19.8.2024
– Nej, åt det här hållet måste det nog vara, säger Lilian, och tar ut en ny riktning genom blåbärsriset. Vi söker efter offerstenen på Nåtö, en ö som ligger cirka 25 kilometer från kyrkbyn Näsby på fasta Houtskär.
Det är vi på Nåtö som alltid kallat den för offerstenen. Men vad den egentligen använts till – om den använts till något alls – är det ingen som vet. Det finns nämligen ingen grop i stenen som skulle tyda på att man gjort upp eld på den, berättar Lilian.
Det här är Lilian Lundells barndomsskogar, så det räcker inte länge innan vi skymtar en stor, fyrkantig sten i en glänta. Runt omkring står mindre stenar i en halvmåne. När vi sitter där på varsin sten känns det inte alls långsökt att tro att här hållits rådslag någon gång i tiden. Vi fortsätter att vandra uppåt mellan tallarna. Ön är cirka en gånger två kilometer och mycket av det är berg. Bakom oss, i öster, ligger byn med sina sex gårdar. Enligt kommunhistoriken ”En bok om Houtskär” är det osannolikt att Nåtö hade bosättning ännu på 1200-talet, men i jordeboken från år 1540 är fem hemman nämnda på Nåtö.
– Vår gård heter Thomases i pappren, men den kallas bara för Sammels. Min fars släkt har funnits här ända från 1500-talet. I gamla tider hörde ön till Iniö, men sedan 1865 är vi en del av Houtskär, och sen 2009 en del av Väståbolands stad. Nåtö är också en by, dit Själö, Härklot och alla småholmar runt omkring hör. Vi hade till och med ett eget postkontor med eget postnummer ännu på 1980-talet, berättar Lilian. Högst upp planar berget ut sig. Mellan några vindpinade tallar ser det ut som om en jätte skulle ha hällt ut en samling fotbollstora stenbumlingar ur sin näve. Med sin diameter på över tio meter hör gravröset på Reisberget till de fyra största i Houtskär.
På många håll i skärgården kan man påträffa förhistoriska gravrösen. De består av stenar av olika format och är ofta belägna på bergstoppar varifrån man har sett ut över det omgivande landskapet. Gravarna på Nåtö framstår som något slags gränsfall mellan brons- och järnåldersgravar, skriver Tapani Tuovinen i En bok om Houtskär, Del I, och har uppförts någon gång under bronsåldern (1300 – 500 f Kr) eller järnåldern (500 f Kr – 1200 e Kr). Det stora antalet gamla gravar i Houtskär och den omgivande skärgården vittnar om den betydelse som skärgårdsnäringarna hade under tidig metallålder, när befolkningen i kustlandet nyss hade börjat anpassa sig till en ny ekonomi på jordbruk och boskapsskötsel. I början av 1900-talet var det någon som plockade stenar ut gravröset, när han ville se om det fanns guld i bottnen. Men tji fick han. Det finns också mindre gravar på berget, men de är så små att tiden flyttat på stenarnas placering.
På den västra sidan om ön har istiden format klipporna släta. Här breder Skiftet ut sig för våra ögon. På andra sidan ser man åländska Torsholma.
– Från vår strand till butiksstranden på Torsholma är det fem kilometer, berättar Lilian. Kontakten öarna emellan har alltid varit livligt. Man åkte ofta över till Torsholma, för där fanns både fiskuppköpare och en stor, välsorterad butik. Vi handlar där lika ofta ännu. Min farmor var också hemma därifrån. Lilians mamma Rode är från Iniö.
– Jag träffade Lilians pappa Folke på dans och vi gifte oss 1947, berättar Rode. ”Hur i all världen flyttar du ut till Nåtö”, fanns det folk som sade. Visst saknade man ibland det sällskap man hade på i Iniö, men det var bra sammanhållning på Nåtö också. Bland annat var Rode i tjugo år ordförande för Äpplö-Nåtö Marthaförening, som grundades 1915. Enligt Houtskär-historiken berättas det att tio av de 40 första medlemmarna var män. Redan 1911 hade männen bildat ett fiskargille, och att tio män anslöt sig till marthorna visar förutseende i planeringen av de kommande föreningsaktiviteterna. De två föreningarna samarbetade också långt senare.
Telefon fick man 1945, strax innan Rode flyttade ut till Nåtö.
– Tjugofem år senare, den 11 november 1970, tände vi lampan för första gången, berättar Rode. Det var nog en härlig stund! Men vi fick betala allt själva och sålde Nåtö och Äpplö bys gemensamma holme Skorvskär för att täcka utgifterna för elektriciteten. Rode och Folke var fiskare och jordbrukare. Man sysslade med litet av varje, så som det alltid varit på holmarna. Med tiden fick de tre flickor, varav Lilian är den yngsta.
– De var ju så väldigt arbetsamma och duktiga förr i tiden, funderar Lilian, när vi vandrar vidare över ön. Till exempel byggde hela byn tillsammans en skuta på 1920-talet, som fick namnet Nordväst. Med denna fisksump transporterades levande fisk till Stockholm. Plötsligt stannar Lilian och pekar ut en bergknalle framför oss.
– Det där är Nåtös högst punkt. Under kriget fanns där ett litet vakttorn.
Lilian är med i den för Väståboland och Kimitoön gemensamma utskärsdelegationen, som bevakar skärgårdsbornas intressen. Mycket handlar det om att värna om goda förbindelser, en förutsättning för att folk ska kunna bo och verka i skärgården. Och, inte minst, att ta sig fram och tillbaka till skolan.
– Våra två pojkar kunde komma hem varje dag när de gick i lågstadiet i Houtskär. När de började i högstadiet i Korpo måste de vara inkvarterade och kom hem bara över veckosluten. Vid öppet vatten fungerade vanligtvis trafiken bra, konstaterar Lilian. När det var is fick skolbarnen ibland åka luftkudde, hydrokopter eller snöskoter och ibland till och med bil. Någon gång har kommunen ordnat övernattning för barnen om förbindelsebåten eller luftkudden gått sönder.
Nu vandrar vi nedåt igen och in i en litet tätare skog. När det bara är ett hundratal meter tills åkrarna tar vid stegar Lilian fram till två bergsväggar, som i rät vinkel mot varandra bildar ett par meter höga lodräta väggar mot väster och norr. Väggarna omsluter en plan yta på ungefär sjutton kvadratmeter, kan man läsa i Houtskärhistoriken. Det här är en så kallad tomtning, det vill säga en enkel övernattnings- eller förrådsplats. De påträffas på olika håll i skärgården och verkar höra ihop med fiske under historisk tid, det vill säga från medeltiden eller nyare tid. När man fiskade vid de yttersta skären övernattade man där det fanns en lämplig plats att bygga ett enkelt övernattningsskydd på. Av sina åror och segel kunde man bygga ett tak över tomtningen. Vi sneddar över åkrarna och ser Sammels och den gamla väderkvarnen sticka upp ovanför uthusen.
– Mammas och pappas fähus brann ner 1972, så i samband med det minskades antal kor från sju till tre. Den sista kon såldes 1981. Istället blev grönsaker den viktigaste födokroken. Det kunde bli 70-80000 plantor purjolök och 40 000 plantor bladselleri per år. Jag och min man Reijo har mest odlat spannmål och sockermajs. Grönsaker odlade vi ända tills vi gick med i EU 1995.
Lilian är utbildad jordbrukstekniker och agrolog och blev färdig 1984. Hennes syster hade ofta tagit extra ledigt på höstarna för att kunna hjälpa till med purjolöken, men nu tyckte Lilian att det var hennes tur att hjälpa till. Samma vinter gick växthuset sönder, då stannade hon hemma och hjälpte till att sätta upp det. Sedan blev det tid att så, och plantera om… och på den vägen blev det.
– För mig var det aldrig självklart att jag skulle bosätta mig på Nåtö. Jag var yngst på holmen när jag var liten och de äldre brukade kallad mig för Sammelsbonden. Å, vad jag hatade det! Som 24-åring insåg jag att visst kan jag väl bo här, men det krävdes att jag skulle vara borta några år först.
– Jag tycker att det är så synd att det här håller på att försvinna, säger Lilian när vi kommer ner till stranden. Där ligger Sammels gamla ishus, i vilket man samlade isblock på vintern. Packad snö och is sparades ofta förr under halm eller sågspån för att användas som kylelement på sommaren. På Nåtö användes isen till att kyla mjölkkannorna. Man tog bitar från ishuset och lade de dem i mjölkkaret – en stor så med vatten – dit man satte 30 eller 50 liters mjölkkannor och annat som också behövde hållas kallt. Det här systemet blev onödigt när ön fick elektricitet 1970 och en elektrisk kyltank för mjölkkannorna. Nu står här en gammal potatisupptagare istället.
Ute i viken, där Nåtöborna ännu för 50 år sedan sågade sina block ur isen, åker Reijo förbi med sin fiskebåt. Han ska flytta fiskebåtar från ett fiskeställe till ett annat.
– Ända sedan sextiotalet har vattnen här omkring varit något av ett paradis för fisketurister. Alla karlar från Nåtö, Kvarnholm och Åselholm var ute och fiskade med dem med sina båtar. De första åren var fisketuristerna ofta också inkvarterade i byarna. Här på Sammels har vi fortfaranden inkvartering och Reijo är ute och fiskar med olika kunder från april till december medan det är öppet vatten.
– Turismen fyller också mina dagar. Mest handlar det om fisketurism, men mitt på sommaren kommer bland andra cyklister via ringvägen och de är inte nödvändigtvis primärt intresserade av fiske. Däremot är de mycket intresserade av fisk, men på sin tallrik, skrattar Lilian. Vana sportfiskare kommer inte på sommaren för gäddorna är också på semester då. Men många sommarturister vill ändå pröva på att fiska och med Reijo som fiskeguide är det nästan 99 procents fångstgaranti!
ARTIKELFÖRFTTAREN PIA PROST jobbar som redaktör för Tidskriften Skärgård.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2011.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!