4.7.2024
I Brändö, Åland, som ligger alldeles i anslutning till fastlandet och den åboländska skärgården, var smugglingen rätt omfattande. Det konstaterar Olof Öström, själv uppvuxen på Brändö, som här berättar några av de historier han samlat på sig genom åren.
Det material jag baserar den här texten på har inte berättats av de personer som själva varit med om sprithanteringen, eftersom historien haft sin gång och de alla är framlidna. Sanningshalten behöver dock inte vara lägre – ofta har berättelserna levt kvar inom den närmsta familjen. En del blev anhållna och dömda, det finns alltså rättegångsprotokoll som nämner den mängd sprit som beslagtogs. Men det som distribuerades “affärsmässigt” finns det självfallet inte uppgifter om.
Jag minns hur en Brändöbo konstaterade att man svultit ihjäl om inte spriten kommit. Kommentaren var förstås i hög grad karikerad, men i jämförelse med strömmingsfisket, som på den tiden var huvudnäring i Brändö, rörde det sig stora pengar i smugglingen. Huvuddelen av Brändöborna deltog dock inte i sprithanteringen och de överlevde ändå, även om man hade mycket lite pengar att röra sig med. De flesta levde på jordbruk och fiske.
Spriten hämtades till Bottenhavet med mindre lastfartyg som i regel kom från Tyskland. På Brändödialekt talade man om “tiskin”, eftersom dialekten saknar y-ljud. När smugglingen kom i gång ankrade ”tiskin” upp någonstans utanför Bredarna. Området kan vara synnerligen blåsigt, beroende på årstid. För Brändöborna var området välbekant, eftersom man vistades där för att jaga säl och fiska strömming. Där fanns fiskeläger med bodar i vilka man övernattade, lagade mat och saltade strömmingen. Till spritfartygen färdades man med små fiskebåtar – från norra Brändö var körtiden cirka fyra timmar, vilket ansågs vara en kort färd.
Situationen förändrades till det sämre när spritfartygen inte fick komma upp i Bottenhavet. De blev tvungna att stanna söder om Kökar, vilket betydde en 10–12 timmars färd från Brändö. För många norrifrån var detta okända vatten, så man var tvungen att anlita lotsar med lokalkännedom. Dessa fann man bland Kökarfiskarna, som fick ersättning i form av pengar och sprit.
Att köra mitt på dagen innebar en risk för att stöta på någon tullbåt, det gällde att hela tiden hålla utkik. Trots att man inte hade någon spritlast kunde obekväma frågor ställas. På Skiftet kan sjögången vara häftig och ibland var man tvungen att ligga i lä under långa tider. Det var förenat med stora risker att röra sig i dessa vatten med båten fullastad med sprit. För att inte tala om när man kom utanför Kökarören, där utgjorde fyren en mycket betydelsefull hållpunkt.
Med tanke på hur små farkoster man använde är det ofattbart att det inte lär ha förekommit några dödsolyckor – även om det ibland var nära. Man hade ingen teknisk utrustning att tillgå. De flesta hade troligtvis kompass, vilket naturligtvis var väsentligt. Det står utom allt tvivel att de som färdades på sjön besatt en otrolig skicklighet, annars hade man inte klarat sig. Men de fanns också de som hade större båtar med styrhytt och fördäck, de var skyddade på ett helt annat sätt. Det fanns också båtar med så starka motorer att det var möjligt att köra undan tullarna.
Man kan bara tänka sig med vilken oro hemfolket fick leva. Många hade förstås blivit härdade när skärgårdsborna varit borta på långa fiskefärder, men på den tiden var det nog ingen som talade om stressundersökningar. En släkting till mig sade bittert att Gud förefaller att vara dårarnas försvarare.
Smugglingen var förstås olaglig, vilket alla naturligtvis var medvetna om. Men många ansåg att det moraliskt sett inte var ett brott i större skala. Den verksamhet man i huvudsak bedrev räckte i de flesta fall mycket knappt till livets nödtorft. Även idag finns det många platser på jorden där man hellre skulle odla jordbruksgrödor, men där de växter av vilka man kan framställa narkotiska preparat ger en mycket högre ersättning. Någon kanske tror att smugglingen skedde av äventyrslust, men på Brändö var nog så inte fallet – det var helt enkelt blodigt allvar för att tjäna pengar.
Enligt forskarna finns ett starkt samband mellan konsumtion och tillgången på sprit. Det är klart det stämde in på förbudstiden. För de som använde sprit under smuggelfärderna blev resultatet vanligen svagt.
När förbudslagen upphörde och därmed också spritsmugglingen, var det många som hade en hel del pengar kvar. Men inflationen var stark, värdet sjönk snabbt om man inte hade investerat pengarna fördelaktigt. Andra hade svårt att komma igång med de traditionella näringarna när sprithanteringen var över – man hade vant sig med en annan livsstil och att ha tillgång till pengar.
Några smuggelhistorier från Brändö
Två släktingar företog en smuggelfärd med en fiskebåt som var 23 fot lång med ”skiden”, brädor på båda sidorna av båten som gjorde den högre och gav skydd när vattnet stänkte. Hytt saknades. Båten var försedd med en tändkulemotor, som enligt uppgift hade en mycket säker gång. Det var nödvändigt eftersom färderna alltid var strapatsrika. Man hade segel med ifall man skulle råka ut för motorproblem.
När de hade kört från norra till södra Brändö ”var vi så frusna att vi höll på att stelna”, berättade släktingen. “Vi drog då ett segel över motorn till aktern så värmen strömmade till oss”. Färden gick norr om Sottunga, tvärs över Skiftet och ner till Kökar. På Kökar stannade man för att äta och hämta den lots man anlitat. När Brändöborna denna gång nådde ”tiskin” fanns där redan flera andra båtar som höll på att lasta. Plötsligt dök en stor tullbåt upp. Detta hade aldrig tidigare hänt, för man befann ju sig på internationellt vatten. Alltnog anhölls båt efter båt, linor fästes mellan båtarna, med en tullare placerad i varje. Det måste ha varit mycket stilla väder, annars hade en sådan operation inte varit genomförbar. Mina släktingar följde med läget och försökte dra sig bakom ”tiskin”, men tullarna upptäckte genast tilltaget och började skjuta, dock inte mot båten. “Fan nu är det krig”, var det en gubbe i en annan båt som ropade. Tullen anhöll sju båtar med släktingarnas båt sist i raden. De slapp få en tullare som gäst i båten då manskapet inte räckte till. Hela armadan började köra mot Mariehamn.
När det blev mörkt började man fundera på hur man skulle komma loss från ”tåget”. Här går historierna isär. Släktingen berättade att linan skavdes av, men på bygden sades det att släktingen fattade yxan och högg av linan – den versionen har gällt till våra dagar och kommer att gälla fortsättningsvis. Oberoende kom man loss. Det gick inte att starta motorn direkt, eftersom det skulle krävt att man först måste upphetta kulan med blåslampan och då avslöjat var man befann sig. I stället började man ro med all kraft. Gubbarna fick en tidsmarginal genom att det tog tid att få fram meddelandet om rymningen till tullbåten. När det stod klart för tullarna vad som inträffat svängde man genast om, men ”tåget”var långt och man nödgades sakta farten. Tullarna använde förstås sin strålkastare, men när man inte lyckades få syn på båten gav man snart upp.
När Brändöborna ansåg att tullbåten var tillräckligt långt borta, startade man motorn och satte kurs norrut med lasten av sprit. Man funderade länge på var man skulle gömma den, men beslöt att föra den till Enklinge. En av gubbarna visste att det där fanns en väderkvarn ganska långt ifrån bykärnan, men rätt nära stranden. Där bodde en dam de på något sätt kände och hon gick med på att spriten lagrades i kvarnen. Man betalade för tjänsten och kom överens om att den fick bli kvar tills vintern. När isen lagt sig, vilket den i regel gjorde på den tiden, körde man en natt till Enklinge med tre hästar och hämtade spriten. Byns skällande hundar väckte oro, men allt förlöpte väl.
Ibland tillstötte allvarliga tillbud när smugglarna var en hårsmån från döden. Under tidig vår, när det ännu var kallt, åkte tre män från Brändö till ”tiskin” utanför Kökar och hämtade sprit. Båten var försedd med hytt. Söder om Hitis uppstod motorkrångel och motorn stannade. Segel hade man uppenbarligen inte. Man drev ganska långt och hamnade till sist på ett ganska litet grund.
Jag minns när en av dem besökte mitt barndomshem och någon förde historien på tal. Antagligen hade de möjlighet att göra upp eld, eftersom de hade bensin – något som säkert var avgörande för deras möjligheter att överleva. Matförrådet tog slut ganska snabbt. Man åt tång och blandade sprit i saltvatten, de små mängderna sprit bidrog sannolikt till deras överlevnad. Sprit hade man i överflöd, så man byggde en koja av kanistrarna.
Männen uthärdade hela 21 dygn på grynnan. De var unga och hade stark fysik, och hungerkänslorna bedövades med sprit. Men tristessen måste ha varit oerhörd. En Hitisbo hittade dem, när en av männen i princip redan var medvetslös. På hemmafronten utgick man redan ifrån att de var döda. De transporterades till Länssjukhuset i Åbo och alla överlevde.
Ibland gick tullarna upp i byarna för att söka efter sprit i boningshus, ladugårdar och allehanda lador och uthus. De använde någon form av spjut vid sökandet i höet. Det var inte så lätt att finna gömställen för spritburkarna. I en gård ansåg man sig ha ett säkert ställe under ladugårdsgolvet, men tullarna hittade spriten och krävde att ägaren skulle tvätta kanistrarna noggrant. En annan grävde ner burkarna i åkerjorden och plöjde över, men inte heller det resultatet var särskilt lyckat. En händelse som väckte munterhet i bygden var när tullarna kom på besök till en gård för att leta efter sprit. De gick först till bastun som fanns i en separat byggnad. Gårdens värdinna var i bastun för att bada, vilket hon också upplyste tullarna om, varvid de gav upp försöket att försöka finna några kanistrar. Troligen badade hon inte, men det var en lämplig lögn.
I Lemströms kanal på Åland råkade smugglare i två större båtar från Brändö ut för problem. Det var mörkt och tät dimma när de skulle passera kanalen – bra smugglarväder – men svårt att ta sig fram utan instrument. Vid broövergången kom man för nära och den som styrde ropade “huk er ner, hytten ryker”, vilket den också gjorde. De körde också för nära stranden och fastnade. De som kom efter i den andra båten kände inte igen båten utan hytt, men drängen kände igen husbondens röst. Tullarna som fanns i närheten lyckades inte få tag på smugglarna, så man kom hem med sprit men utan hytt.
”En kund” ringde och beställde 10 000 liter sprit som skulle levereras till ån i Åbo. “Det kan väl aldrig gå väl att köra upp i ån med en stor last sprit”, funderade Brändöbon som skulle leverera spriten, “vi måste finna något annat ställe. Aura å kan inte vara ett särskilt klokt val, trots att det är mörkt”. Men köparen insisterade, så till slut kom man överens om en leverans i ån. Och det gick vägen. Det skedde dock under en tid när myndigheternas övervakning inte var särskilt effektiv. En viss korruption lär också ha förekommit.
En stor båt från Brändö med hytt och fördäck sprang läck på en smuggelfärd och drev ut på Östersjön. Motorn hade stannat när vattnet steg i båten och skadade elsystemet. Det rådde hårt väder och de två männen ombord fick ösa med spritburkar dygnet runt. Spritlasten blev man tvungen att genast kasta överbord för att båten inte skulle sjunka. Tre dygn drev man på det öppna havet och såg en oundviklig död framför sig. Männen avlöste varandra för att orka ösa, men fötterna blev nedkylda när man var tvungen att stå i det kalla vattnet.
Båten drev till Estland och den stora ön Dagö. Estland var vid den tiden självständigt – skulle detta ha hänt när bolsjevikerna regerade kan man bara spekulera i hur det skulle ha slutat. På Dagö finns långa sandstränder där båten landade efter omfattande strapatser. Man träffade på öbor som hjälpte dem att komma i kontakt med myndigheterna. Esterna kunde behjälplig finska och hjälpte dem att ta sig hem till Finland. Här kunde de meddela till sina anhöriga, som vid det här laget inte hört av dem på två veckor och utgick ifrån att de aldrig mer skulle se sina kära i livet. Nyheten lästes upp i radion varvid släktnamnen förväxlades, men det betydde ingenting i detta skede. Huvudsaken var att männen i stort var välbehållna.
ARTIKELFÖRFATTAREN OLOF ÖSTRÖM bor både i Brändö och i Tavastehus, där han har sin sambo. Olof är pensionär sedan sju år tillbaka, men har bland annat jobbat som verksamhetsledare vid Ålands Producentförbund och som VD och marknadsförare vid Brändö Lax Ab. Till hans särintressen hör historia och samhällsvetenskap.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 2/2021.