25.7.2024
Amanda Lovisa Karlberg, värdinnan på Korpholmen, minns jag som en liten gumma med huckle på huvudet och en bukett penséer i handen då hon kom för att avhämta kaffesump som vi hade samlat i en kakask och som hon kokade kaffe på.
Mitt sista minne av henne är då hon ligger nerbäddad i svärsonen Johan Nordströms fiskebåt som förtöjts vid vår brygga för att vi skulle få ta farväl av henne innan hon fördes till fastlandet, troligen till kommunalhemmet.
Amanda Karlbergs föräldrar kom som flyktingar från Estland, tvärs över Finska viken, och bosatte sig som fiskare på Ullholmen i Helsinge skärgård. Amanda föddes 4.6.1865 på Ullholmen, år 1903 kom hon till Stora Korpholmen där hon bodde i femtio år, till 1953.
Mantalslängden från 1863 upptar en torpare under Ållas skattehemman på Stora Korpholmen. Pörtö, Trutlandet och Estlotan hade många estniska inflyttare. Den yngre generationen brukade komma över från Estland och hälsa på sina släktingar. Den långa militärtjänstgöringen på fem år gjorde också att många kom över från Estland till Finland. De som kommit över måste alla få ett nytt namn. Vanligen blev det ett namn som prästen gav dem ur registerboken. Ibland kunde det gåt till på annat sätt.
Kalle Bäckblom på Simsalö hade kommit från Estland och som pojke bodde han på Kiala gård. Prästen tyckte att han kunde heta Bäckblom eftersom han gick och vallade kor vid en bäck. Uppenbart är att den estniska överflyttningen gagnade kolonisationen av skärgårdsholmarna öster om Helsingfors. Esterna behärskade, åtminstone till en början, bäst den fisketeknik (skötfisket) som var avgörande för bosättning i utskären.
Amanda Karlberg var gift två gånger. I sitt första gifte med Jarl August Sjöblom bodde hon på Vådö i Helsinge där han var hemma. De fick två barn: Olga Lovisa (f. 2.4.1893) och Karl Edvard (f. 13.8.1894). Edvard var bara tio veckor gammal när fadern drunknade 1894.
Amanda gifte sedan om sig med den drygt tjugo år äldre fiskaren Karl Fredrik Åberg (1843-1925) från Sibbo Fagerö. Han hade också varit gift en gång tidigare och från det äktenskapet fanns fyra vuxna barn (Moses Emil f. 1866, Fredrik Konstantin f. 1870, Lydia Alexandra f. 1874 och Inez Sofia f. 1878). Tillsammans flyttade Amanda och Karl Fredrik ut till Korpholmen vid jultiden 1903. De fick två barn: Aina Maria (född 1903, dog1904) och Karin Helena (f. 20.3.1906), som jag intervjuat.
Redan innan Amanda och Fredrik flyttade ut till Korpholmen hade platsen varit bebodd av en Österberg som sen på gamla dagar hade flyttat upp till kommunalhemmet på fastlandet.
Österbergs gråa stuga stod kvar och bestod av kammare, storstuga och farstu. När den stugan revs uppfördes en ny stuga med virke från Sibbo Fagerö; omkring 1910-11 tillbyggdes det s k stora rummet och en glasveranda.
Amandas äldsta dotter Olga var tio år då hon flyttade till Korpholmen. Hon gick bara en vinter i skola, sedan stannade hon hemma för att hjälpa sin mamma. Som 18 åring flyttade hon bort 1912. Amandas yngsta dotter Karin bodde på Korpholmen till 1922. Hon gick i skola på Simsalö, dit hon rodde. Vid menföre inkvarterades hon på Simsalö.
Sonen Edvard sysselsattes redan tidigt av fisket. Nät och skötar lades utanför Korpholmen, men också längre färder gjordes till vattnen söder om Sibbo Fagerö. Det var med motorbåt som hade kultändare och en startmotor som skulle värmas upp med blåslampa. År 1911 gick Edvard på båtbyggarkurs och började därefter bygga båtar på Korpholmen. Först mindre båtar, senare större beställningsbåtar. I januari 1919 gick han ner sig genom isen och drunknade.
– Mamma var arbetssam, blicken var i sjön eller i potatislandet. Hon kallades på Korpholmen för västra sidans brådska. Hon var läskunnig, men skrivkunnigheten begränsade sig till att teckna sitt bomärke AÅ, berättar Karin om sin mor Amanda.
– Hon rodde sin fisk till Simsalö, varifrån den med ”Östra Skärgården” eller ”Sandels” fördes vidare till Helsingfors. En tid fördes fisken till Kamsholmen, men när Röysöbryggan kom fördes fisken dit, vilket innebar en kännbar transportlättnad.
Karin arbetade i en tobaksaffär i Berghäll. Efter arbetsdagens slut på lördagen, spände hon vintertid på sig skidorna vid nuvarande Havshagnäs och skidade ut till Korpholmen för att hjälpa sin mamma med fisket. Vid fönstret hade mamman tänt en lykta så att dottern skulle hitta fram.
Fisk som för eget behov skulle användas under vintern saltades och lades i träkärl, i s k fjärdingar och åttingar – med dem betalades arrendet till Skogby såg. I regel skedde betalningen veckan efter höstdagjämningen då man begav sig upp till fastlandet med sin fisk som lämnades åt bönderna. När Torparlagen kom 1918 kunde den som byggt och bebodde en plats (arrendelägenhet) inlösa marken mot betalning i reda pengar. Så kom Amanda att köpa sitt ställe av två bönder i Spjutsund by. Marken som hon inlöste definierades som ”I norr gränsande till Träskby, i söder till lägenhet nr III Skogby, i öster till Marttis hemman och i väster till saltsjön”.
För vinterbruk skaffades jäst och petroleum som förvarades i boden. Man försåg sig också med ris och mjöl. Mjölet kom från Ryssland och levererades i stora tygsäckar. Av tygen gjordes handdukar, lakan och kläder. ”Det kom från Sibirien, när bomullen var så varm”, skojade man.
Man bakade mycket bröd på en gång. Långa rader med hålkakor träddes på spett som hängde under taket i köket. Därtill bakade man efterugnsbröd, som då det var storbak var tidskrävande. Också ugnsostar gjordes.
Svin saltades in. Skinkan och bogen fick ligga i saltlake från hösten till följande sommar då de röktes.
Amanda hade en eller ibland två kor, gris och höns. Mjölk, kärnmjölk och smör fördes till Röysö. Också Korpholmsborna kunde av Amanda få vad de behövde. I Östersundom vik hade hon mot litet fisk löfte om att skära vass som huvudsakligen användes som kreatursfoder. ”Tofsarna” blev madrassfyllning. Vid slädföre hämtade bönderna från stomlägenheten ut hö. Säden förvarades över vintern i boden och i ”stora rummet”, där råttfällor placerades ut.
På vattnen nära Korpholmen förekom byteshandel. Ryska militära bevakningsbåtar brukade ligga i lä mellan Stenkorpholmen och Kråkö. Besättningen köpte mjölk, ägg och hemkärnat smör av Amanda som i stället fick svart bröd som baktats ombord, s k rysslimpor. Det här var före 1914.
Farleden Helsingfors-Viborg-St Petersburg gick söder om holmen. På den sydöstra udden fanns ett stenröse med texten ”Korpholmen” på ryska.
Under inbördeskriget 1918 kom några rödgardister ut till Korpholmen på jakt efter manfolk. Edvard fick ligga knäpptyst under golvplankorna tills de röda genomsökt huset.
Tre sjömil ut från kusten ansågs vara internationellt vatten. Polen levererade smuggelsprit och man höll tyst inför sjöbevakningen. På Korpholmen fanns en vik som användes som kanistergömma. På Kråkös höga berg restes en signalmast med en stor ballong i toppen. Följande mast fanns på Villinge. På det här sättet kunde man framföra meddelanden. Masten togs ner när kriget bröt ut 1939.
Vintertid kom ”påsaryssarna” med stolpkälke, de sålde tyger, knappar med mera som fanns inslaget i segelduk. De kom helt apropå när väder och före medgav, under sommarhalvåret i regel i en större roddbåt försedd med segel. ”Påsaryssarna” lindade in sina tyger och varor i ett bylte som bars på ryggen. De kom från Karelen och talade en blandning av finska och svenska. De vandrade, sov där de fick nattkvarter och åt där de fick mat. ”Lumpryssarna” samlade upp lump. Det var en slags byteshandel. Man fick lerkärl i stället. De kom främst från ryska Karelen. En friare brukade ta med sig en kamrat som talade om de fördelar fästmannen hade. ”Taluman” kallades han.
Skärgårdens barnmorska var en ”klok tant” och kallades ”Lågörns Alma”.
Amanda Karlberg hade åtminstone under sina sista år ute på Korpholmen avtalat med Axel Holmberg på Röysö om att han skulle komma ut och han på tre dagar inte såg rök komma ur hennes skorsten. Om hjälpbehovet var akut, skulle Amanda öppna en boddörr som på insidan var vit. Det var signalen att det var bråttom!
Postiljonen avhämtade posten i Kallbäck. Avgående post fördes till postiljonen som bodde på Simsalö. Man gav honom pengar för köp av frimärken. Posten levererades med båt, skidor eller kälke på 1920-50 talet. Omkring sekelskiftet förekom en ambulerande skola. Läraren stannade några veckor i taget på olika platser för att undervisa. Det fanns ingen skolplikt.
ARTIKELFÖRFATTAREN VIVECA THOMÉ har varit sommarboende på Korpholmen största delen av sitt liv. Materialet ovan är baserat på en intervju som gjordes med Amanda Åbergs dotter Karin år 1981.
KÄLLOR
Material är baserat på intervjuer gjorda 1981gällande Stora Korpholmen i Sibbo skärgård och inte tidigare publicerade. De intervjuade är Amandas dotter Karin Nordström (f. Åberg) samt Gottfrid Grönholm (Gotti) född 1919 och bosatt på Lilla Svedjeholmen i Sibbo. Gotti var vårt ”allt i allo”.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 4/2012.