3.7.2024

TEXT: Johan Rajander

Mitt i Kvarken ligger ögruppen Valsörarna, hörande till Björkö i Korsholms kommun. Ögruppen omges av öppet hav i alla vädersträck utom i sydost, där den sammansmälter med Björkö skärgård. Ifall vi föreställer oss en rak linje mellan Vasa på den finska sidan och Umeå på den svenska går denna genom de allra sydligaste delarna av ögruppen. Avståndet till Vasa är ca 42 km och till Umeå ca 58 km. Holmön på den svenska sidan ligger på ca 23 km avstånd och syns tydligt vid god sikt, till Björköby på den finska sidan är avståndet ca 10 km.

Valsörarna består av 5 större skär, Storskär, Ebbskär, Norderstören, Malskär och Malskärsören. Av dessa har Storskär och Ebbskär vuxit ihop och kan kallas huvudön. Denna omges av ett stort antal mindre kobbar och skär. Ett 80-tal av dessa erbjuder häckningsmöjligheter för fåglar. De flesta har bildats av väldiga stenanhopningar, vilka är ett minne av senaste istid. Endast på ett fåtal ställen kommer berget i dagen.

Havet som omger öarna är stenigt och grunt, som djupast 10 meter men ofta endast 1-2 meter djupt. Hela arkipelagen kännetäcknas av den pågående landhöjningen, vilken är drygt 90 mm per år på Valsörarna. År 2006 kom Kvarkens skärgård på 194 400 ha och med 5600 holmar och skär med på Unescos lista över världsnaturarv. Sammanlagt finns över 820 platser världen över på denna världsarvslista varav 186 är världsnaturarv. Det är främst de geologiska värdena med landhöjningen samt De Geer moränerna som gett den en plats på listan, men även naturvärdena har naturligtvis beaktas.

Klimatet

År 1901 fick fyrmästaren på Valsörarna i uppgift att göra väderobservationer. År 1948 övertogs arbetet av sjöbevakningen. Klimatet på Valsörarna påverkas naturligtvis av att sitt läge mitt ute i havet. Det innebär att under våren och sommaren kyler havet medan det under hösten värmer. Temperaturvariationerna under dygnet är också små ute i skärgården, endast 3 och 5 grader, medan de i kustområdet rör sig runt 6-11 grader. Dimma förekommer enligt statistiken 40-50 dagar i året och årsmedelnederbörden är knappa 500 mm på de statistiskt sett 89 regndagarna. De sydliga och västliga vindarna dominerar, i genomsnitt blåser vinden med 6,5 m/s. Medeltemperaturen för Valsörarna är +3.6º eller den samma som i Vasa. Mars till augusti är kallare än på fastlandet men september till februari varmare. Statistiskt är dagar med hård vind, dvs. över 11 m/s, 84 stycken och snön täcker i medeltal öarna i 131 dagar om året.

Fredningen av Valsörarna

Karl Nykvist

År 1918 tillträddes en tjänst som fyrvaktare på Valsörarna av en ung Björköbo vid namn Karl Nykvist. Han var redan då naturintresserad och fick nu utmärkta möjligheter att studera naturen på nära håll. Med sitt intresse för naturen och med den mängd fåglar som flyttade över samt häckade på Valsörarna utvecklades han med tiden till en skicklig fågelkännare. Han insåg Valsörarnas värde och försökte via sina vänner i OA (Ostrobothnia Australis) och Nordenskiöld-samfundet få igång en fredningsprocess.

Anders Ohls

En annan person som ofta glöms i detta sammanhang är Björköbybon Anders Ohls, grundaren till bl.a. nätfabriken i Björköby, som 1929 föreslår att området borde fredas och vakt sättas ut. I sin bok ”Björkö, några livsbilder från yttersta skären” berättar han om vilka förändringar han själv sett och hört berättas av äldre generationer.

”Någonting borde göras för skärgården, någon uppoffring är denna värd, ty där är friska, lätta vindar, grönska, sälta, hälsa och liv överallt. Men jag tror, att vi björköbor icke förmå åstadkomma något påtagligt skydd. Vi höra i många fall till de ”efterblivna” och det är icke att undra på, ty vi bo här i avskildhet och leva vårt öliv i avsaknad av mycket. Inrotade förmenta rättigheter äro svåra att få bortbearbetade, och brödbekymret vill sluka alla andra intressen. Men vi efterlysa lyckligare lottade naturvänner som hjälp. Var dröja de förmågor, som vilja föra skärgårdens talan, som vilja hjälpa till att skydda och värna denna och låta den bliva det idylliska hem för många tusende sjöfåglar, som den ursprungligen varit?”

Anders Ohls, 1929.

Igor Sandman

Naturvännen Igor Sandman från Öja hade under sina exkursioner runt om i Österbotten speciellt fäst sig vid Valsörarnas rika fågelliv. Också hos honom hade tanken om Valsörarnas eller Kvarkens fågelskyddsområde slagit rot. Med hjälp av professor A.L. Jägerskiöld från Göteborgs Naturhistoriska museum och framförallt finska statens första naturskyddsinspektör, magister Rolf Palmgren, fick han klart för sig vilka åtgärder som krävdes innan något fredningsbeslut kunde bli aktuellt.

År 1931 ordnade han med medel via Öja jaktvårdsförening och anställde studeranden Carl-Gustav Taxell för att taxera områdets häckfåglar. Somrarna 1931-33 taxerade Taxell området och utförde dessutom en del ringmärkning. Resultaten finns publicerade i Ornis Fennica nr 1/1934.

Därefter dröjde det framtill den 15 november 1944 innan något konkret skedde. I ett brev till Sandman meddelade då C.G. Tennberg, sekreterare i Nordenskiöld-samfundets avdelning i Österbotten att ”Nordenskiöld-samfundet i Finland har upptagit frågan om åstadkommandet av ett naturskyddsområde på Valsörarna och nämnda samfunds styrelse har numera överlämnat ärendet till samfundets avdelning i Österbotten”. Sommaren 1945 besökte finska statens naturskyddsinspektör dr Reino Kalliola ögruppen på initiativ av Nordenskiöld-samfundet. Han visade stort intresse för ögruppens fredande och förordade fredningsförslaget.

Björköborna

 Den 8 september 1945 hölls ett möte i kommunalstugan i Björköby ”i och för diskussion om fridlysning av Valsörarnas ögrupp i Vasa skärgård”. Närvarande var tre styrelsemedlemmar i Nordenskiöld-samfundets Vasa-avdelning och 13 Björköbor, av vilka de flesta var mantalsinnehavare. I mötesprotokollets femte paragraf kan läsas ”Som mötets beslut fastställdes att fridlysningen av Valsörarnas ögrupp på vissa villkor kunde företagas”. Nu var principbeslutet fattat, men det gick över två år innan ansökan om fridlysningen kunde inlämnas hos landshövdingen. Den 23 mars 1948 inlämnades slutligen ansökan undertecknad av Johannes Sund och Emil Doktar som befullmäktigade ombud för mantalsägarna i Björköby. Den 22 juni 1948 beslöt Vasa länsstyrelse Valsörarna vara ”skyddsområde vars fågelfauna i sin helhet skall vara fridlyst”.

Initiativtagarna 

Initiativtagare till fridlysningen är utan tvekan naturvännen Igor Sandman och det är främst han som skall ha äran av att Valsörarna fredades 1948. Man får inte heller glömma bort de Björköbybor, såsom Karl Nykvist och Anders Ohls vilka hemmavarande från Björkö talade för en fredning. Nordenskiöld-samfundet i Finland, avdelningen Österbotten, står bakom utformningen av ansökan med därtill hörande handlingar. Fredningen skulle inte heller ha lyckats utan de framsynta jordägarna på Björkö, vilka ställde marken till förfogande. Här måste man vidare nämna att dessa redan år 1934 hade fredat ögruppen Björkögrunden, en ögrupp strax söder om Valsörarna.

Naturen

Naturen ute på Valsörarna överraskar genom sin omväxling. När man nalkas Valsörarna med båt möter man en skärgård med flacka, söndersplittrade skär och kobbar. Det ger ett mycket kargt intryck. Det förstärks ytterligare av den mängd stenar man ser. För förstagångsbesökaren ser det ut att vara helt omöjligt att ta sig fram med båt mellan alla dessa stenar. På de större skären syns krypande enar och havtornsbuskar, mellan stenarna sticker olika örter fram. Ett och annat nödvuxet träd har lyckats slå rot. Ställvis skjuter urberget i dagen med långa klipphällar. På en del av skären ser man sand- och grusavlagringar.

När man närmar sig huvudön Storskär-Ebbskär blir vegetationen lite frodigare. Stränderna omges av ett frodigt albälte och gräs växer på de låga strandängarna. Framme vid sjöbevakningsstationen på Ebbskär ser man ut över de torra rishedarna. Nu leds tankarna mot den arktiska tundran. Växtligheten uppe på dessa steniga höjdsträckningar består av ris, låga enbuskar, någon vindpinad rönn samt någon aldunge. Utmärkande för Ebbskär och Storskär är de talrika vikar som i väst-östlig riktning tränger djupt in i öarna och åtskils av långa smala näs. Vikarna är grunda och kantas av några meter breda strandängar. Vid lågvatten torrläggs snabbt flera meter öppen stranddy. Dessa är omtyckta rastplatser för bl.a. vadare. Landhöjningen gör att kontakten med havet småningom bryts för många av dessa varefter nya flador och glon bildas. Den längsta viken, Käringsund, håller nu på att genomgå en sådan förvandling och har endast kontakt med havet vid högvatten..

Det smala näs som sammanbinder Ebbskär och Storskär är mycket frodigt, här möts man av sammanflätade videbuskage och aldungar. En stenbro som byggdes i slutet av 1800-talet när fyren skulle byggas påminner om var Ebbskär slutar och Storskär börjar. Vidare upp på Storskär möts man av rishedar med inslag av en och annan björk. Efter en kort vandring överraskas man av att stå i något som närmast påminner om lappländsk björkskog. Att man verkligen står i Kvarkens yttersta skärgård är svårt att föreställa sig här. När man följer stigen genom björkskogen ser man frodiga ormbunkar, enbuskar och någon enstaka tall. På östra sidan skymtar en myr full av ängsull, Storbärgningen. Mitt i skogen möts vi plötsligt av en par meter hög moränrygg, det är en sk. De Geer-morän. Dessa, vilka är så typiska just i den här skärgården, är i allmänhet 10-20 meter breda, 300-400 meter långa och 5 meter höga. Den nuvarande forskningen menar förenklat att dessa under den senaste istiden troligen formats i sprickor som gick parallellt med iskanten under vattenytan. Det spekuleras att namnet Valsörarna just skulle komma från dessa moränryggar som kanske såg ut som valryggar när de först steg upp ur havet. 

Framme vid fyrplatsen ser vi ett antal rödmålade byggnader och den mäktiga rödmålade fyren. Det är här fyrvaktarna bodde från 1886 fram till 1964. Sydost om fyren fortsätter stigen ned mot Båtviken, var Storskärs hamn låg så länge fyrvaktarna bodde här. På bägge sidor om stigen skymtar små skogstjärnar. Björkskogen är nästan sammanhängande och kontrasten till de norra delarna är stor. Nere vid Båtviken ser man ut över Valsörsgloppet och långt borta skymtar civilisationens märken i form av en radiomast och några sommarstugor.

På de små kobbarna och skären runt huvudön är naturen betydligt kargare. Största delen av de mindre grynnorna öster och norr om huvudön utgörs av flera meter höga stenkummel, vars huvudsakliga växtlighet, såvida en sådan alls existerar, består av låga enrisbuskar. Någon enstaka rönn har kunnat slå rot, men växtligheten är ganska sparsam. På västra och södra sidan huvudön, ut mot öppet hav, består grynnorna mera av grus. Dessa är omtyckta häckplatser och rastplatser för bl.a. tärnor och vadare. Här består växtligheten främst av olika gräs och örter.

Historiska minnesmärken och händelser

Jungfrudansen

På Lillbådan, som numera är ihopväxt med Norderstören, finns en mycket väl bibehållen jungfrudans, eller trojaborg som de kallas i Sverige. Denna jungfrudans har en diameter på 12 meter. Den här jungfrudansen har kopierats på Brage-udden i Vasa.

Ryssungnarna och minnesmärket över ihjälfrusna ryska soldater

På de västligaste uddarna av Storskär finns ett antal s.k. ryssungnar. Dessa stensättningar är gropar kantade med en enkel stenbarriär och härstammar från mars 1809. Då tog sig ryska trupper över Kvarkens isar och erövrade Umeå. Ryssarna övernattade såväl på marschen mot Umeå som på vägen tillbaka på Valsörarna. För att få något skydd mot vinden byggde de dessa ryssungnar. De ryska trupperna var dåligt rustade för vinterförhållanden.

Det var i mitten av mars 1809 som en rysk armékår med 3 700 man tågade, under befäl av generallöjtnant Barclay de Tolly (1761-1818), över Kvarkens is för att anfalla Umeå. Den ryske generalen hade delat upp sina trupper i två avdelningar. Den ena avdelningen som under överste Filisov bestod av 2 bataljoner och 2 kanoner samlades på Vallgrund. Härifrån sändes kosackmajoren Kisilev med 50 kosacker och 40 infanterister, åkande på slädar, ut för att spana och tillfångata de svenska förposterna.

Den andra avdelningen hade samlats på Björkö. De startade denna märkliga färd den 19 mars 1809 från Björköby under generalmajor Berg. Den bestod av 4 bataljoner, 200 kosacker och 6 kanoner. På morgonen hade hållits gudstjänst i Björköby och de ryska prästerna utdelade nattvard åt soldaterna. I Björköby ordnades det med hästar, lass och alla de förnödenheter en krigsarmé behöver. Män från Björköby tvingades också köra ryssarnas packningar, dessa män var dock vana med Kvarkens isar i motsats till de ryska soldaterna.

De bägge avdelningarna möttes på Valsörarna var man tvingades stanna över nästa dag för att invänta hästarna, livsmedlen och vägvisarna. Kisilev och hans avdelning hade kommit fram till Gaddarna söder om Holmön den 18 eller 19 mars och därifrån fortsatt till Holmön under strider med de svenska förtrupperna. Kl. 5 på morgonen den 20 mars startade så marschen för huvudtruppen över isen. Isen hade brutits sönder av två vinterstormar i december och januari. Främst gick Filisofs avdelning och därefter Bergs, med vilken även överbefälhavare Barclay de Tolly följde. En bataljon avslutade tåget som eftertrupp. Vädret var lugnt och inte ens 15 grader kallt. Isförhållandena gjorde dock marschen allt annat än lätt. Soldater klättrade över de vassa, hala iskanterna för att åter på andra sidan hamna i av snö fyllda fördjupningar. De på slädar satta kanonerna måste dras av 200 man. Kanonerna lämnades småningom åt eftertruppen för att inte uppehålla hela tåget. Kl. 6 på kvällen nådde man Gaddarnas ogästvänliga klippor utan möjlighet att göra upp eld.

Följande dag, den 21, fortsatte framryckningen. Överbefälhavaren bröt upp vid midnatt och tog Bergs avdelning med över Västra Kvarken mot Umeälvs mynning. Den andra avdelningen under Filisov tog vägen över Holmön med Umeå som gemensamt mål. Vid Obbola i Umeälvs mynning väntade 1:a Savolax infanteribataljon under major Ehrenroth som på kvällen fick förstärkning av 2:a bataljonen, Karelens jägare samt Kajana bataljon. Ryssarnas försök att ta sig till stranden misslyckades och de måste övernatta på isen i 30 graders köld. Här hittade de stelfrusna soldaterna ett infruset fartyg de kunde sätta eld på vilket säkert räddade ännu fler soldater från att frysa ihjäl. På Holmön gick det bättre, Filisov kunde utan större motstånd ta sig fram i den knädjupa snön. De svenska soldaterna drog sig snabbt tillbaka till fastlandet.

Vid Obbola avstod det svenska befälet från ett anfall mot Bergs trupper, trots de goda utsikterna till framgång. Den 22 mars trängde så den ryska truppen vidare mot Umeå, där generalmajor Johan Adam Cronstedt uppskattade fiendens styrka till 10 000 man och fann för gott att ge upp försvaret av staden utan strid. De svenska soldaterna blev uppretade över detta och började plundra stadens förråd. Berusade soldater hotade befälen till livet och Cronstedt blev tvungen att begära hjälp av ryssarna, för att lugna ner de upproriska soldaterna. Efter några dagar fick Barclay de Tolly order om att återvända tillbaka till Finland. Innan avfärden avtackade en deputation, med landshövding Pehr Adam Stromberg i spetsen, Barclay de Tolly för ryssarnas humana uppträdande under vistelsen i Umeå. Den 27 mars lämnade de ryska soldaterna Umeå och följande dag lämnade de Holmön med riktning Valsörarna.

Den ryske generalen Barclay de Tolly skrev senare till tsar Alexander I ”Jag har utprickat vägen över Kvarken med mina soldaters lik”. På Valsörarna skall sammanlagt omkring 400 man ha frusit ihjäl på denna märkliga färd. När Barclay de Tolly väl nått Vasa den 1 april fick han order om att stanna kvar i Sverige, men det var då för sent att göra om denna djärva expedition. Barclay de Tollys namn stöter man också senare på i historieböckerna, han blev nämligen rysk krigsminister hos tsar Alexander I. 

De ihjälfrusna ryska soldaternas lik låg utspridda på Valsörarna ända fram till medlet av 1930-talet när de samlades ihop och det restes ett minnesmärke över dem. Det berättas att en fru vid namn Ellen Gustafsson skall ha startat insamlingen. Hon tyckte det hade gått väl långt när hon såg en gumma sitta och tälja till en askkopp av ett kranium hon hittat ute på Valsörarna. Senare på 1980-talet välsignades kvarlevorna av biskop Leo och Björkö fornminnesförening har fäst en minnesplåt i brons på stenkumlet på Ebbskär.

Känningsbåken

På Kummelskär, den nordöstra och högsta delen av Storskär, stod den gamla känningsbåken. Den var byggd av trä och hade formen av spetsig, på mitten något hoptryckt pyramid. När det var ljust och god sikt gjorde den stor nytta för sjöfaranden, men i mörker syntes den naturligtvis inte. Anders Ohls berättar i boken Björkö, några livsbilder från yttersta skären, ”Min farfar berättade, att han var 17 år, när båken byggdes och att han arbetade som timmerman på bygget. Hjärtspiran restes upp på Anselm-dagen 21 april, och då hade byggmästaren sagt, att båken skall heta Anselm.” Anders Ohls farfar hette Carl Johan Carlsson Ohls och var född 10.8 1807. Det betyder att båken är byggd 1825. Idag är det enda som syns av känningsbåken litet murket trävirke högst uppe på Kummelskär.

Fiskebastur

Andra minnesmärken över en svunnen tid är de hopfallna fiskebastur som syns på flera platser. Tidigare låg man på fiske i veckotal och saltade ned fisken efter hand. Nuförtiden kommer man hem till Björkö på under en timmes tid och därigenom har de flesta fiskebasturna förlorat sin ursprungliga betydelse. De som står kvar idag används främst som sommarstugor av Björköbor.

Fyren

När fartygstrafiken ökade på slutet av 1850-talet började de sjöfarande kräva en ljusfyr till dessa steniga vatten. Norrskär, 30 km sydväst om Valsörarna, hade fått sin fyr redan 1848 och till sommaren 1868 hade Snipansgrund, 17 km väster on Valsörarna, fått Qvarken, Finlands första fyrskepp som var utrustad med ljusanordningar. Pengar till att bygga en fyr på Valsörarna tycktes dock inte finnas. Det krävdes en storkatastrof år 1879 då 5 fartyg samma natt förliste utanför Valsörarna. Då blev det fart på lots- och fyrverkets överstyrelse och man fann nu plötsligt145 000 mark för att bygga fyren. Vid den här tiden hade fackverksfyrar hopfogade av järnelement framgångsrikt börjat användas inom Östersjöområdet. Också Finlands lots- och fyrverk ville pröva en sådan. På våren 1884 beställde man fackverksfyren av Henry Lepaute från Paris. Fyren konstruerades av Henry Lepaute på ingenjörsbyrå Gustave Eiffel och började byggas på våren 1885. Plåtarna till fyren kom färdigt tillskurna från Frankrike och transporterades ut till Valsörarna tillsammans med allt annat material inklusive en stenfot av granit. De ursprungliga planerna var att bygga fyren på stranden på Ebbskär. Men där hittade man ingen fast grund att bygga på varefter allt material måste flyttas två kilometer från Ebbskär till Storskär. För transporten byggdes en kärrväg samt stenbron från Ebbskär till Storskär.

Fyren tändes första gången 19 november 1886. Skärgårdsbefolkningen, men även mera långväga besökare, kom i stort antal för att beundra den klarröda fyren. Helt nära fyren kom man emellertid inte eftersom fyrvaktaren höll strikt koll runt fyren. För att skrämma de alltför närgånga spred han ut ett rykte om att den röda färgen berodde på att fyren var glödhet och att röra den skulle ge svåra brännskador. Med åren började fyren skaka och svaja. År 1936 ansåg man sig tvingad att stöda den med fyra kraftiga vajrar. År 1964 automatiserades fyren och acetylendrivna ljusanordningar installerades vilka fungerade med hjälp av en fotocell. Den gamla ljusanordningen packades i lådor och transporterades till Helsingfors. När transportbilen kom till Sjöfartsstyrelsen gård var ingen längre på plats för kvällen. Chauffören tvekade dock inte utan lossade lasten själv. Ljudet av krossad kristall skall ha hörts lång väg.

Dörren till fyren stängdes för allmänheten samtidigt med automatiseringen och det är numera få förunnat att kliva de 175 trappstegen till toppen. Det visade sig dock att den här ljusanordningen var mera känslig för fyrens svajande rörelser och 1977 placerades den i en sorts gunga och fyrens fästen förnyades och förstärktes samtidigt. 1985 elektrifierades den med ström från sjöbevakningsstationen och den gamla gasanordningen donerades till Vasa museum. Fyren betjänar numera närmast fiske- och fritidsbåtar. Den blev målad 1999 och lyser åter lika glödande röd som när den byggdes.

Eira 

På morgonen den 31 augusti 1984 gick det finska fraktfartyget m/s Eira på grund med 14 knops fart vid Nordvalens fyr, endast 17 km nordväst om Valsörarna. Fartyget låg 1,5 sjömil på fel sida om Nordvalens fyr, båtens djupgående var 10 meter och grundet låg på 5 meters djup. 300 ton olja rann ut i havet och det blåste 12 m/s sydostlig vind. Grundstötningen var pinsam på mer än ett sätt. Föregående dag hade man nästan helt strukit anslaget för oljebekämpning ur den finska statsbudgeten.

Den här relativt begränsade oljeolyckan visade hur totalt oförberedda man varit på att något sådant här verkligen skulle kunna hända. Det mesta gick snett de första kritiska dygnen. När t.ex. det finska lotsverkets båtar fått oljeutsläppet inom bommar kom inte bekämpningsfartyget. Från Sverige erbjöds man hjälp från ett liknande fartyg, men man tackade nej. Informationen mellan Sverige och Finland fungerade inte överhuvudtaget.

På grund av eller tack vare den hårda vinden, som ibland blåste stormstyrka, samt på grund av havsströmmarna rundade oljebältet Valsörarnas huvudöar och vände in mot Lappörarna öster om Valsörarna och därifrån vidare mot Panike. Igen får man nog tacka den hårda vinden att inte fler fåglar dog än vad som nu skedde. De flesta sjöfåglarna hade sökt sig in på skyddade vatten, delvis på grund av den hårda vinden och delvis på grund av den nu så livliga båttrafiken. Av fåglarna drabbades tobisgrisslan värst med över 1500 döda. Valsörarnas natur skonades nästan helt, endast på de sydligaste kobbarna och på Gråskälsbådan nådde oljan iland.

Ostrobothnia Australis biologiska station

Alltsedan C.G. Taxell år 1934 redogjorde för sina forskningsresultat har Valsörarna varit ett känt begrepp i de ornitologiska kretsarna i vårt land och ansetts som ett av landets bästa häckfågelplatser inom skärgårdsområdet. Mellan åren 1933 och 1949 var Valsörarna inte föremål för någon målmedveten forskning, men utgjorde ett mycket omtyckt exkursionsmål för bl.a. medlemmarna i OA.

 Sedan 1949 har här bedrivits regelbundna studier av såväl häck- som flyttfågel. Häckfågelstudierna har framförallt utförts av professor Olavi Hildén från Helsingfors universitet. På mitten av 1950-talet samlades även in spindlar på Storskär och Ebbskär. Sammanlagt 119 spindelarter påträffades under dessa insamlingar. En undersökning av vatten och vatteninsekter gjordes på slutet av 1960-talet och abborrarna i Käringsund har även de blivit studerade. Floran på Valsörarna är noggrant undersökt i flere repriser.

På 50- och 60-talet utgjorde en fiskarstuga vid Bysund, på södra Ebbskär, ornitologernas härbärge på Valsörarna. När sedan sjöräddningsällskapet i Finland drog in personalen vid sin station på Valsörarna erbjöd man OA att köpa den. Stugan var placerad på norra sidan av Ebbskär, bredvid sjöbevakningsstationen, men underbar utsikt ut över Bottenviken i norr. Tomten arrenderades av skifteslaget i Björköby och i juli 1964 undertecknades köpebrevet på stugan. Efter att köpekontraktet undertecknats startade reparationsarbetet. Stugan var flyttad i slutet av 1800-talet från Björköby ut till Valsörarna. Medlen till inköpet och reparationsarbetet kom från Svensk-Österbottniska samfundet.

Den biologiska stationen är bemannad omkring 100 dagar per år. Normalt inleds vårsäsongen i medlet av april och pågår framtill början av juni. Höstsäsongen inleds i början av september och fortgår till medlet av oktober. De år sommartaxeringar av häckfågel görs är stationen dessutom bemannad i juni. Utöver dessa tider är stationen endast sporadiskt bemannad. Sammanlagt har 272 fågelarter påträffats framtill 2007

Häckfåglar

Med sin skiftande natur erbjuder Valsörarna häckplatser för ett stort antal fågelarter. Från björkskogen på Storskär ut till de minsta grunden som ständigt överspolas av havsvågorna finns det lämpliga häckplatser för fågelarter med högst varierande krav. Årligen häckar 70-75 fågelarter på Valsörarna och därutöver ett femtontal som häckat mer tillfälligt. Med tanke på ögruppens läge långt ut i havet är det en imponerande siffra. Numerärt den vanligaste arten är tobisgrisslan med bortåt 3 000 häckande par.

Sedan 1949 har fågelstammarna följts med regelbundet. Den första undersökningen i början av 1930-talet gav endast grova uppskattningar för de flesta arter, men är i alla fall värdefull på många sätt. Man kan se att några arter uppvisat stora variationer i antalet häckande par medan vissa gått tillbaka och andra igen ökat. Precis som man kunde vänta sig med andra ord, ett områdes fågelstam är aldrig stabil. I tabell 1 kan antalet av vissa typiska skärgårdsfåglar häckande på Valsörarna avläsas. I Taxells undersökningar ges exakta uppskattningar endast för ett fåtal arter, parantalet anses vara i underkant. Olavi Hildén använde 1958 en taxeringsmetod och Jan Hägg, Kai Hilditch och Antti Pesola en annan år 2000. Helt jämförbara är inte dessa resultat, med de visar trenderna.

Tabell 1. Häckande par av typfåglar på Valsörarna.

Vad som orsakat fluktuationerna i fågelstammarna förblir många gånger en gåta. I några fall är det i alla fall klart att det är människans beteende som är den direkta orsaken, på såväl gott som ont. Tidigare så länge fyrvaktarna och senare sjöbevakarna jagade räv hölls rävbeståndet nere. Efter att räven nu etablerat sig har en stor del av andfågelstammen flyttat bort från huvudön och bosatt sig på de mindre skären vart räven inte gärna simmar. Våren 1957 brändes stora delar av enbuskvegetationen på Ebbskär och Storskär för att kunna öka lingonskörden. Till följd av brännandet försvann dalriporna. Stammen hade varit uppe i 35 par men numera ses endast någon enstaka dalripa någon gång.

Tobisgrisslan

Ifall man under våren eller sommaren kommer med båt till Valsörarna är det mängden tobisgrisslor som är det mest i ögonfallande. Överallt man ser tycks man se tobisgrisslor, de flyger runt häckningsskären eller simmar på vattnet. Kommer man för nära ett häckningsskär känns det som om man hade en myggsvärm runt sig. Det är naturligtvis tillgången till lämpliga häckplatser som lockat till sig dessa mängder grisslor. De mäktiga stenkumlen och klippblockens skrymslen erbjuder ypperliga boplatser.

Tobisgrisslan vilken är något av en typart för Valsörarna är den art, jämte fiskmåsen, som uppvisar den kraftigaste ökningen under de senaste decennierna. På slutet av 1970-talet beräknades 1/3 av hela Finlands population häcka på Valsörarna. Tobisgrisslan är relativt svårtaxerad eftersom den bästa tiden att räkna fåglarna är vid stiltje strax efter soluppgången i månadsskiftet juni-juli. Då ligger största delen av tobisgrisslorna på vattnet runt häckningsskären. Tobisgrisslan var den fågelart som drabbades hårdast vid Eiras grundstötning och den påföljande oljeolyckan 1984. Sammanlagt påträffades över 1500 döda tobisgrisslor. Populationen på Valsörarna minskade med 20 % till följande år. 10 år senare hade populationen dock återhämtat sig och var större än den någon gång varit sen de första undersökningarna gjordes på 1930-talets början. Minkens härjningar har också den haft en viss påverkan på stammen. På de värst utsatta grynnorna har vissa år knappast en enda grissleung blivit flygfärdig. Beståndet tycks dock vara så pass starkt att det klarar av enstaka minkars härjningar. År 1996 räknades 2 820 par, därefter har en svag tillbakagång skett men stammen är mycket stark.

Tordmulen 

Tordmulen är en annan fågelart vars bestånd varierat kraftigt. 1929 skriver Anders Ohls (f. 1873) att i hans barndom fanns tordmulen i tusental vid Petgrundsbådan, men att 1929 finns där inte ett enda par kvar, endast på Gråskälsbådan fanns en koloni på omkring 80 stycken. Det var jakten och äggsamlandet under de första decennierna på 1900-talet som gick så hårt åt såväl tordmulestammarna som övriga sjöfågelstammar. Fyrvaktare Karl Nykvist som kom ut till Valsörarna 1918 har även han berättat om några tiotal par på Petgrundsbådan samt på några andra skär. I början av 1930-talet när C-G Taxell gjorde sina undersökningar räknade han omkring 70 par vid Gråskälsbådan. Därefter kom de hårda isvintrarna 1939-42 då hela Östersjön frös till samt därtill oljeolyckorna under krigsvintrarna. På 1950-talet fanns det endast 8 häckande par kvar. I början av 1980-talet hade de ökat till drygt 40 par och 1996 räknades ungefär 164 par. Därefter har ökningen skett snabbt, år 2000 räknades 303 par och år 2006 hela 432 par. Det är dock en bit kvar till de mängder Anders Ohls nämner från sent 1800-tal.

Ejdern

Ejdern utgör ett karaktäristiskt inslag i skärgården under våren. Dess sång hörs stilla kvällar och är ytterligare en av de arterna som visat upp en snabb ökning de senaste decennierna på Valsörarna. Populationen här är speciell för landet eftersom här inte finns blåmusslor som annars utgör huvudfödan för ejder. Endast på Erstan utanför Åbo finns en annan population som lever så gott som utan blåmusslor. Valsörarna är också på gränsen av ejderns utbredningsområde i landet, även om enstaka par häckar ännu längre norrut.

På början av 30-talet räknade Taxell till över 100 ejderpar, vilket höll sig ganska konstant till slutet av 60-talet. År 1970 uppskattades 200 par häcka på Valsörarna, 1981 410 par och 1996 700 par. På 2000-talet har ejdern igen minskat och parantalet har de senaste åren legat runt 300 par. Populationen har ökat dramatiskt i hela landet sedan 40-talet då under 12 000 par uppskattades häcka i landet. I dag torde antalet par röra sig runt 200 000 i hela landet.

Svärtan

Svärtan är också den svårtaxerad i den mening att den häckar betydligt senare än övriga sjöfåglar och ornitologerna finns mera sällan på plats när svärtorna borde räknas. Den har haft en tydlig tillbakagång under de senaste decennierna. Orsakerna är säkerligen flera, båttrafiken är helt säkert en, även om den inte borde vara lika avgörande på Valsörarna som på mera utsatta områden. En kraftig ökning av gråtrut- och havstrutstammarna är en annan. En kombination av livlig båttrafik och kraftiga trutstammar är ingen lyckad kombination för svärtan. På huvudön, var största delen av svärtorna häckar, har dessutom räven och mårdhundens förekomst säkert haft en negativ effekt. På 1950-talet var stammen runt 280 par medan det år 1985 räknades 448 par runt huvudön, 1992 räknades 102 par och 1996 77 par. En ljusning kan kanske skönjas för år 2000 hade stammen åter ökat till 115 par.

Skrakar

På somrarna finner man stora flockar ruggande små- och storskrakehannar inom ögruppen. Man kan se flockar på över tusen fåglar springande förflytta sig över vattenytan. Under ruggningen har de ingen eller dålig flygförmåga och söker sig därför gärna till platser var de får vara i fred från båttrafik. Valsörarna erbjuder just såna platser bättre än de flesta andra skärgårdar i vårt land. Antalet häckande par är lite osäkert, men torde ligga runt 30-50 par för såväl små- som storskrake.

Fiskmåsen 

Fiskmåsen har ett starkt fäste i Kvarken. 1988 taxerades 134 grynnor och resultatet var 4 315 par eller nästan lika mycket som i hela Finska viken tillsammans. I motsats till flera andra platser har fiskmåspopulationen vuxit jämt mellan 1930-talet till början av 1980-talet på Valsörarna. Därefter verkade stammen ha stabiliserat sig runt 1 400 par. Nu på 2000-talet har en ökning åter skett och år 2004 räknades 1765 par.

Skräntärnan

Skräntärnan torde ha häckat första gången på Valsörarna 1933. I nästan två decennier häckade bara ett par här, men på 1950-talet började den öka. Under nästan hela 60-talet häckade här 4-7 par, men så år 1969 etablerade sig en koloni på 21 par. Följande år var parantalet redan 54 och år 1983 hela 75 par. Efter att kolonin etablerat sig har den med jämna mellanrum haft påhälsning av mink. Det kan var en av orsakerna till att kolonin började minska och 1990 fanns endast 29 par kvar. År 2001 flyttade hela kolonin bort. Alla skräntärnbon var förstörda och tärnägg sågs ligga sönderbitna. Samma sommar etablerade sig plötsligt en ny koloni på Rödhällorna nästan 20 km åt öster. År 2004 så häckade åter ett skräntärnpar på Valsörarna. Men så länge minken finns kvar är det svårt att tro att en ny koloni skulle kunna bli framgångsrik.

Roskarlen

Roskarlen är en annan art som blivit noggrant studerad på Valsörarna. Den ser nu ut att var på nedgång. En nedgång som varat sedan toppåren i början på 1960-talet då parantalet var uppe i 174 par, 2000 var parantalet nere i 51 par och år 2004 endast 38 par.

Flyttfåglar

Under våren återvänder småningom de fåglar som häckar på Valsörarna. De första kommer redan när snö och is fortfarande ligger medan de sista kommer först efter lövsprickningen. Fågellivet här får sin speciella karaktär av de tusentals fåglar som drar förbi på väg till häckningsplatserna längre norrut. En del av dem dröjer sig kvar för att vila medan andra åter drar snabbt förbi.

Man vet att många i norr häckande fåglar följer två huvudsträck i vårt land, antingen längs Finska viken eller också längs Bottniska viken. Då man ser på kartan och ser Valsörarnas läge mitt i Kvarken inställer sig frågan vart tar fåglarna vägen sen? Rakt norrut och mot nordväst kommer de till Sverige, skall de däremot följa den finska kusten får de ta av mot nordost. Vi kan börja att se på de arter som huvudsakligen sträcker upp efter den finska kusten.

Sjöorren

Den fågel som på Valsörarna dominerar vårflyttningen individmässigt är sjöorren. I månadsskiftet april-maj kommer de sjöorrar som är på väg till Lappland och Kolahalvön. I slutet av maj kommer en annan våg, normalt betydligt kraftigare, men vart de flyttar vet vi ännu inte. Vid vackert väder och speciellt om kvällen kan man se den ena flocken på hundratals fåglar efter den andra. Under en timmes tid har som bäst setts över 20 000 sjöorrar. Vissa vårar kan över 100 000 sjöorrar flytta förbi medan det andra vårar kan röra sig om endast några tusen fåglar. Huvuddelen av flyttningen försiggår på den västra sidan under kvällstimmarna. De bästa kvällarna pågår flyttningen hela natten och ju längre kvällen lider desto längre från kusten flyger sjöorrarna. Till sist är de bara som små prickar mot den röda horisonten. I de flyttande flockarna förekommer även ett mindre antal svärtor och alfåglar men i motljus är antalet ofta svårt att uppskatta.

Alfågeln

Alfågelsträcket är blygsamt på Valsörarna ifall man jämför med Finska viken. De högsta dagssummorna har rört sig runt 300 fåglar. Summorna för hela vårens flyttning rör sig normalt klart under 1 000 alfåglar. Någon enstaka höst har den kunnat överraska med att plötsligt för ett par timmar kunna förekomma i tusental för att sedan försvinna lika plötsligt som den dykt upp.

Lommarna

Även lommarna förekommer rätt talrikt, dock ej lika talrikt som sjöorren. Flyttningsperioden börjar redan tidigt i april och fortgår långt in i juni. Största delen av lommarna på Valsörarna är storlommar, smålommarna vilka dominerar i Estland tycks föredra en sydligare flyttrutt och utgör här endast ca 10 % av antalet lommar. Lommarna tycks vara i rörelse från morgon till kväll. De tycks föredra ett flyttväder med sol och en svag motvind. Redan före soluppgången kommer de första lommarna flygande på stela vingar. Mest intensivt är sträcket normalt mellan kl. 6 och 10 på förmiddagen. De största flockarna kan vara på upptill 200 lommar. Under 1 timme har över 1 000 lommar noterats och rekordet på 6 timmar är hela 7 000 exemplar av dessa ståtliga fåglar. Vissa år har uppemot 40 000 lommar passerat Valsörarna under vårflyttningen.

Storskarven

En annan uppmärksammad genomflyttare är storskarven. Normala år flyttar runt 500 skarvar under april och maj, men under toppåren kan summorna stiga till över 3 000. Dessa skarvar hör vanligen till den population som häckar i Atlanten.

Gäss och svanar

Gäss och svanar flyttar mera sällan så här långt ut. Några enstaka flockar om våren och hösten, flyttningen följer huvudsakligen närmare fastlandskusten.

Vadare

Förekomsten av vadare uppvisar stora variationer från år till år, här som på de flesta flyttlokaler. Tidigare var Käringsunds gyttjiga stränder en omtyckt rastplats, men efter att Käringsund inte längre är i kontakt med havet annat än vid högvatten bildas inga passliga vadarstränder här. De flesta vadare ses passera förbi Valsörarna, ofta på ganska långt håll. Den smalnäbbade simsnäppan kan man dock fortfarande se på födosök i Käringsund, i slutet av maj kan vissa år flockar på upptill 20 simsnäppor observeras här.

Flyttningen mot nordväst

En fågelflyttning över Bottniska vikens smalaste del äger rum både från Finland till Sverige och i motsatt riktning. Landfåglar undviker att korsa stora vattenytor varför de samlas till smala ställen, utskjutande uddar och ögrupper. Av denna anledning väljer de också att flytta över Kvarken via Valsörarna. Vasa skärgård, som kilformigt sträcker sig mot nordväst med Holmön på den svenska sidan som en fortsättning bildar en naturlig linje på denna rutt och leder flyttfåglar som följer denna antingen åt nordväst eller sydost.

Småfåglar

De dagflyttande småfåglarna sträcker rätt sparsamt över Valsörarna. Bofink, bergfink, grönsiska och gråsiska är de talrikaste dagflyttarna. Under livliga dagar kan antalet uppgå till flera hundra, för gråsiskan och bergfinken upp till tusen. Under höstflyttningen uppträder bergfinken, grönsiskan och gråsiskan talrikare än under våren, bofinken däremot är fåtaligare under höststräcket. Av trastarna är det främst björktrast som förekommer talrikt, men även rödvinge- och taltrasten kan ses i rätt stora mängder. På hösten kan stora flockar björktrast ses, dagssummor på upptill 2 000 björktrastar finns rapporterade. En av de mera intressanta nattflyttarna är ringtrasten. Här ses nästan varje vår uppemot 30 stycken, vilket är långt mer än på de flesta andra platser i vårt land.

En annan specialitet för Valsörarna är blåhaken. Under huvudflyttningen i medlet och slutet av maj ses fåglarna överallt runt stränderna och på kärrkanterna, ofta 20-30 individer om dagen. Ifall vädret är gynnsamt är flyttningen förbi på några få dagar, men under vårar med mindre gynnsamt flyttväder kan man få njuta av dem i flera veckor.

Fjällvråken

Bland rovfåglar är det fjällvråken som intar en särställning. Dess flyttning över Valsörarna i medlet av april är en fröjd för ögat. Vid gott flyttväder med värme och klar sikt utnyttjar fjällvråkarna uppvindarna som bildas över ön och kretsar allt högre för att, när de nått önskad höjd, försvinna mot Holmön på svenska sidan. Vid sämre väder stannar de upp och jagar sork på de snöfria hedarna.

Under de allra bästa åren på 1980-talet har 1 200 fjällvråkar observerats under en och samma dag. Samma år observerades sammanlagt över 4 000 sträckande fjällvråkar under vårsäsongen. De senaste åren har antalet vara mycket lägre än under toppåren. I år ser det dock ut som man äntligen skulle kunna se en ljusning och antalet skulle öka igen. Orsakerna till nedgången har man inte kunnat säkerställa. Någon massförekomst på lämmel har heller inte kunnat förekommit på många år och det påverkar säkert stammen, den har inte fått någon möjlighet repa sig efter de dåliga åren. Orsakerna till lämlarnas uteblivna massförekomst vet man inte med full säkerhet heller.

Övriga vråkar

Andra stora rovfåglar som flyttar via Kvarken följer följaktligen samma rutt som fjällvråken. Ormvråken är efter fjällvråken den vanligaste genomflyttaren, men den kommer inte tillnärmelsevis upp till samma mängder. Varje vår ses 20-30 ormvråkar sträcka förbi. Samtidigt som fjällvråkens och ormvråkens flyttning upphör för våren anländer de första bivråkarna. Deras flyttning fortsätter hela sommaren. Ännu långt in i juli kan man se flera individer samtidigt sväva omkring runt fyren för att småningom ta kurs på Sverige.

Tranan 

Tranan är en fågel vars flyttning intresserat många som kommit till Valsörarna. Sammanlagt brukar, såväl höst som vår, ett 500-tal tranor passera Valsörarna. Dessa flyttar om våren till svenska sidan och återvänder om hösten samma väg.

Ringmärkning 

På Valsörarna har tyngdpunkten under ett par perioder legat betydligt starkare på ringmärkning än vad den gör idag. De senaste åren har den lilla ringmärkningen som sker närmast koncentrerats till ringmärkningen av pärlugglor under hösten. Under september och oktober stryker pärlugglorna omkring och såväl finska som svenska ugglor vandrar regelbundet över Valsörarna. De bästa nätterna har över 50 pärlugglor kunnat ringmärkas.

REFERENSER

Ohls A., Björkö, några livsbilder från yttersta skären, 1929, A.-B. Frams Boktryckeri, Wasa.

Hildén, O., Fågellivet på Valsörarna, Österbottnisk Årsbok 1958, Svensk Österbottniska samfundet.

Österblad L., Valsörarna-Ett paradis för fåglar och forskare, Österbottnisk Årsbok 1968, Svensk Österbottniska samfundet

Hildén O, Hurme T. och Taxell C-G., Häckfågelstudier och sträckobservationer på Valsörarna, Österbottnisk Årsbok 1978, Svensk Österbottniska samfundet.

Laurell S., Finska fyrar, 1999, Sjöfartsstyrelsen.

Nordensvan C.O., Finska kriget 1808-1809, 1898, Bonnier.

ARTIKELFÖRFATTAREN JOHAN RAJADER är kemist och forskare vid nationella PET-centret.

Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 2/2007.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!

Tillbaka till Öatlas.