorna framför mig på sitsen. Då det var menföre bodde vi hos mina föräldrar i Dalsbruk.
Senare fick flickorna en lillebror och alla tre barnen har alltså fått vänja sig vid dagliga båt- och snöskoterfärder redan i moderlivet. Enligt storasyster Andrea och farmor Harriet är alla tre barnen inställda på en tillvaro året om på Biskopsö. För tillfället är det bara Andrea, 27 år, som har slagit sig ner där för gott, men det lär vara bara en tidsfråga innan alla tre barnen bor där året om.
Nuförtiden åker Inger för det mesta med taxibåt till och från jobbet, men också de färderna har ibland blivit riktigt äventyrliga, i synnerhet då det stormat hårt eller kajutdörren frusit fast så att det varit nästan omöjligt att bryta upp den för att komma ut.
– När det har varit mörkt och stormat har jag nog många gånger tänkt att när jag kommer till Dalsbruk åker jag inte hem förrän det blir lugnt, säger Inger.
Jag frågar Andrea vad det är som gör det så viktigt för henne att stanna kvar på sin hemö och hon svarar att det kanske mest handlar om en känslan av att höra hemma just där.
– Jag har aldrig föreställt mig att jag skulle leva någon annanstans.
Under gymnasietiden åkte hon varje dag in till Dalsbruk ensam med båt eller snöskoter, vilket tar ca tjugo minuter, sedan åkte hon drygt 25 km med buss till Kimito kyrkby och samma väg hem igen efter skoldagens slut.
– Jag har kört båt så länge jag kommer ihåg så jag vet inte ens när jag har börjat. Nog paltade jag ju på mig, först ytterkläder och sedan flythalaren ovanpå och så skulle man ju ha strålkastarficklampan med. På hösten var det mörkt då jag startade och mörkt då jag kom tillbaka. När det blev menförestider flyttade jag till mommo och moffa, där min syster och jag hade egna rum och ibland var vi hos farmor.
Andrea studerade fyra år i Ekenäs och fick efter sin agrologexamen jobb som lärare i Brusaby i Kimito, en avdelning av den andra stadiets utbildningsinstitution som i dag heter Axxell. För tillfället jobbar hon på heltid som lärare på djurlinjen och det betyder att hon fortsättningsvis skall ta sig över havet två gånger per dag varje vardag.
Mitten: Picnick på isen i mars 2012.
Nedan: När isen håller för bilar når man fastlandet snabbt.
Foton: Andrea Granroth. Publicerade i Skärgård 4/2012.
Idag bor Andrea i sitt barndomshem med sin sambo och sina hundar. Hon har också en häst, höns och kaniner och dessutom föder familjen Granroth varje år upp några kalvar för eget bruk. Andreas föräldrar flyttade in i pappa Hasses barndomshem år 2005.
– I ett tidigt skede gjorde jag klart för min pojkvän att vi ska bo på Biskopsö. Han har anpassat sig jättebra, han har skaffat en båt som är mera praktisk för oss och en ”mönkijä” (fyrhjuling). Han är egenföretagare i Dragsfjärd så han åker också till fastlandet varje dag, berättar Andrea.
Och nu finns det alltså också igen en liten tredje passagerare som får vänja sig vid vågor och surrande motorer redan i mammas mage.
I mörker använder Andrea inte GPS – det gör inte heller hennes föräldrar – utan navigerar enligt landskapets konturer. Hon säger sig ha rutten ”på något sätt inbyggd i kroppen” och hon berättar hur det gick till när hon lärde sin sambo, som nuförtiden i allmänhet är den som kör, att navigera i mörker.
– Jag lät honom köra även om jag helst skulle ha kört själv, eftersom jag vet att det enda sättet att lära sig och få in känslan är att köra själv. I början var jag nog ganska nervös eftersom han inte riktigt höll sig till mina rutter utan tog ut större kurvor, men nu i höst har jag nog kunnat vara ganska tyst, säger Andrea med ett finurligt leende.
För ett år sedan fattade Andrea ett stort beslut då hon gav anbud på Biskopsö skola, som var till salu. Hon köpte skolan, som hennes farmor och far varit elever i, och den renoverades med talkokraft. I somras öppnade hon Gästgiveri Andrea, som erbjuder både logi och mat i skärgårdsmiljö.
– Sommaren gick bra och jag har ännu inte ångrat mitt beslut.
Farmor Harriet är uppenbart stolt över sina kompetenta barnbarn och glad för att de är så starkt knutna till hemön, men hon erkänner att hon också alltid känner en viss oro när hon vet att de är ute på havet i dåligt väder.
– Jag går och ser och väntar och när de är hemma tycker jag att det är skönt. Det är mycket värre att vara hemma och vänta än att vara med där ute.
– När isarna just har börjat hålla brukar du nog ringa ibland och fråga om vi har kommit hem eller så ringer du och säger att vi inte får bege oss ut på isarna. Då har vi kanske redan kört över isen, kontrar Andrea.
Från sin lägenhet i Dalsbruk har Harriet Granroth havsutsikt och det ger henne möjlighet att följa med trafiken på isen. Hon har märkt att det är många som rör sig med snöskoter och drar sig till minnes sina egna färder. Hon tycker om att köra snöskoter och Andrea låter förstå att det brukade gå undan när farmor satt vid styret.
– Jag körde medan Valter levde och jag körde mycket bättre än han. Valter körde ofta så nära kanterna när det var plogad väg så att släden for ikull och jag hamnade på isen så en gång sade jag att nu får det vara nog med ditt körande, nu kör jag och det gjorde jag. Men sedan sade han att han inte tycker att det riktigt passar att han ska sitta i släden och jag ska köra, det tog på hans ära, så jag gav mig.
Jag frågar de tre kvinnorna om de har stött på den inte helt ovanliga uppfattningen att skäribor är ett speciellt släkte som bor på en exotisk plats, där ”normala” människor inte skulle klara sig, och jag frågar dem hur de förhåller sig till den här idén.
– Tja om det gäller vintern brukar jag svara att det är min favoritårstid. Eller egentligen tycker jag om alla årstider, allt har sin charm, men på vintern är allt rent o snyggt, det är lugnt, dagarna blir ljusare och längre och jag tycker faktiskt om kyla. När det är is känner sig också mindre beroende av väder och vind, säger Andrea.
– Man är ju så van att klara sig själv, men inte känner jag mig annorlunda. Jag har kanske den finaste arbetsvägen av alla mina arbetskamrater, för när man åker hit ut är det så vackert, utom när det riktigt är storm och busbas, men det är det ändå inte så ofta. Jag njuter av hösten med vackra färger som speglar sig i vattnet, när jag åker taxibåt hinner jag drömma mig tillbaka och mitt i allt vara i min egen lilla värld, säger Inger.
– Nog är vi lite annorlunda, jag är annorlunda, och nu är dom här annorlunda, dom är modiga och vill klara sig själva, det vill jag också, jag vill klara mig själv, säger Harriet och beklagar sig lite över att det inte längre är så lätt att klara sig själv i hennes ålder.
Ingen av de här tre kvinnorna säger sig sakna något för att de bor eller har bott på en ö, snarare tvärtom. Inger erkänner att hon till och med gillar menförestiden.
– Många tycker att jag är konstig när jag säger att det är skönt när menföret kommer och det blir tyst, men för mig betyder det att jag vet att nu är jag här och ingen kommer hit, det tycker jag om. Jag har ju jobbet, där jag i allmänhet får mina sociala kontakter, men på veckoslutet när jag vet att det är menföre är det jätteskönt. Vi har ofta mycket folk hos oss och även om jag tycker om det kan det ibland bli lite för mycket av det goda. Det gäller att ha frysen fylld med både salt och sött och hittills har jag gått med på det, men nu har jag börjat strejka lite, säger Inger.
Hur tänker de tre kvinnorna på akuta sjukdomsfall, har de till exempel förberett sig på att kalla på helikopterhjälp?
– Jag tänker inte på det för vi har alla varit friska, men jag har nog koordinaterna upphängda på kylrumsdörren, säger Inger.
– Och jag vet att jag kan springa upp till mina föräldrar och se på koordinaterna på kylrumsdörren, säger Andrea.
– Och jag tycker nog att jag har kommit till läkare när jag har behövt och nuförtiden tycker jag ibland att läkarna förstorar mina krämpor, säger Harriet.
På sin förestående förlossning har Andrea inte heller funderat särskilt mycket.
– Det är ingen vits att fundera på januari eftersom jag inte vet om det är is eller öppet vatten eller menföre då, men jag har jag sagt åt min sambo att jag tycker att han ska börja jobba i land tre dagar i veckan och stanna där över natten när jag blir mammaledig så att jag inte hela tiden behöver fundera på att han kör ensam i mörkret. Jag är som fammo, jag tycker att det är värre att vara hemma än att vara med, säger Andrea på sitt raka sätt.
P.S. När jag skickar artikeln till Andrea för genomläsning den 9 december skriver hon i sitt e-postsvar så här: ”Idag kom vi hem genom en del is, så nu har min sambo Matias tagit upp båten. Meningen är att han en del av nästa vecka skall bo i land hos sina föräldrar, nu när min mammaledighet börjar! Snart vankas det menföre… Hoppas att det är förbi tills förlossningen närmar sig :).”
ARTIKELFÖRFATTAREN CLARA HERIKSDOTTER är fackboksförfattare och journalist.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 4/2012.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!