8.8.2024

TEXT: Marcus Lindholm

– ett okänt 1600-talsfartyg

Sedan 1998 med undantag för 2003 har Hangö Sommaruniversitet arrangerat en fältkurs i marinarkeologi där undersökningsobjektet har varit ett vrak kallat Joskär I vid Tvärminne zoologiska station.

Kursledare har varit marinarkeolog Marcus Lindholm, Museibyrån i Mariehamn, marinarkeolog Odd Johansen, Statens maritima museer, Stockholm samt marinarkeolog Stefan Wessman, Museiverket, Helsingfors.

Fornlämningsmiljön

Området runt Tvärminneön bildar en mycket intressant maritim kulturmiljö med gamla anor. Det maritima kulturlandskapet går fortfarande att urskilja genom de många lämningarna från olika epoker som finns spridda längs med farlederna.

Den naturliga hamnplatsen vid Tvärminneön har varit en knutpunkt för ett flertal farleder och viken har därför använts som natthamn försedd med en sjökrog, vilket namnet Krogar- eller Krögarviken fortfarande vittnar om. Det är möjligt att sjökrogen på platsen härrör från 1650-talet eftersom drottning Kristina 1649 utfärdade en förordning som reglerade var och på vilka avstånd från varandra värdshus, krogar, gästgiverier samt sjökrogar skulle finnas i det svenska riket.

De äldsta skriftliga uppgifterna om farleden förbi Tvärminne (och Hangöudd) finns i det s k danska itinerariet, en farledsbeskrivning påträffad i Sorö klosters i Danmark jordabok från slutet av 1200-talet. Itinerariet är också känt som kung Valdemars segelled. I itinerariet omnämns Lowicsund som en anhalt vid farleden mellan Hangethe (Hangöudd) och Porkal (Porkalaudd). Lowicsunds exakta placering är okänd men den bör ha funnits i närheten av Tvärminne.

Den äldsta kända kartan över Tvärminne är Nils Strömcronas karta från 1723 där Krogarviken betecknas som hamn, ankarplats och farled. På kartan finns den inre farleden till Ekenäs markerad, en farled som gick mellan Tvärminneön och Joskär. Farleden kan med säkerhet dateras till åtminstone 1500-talet då Ekenäs fick sina stadsprivilegier men den är troligtvis betydligt äldre.

På kartan från 1723 finns också lotsgårdar och en brunn utsatta i anslutning till farleden.

På Mårten Kullenbergs karta från 1738 finns också farlederna utritade, både den inre nord-sydgående mellan Tvärminneön och Joskär och den öst-västgående leden mellan Halsholmen och Joskär.

I samband med den marinarkeologiska kursverksamheten har Joskär delvis inventerats efter bebyggelselämningar. Inventeringen har skett som ett moment i fältkursen.

På Joskärs syd- och västsida, alltså ut mot farleden har grunder efter minst två hus, en stenkista samt en terrassering påträffats. Joskär har alltså haft torpbebyggelse åtminstone fram till första världskriget. Också kritpipor och keramik har påträffats i strandkanten av besökare. Den äldsta keramiken som påträffats består av ett litet salvekrus av 1400-talstyp, sannolikt tillverkad i Nordtyskland.

Vrakets läge

Joskär I ligger i nordost – sydvästlig riktning cirka 25 meter från land på Joskärs sydsida med stäven mot nordost på sandbotten. Vattendjupet är vid stäven cirka tre meter och djupet ökar till cirka sex meter vid aktern. Vraket är täckt av ett löst sedimentlager och det har sjunkit ner cirka 1 – 1,5 meter i sandbottnen.

Utanför vraket på babords sida har påträffats en ankar- eller bojsten som sannolikt varit ankare för en vrakmarkering.

Joskär I – vraket

Joskär I är cirka 35 meter långt och cirka 7 meter brett och av holländsk modell, alltså ett ”träsko”- eller lådformat skrov med förhållandevis flat botten och breda bogar.

De fartygstyper från senare hälften av 1600-talet som kan komma i fråga för Joskär I är galiot, koff eller möjligtvis en utvecklad bojort. Samtliga dessa fartygstyper förekom allmänt i Östersjön under senare delen av 1600-talet och 1700-talet.

Fartyget är byggt på kravell och både bordläggningen och också garneringen finns bevarad in situ. Fartyget är också mycket tätspantat med grova spanter och knän.

I vraket finns fortfarande ett antal spanter med stående knän på plats. Mätningar utgående från dessa knän, vilka tolkas som hängande däcksknän i undre rummet, tyder på att rumshöjden varit omkring tre meter. Mellandäcket har därför endast haft en höjd på drygt en meter vilket några bevarade mellandäcksknän tydligt visar. Hela vraket är nedbrutet ungefär till mellandäcksnivå.

Joskär I har snabbt blivit vrak och det har inte likt många andra motsvarande vrak rensats på allt material av värde vid förlisningen/övergivandet. Detta är anledningen till att det finns ett förhållandevis rikhaltigt fyndmaterial i vraket vilket kan ge värdefull information om vrakets proviniens.

Det arkeologiska fältarbetet

Ett antal däcksbjälkar har bärgats och fullskaledokumenterats och deponerats utanför vraket.

Fartygets stävar har rasat utåt och förstäven saknas. Den bevarade akterstäven är 4,60 meter lång vilket anger akterns höjd från kölen till cirka fem meter.

Spanterna har varit fästade till bordläggningen med järnbult, inga trädymlingar har hittills observerats i skrovet, medan bordläggning och däcksplankor är sammanfogade med järnspik. Spiken och bultarna har helt korroderat bort och endast efterlämnat hål i timret.

I vraket ligger, cirka 10,5 meter från stäven, på styrbords sida en större stenhög med cirka 6 meters diameter. Stenstorleken och stenarnas placering tyder på att stenröset är sekundärt – de kan ha placerats i ett tomt skrov för att sänka detta.

Vraket bär för övrigt på spår av bärgningsarbeten, eftersom de påträffade däcksbjälkarna har sågats av – ingen oskadd däcksbjälke har ännu identifierats bland vrakresterna. Likaså är spanterna på styrbordssidan avhuggna med yxa. Inga spår av större riggdetaljer har heller påträffats i vraket.

Under dokumentationsarbetena säsongerna 1998 till 2002 observerades endast ett fåtal lösfynd eftersom huvuddelen av arbetet inriktades på uppmätning och dokumentation av vraket. Fynden består av ett kastblock, delar av ett block samt en jungfru i förskeppet samt rester av en tunna i akterskeppet.

Sommaren 2000 fick Hangö sommaruni tillstånd av museiverket att utföra en begränsad marinarkeologisk undersökning i vraket samt dessutom tillstånd att ta träprover för dendrokronologisk datering. Ett provschakt med de ungefärliga måtten 2,40 x 3,50 meter togs upp på vrakets babordssida. Schaktet togs upp med hjälp av slamsugning med mammutpump. Det uppumpade slammet gick genom ett såll vid arbetsplatsen och sållmassorna genomgicks senare på land. På grund av de stora mängderna med löst skeppstimmer och andra vrakdelar kunde inte detta schakt drivas ända ner till fartyget botten men schaktets djup blev cirka 60 centimeter.

Fynden i provschaktet bestod av ben, flinta, keramik, glas samt huggen, klen björkved. Också träkol samt bränd sten påträffades i schaktet. För vidare undersökning togs tre bitar flinta, en bit keramik, en glasbit samt ett tegelfragment undan.

Dateringen av föremålen har gjorts av Mathias Bäck vid Riksantikvarieämbetet i Stockholm.

Bestämningen och dateringen av de bärgade föremålen blev osäker beroende på att fyndmaterialet var både litet och anonymt.

Bäck antar att glaset är 1600-tal, keramiken 1500 – 1600-tal och eventuellt av sydeuropeiskt ursprung.

De påträffade flintbitarna kom längst ner i provschaktet och hör sannolikt till ballasten. Flintan är svart och den är svallad och och proviniensen kan vara sydsvensk eller dansk.

Någon osteologisk analys av benmaterialet har inte utförts och benen återdeponerades i schaktet. Enligt Odd Johansen förefaller det som om fågelben skall ha varit representerat i fyndmaterialet.

Fynden i provschaktet från år 2000 tyder på att schaktet är placerat i närheten av fartyget spis eller kabyss. De säkraste tecknen på detta är förekomsten av matavfall (benen) samt fynden av huggen björkved och träkol.

Kabyssen i ett handelsfartyg från 1600-talet och framåt bestod i regel av en i tegel murad spis och dess placering var i regel på babords sida akterut. Även i de fall att manskapet har haft en egen kabyss föröver har befälets spis befunnit sig på babords sida akterut.

Den dendrokronologiska analysen har gjorts vid Laboratoriet för vedanatomi och dendrokronologi vid Lunds universitet och analysen visade att av sammanlagt åtta träprover kunde endast två användas för datering. De två proverna som gav resultat var prov nr 0, ett däcksknä på babords sida samt prov nr 7, en lös bordläggningsplanka nära stäven.

För prov nr 0 är fällningsåret tidigast 1620 men inte senare än 1660. Enligt den splitstatistik som används av laboratoriet har trädet fällts på 1630-talet. Denna datering förstärks av prov nr 7 där virket är fällt 1629 eller något år senare. Båda proven har dessutom korsdaterats med referensmaterial från sydöstra Finland (analysrapport av Hans Linderholm) och de har konstaterats härstamma från Karelen.

Under säsongen 2002 utfördes inga direkta utgrävningar i vraket utan endast dokumentations- och ritningsarbeten.

Sommaren 2004 upptogs ett nytt schakt direkt för om det tidigare provschaktet med hjälp av ejektorpump för att transportera bort sedimentmassorna och för att bibehålla sikten vid arbetsplatsen. Ejektorpumpen var kopplad till en vattenpump och i änden på ejektorpumpen var ett stängt såll monterat för att samla in massorna. Dessa massor vattensållades senare i ett finmaskigt såll i land.

Undersökningen skedde både stratigrafiskt och kontextuellt och före utgrävningen påbörjades fotograferades schaktområdet och hela vraket videofilmades översiktligt. Schaktet var cirka 3,50 x 2,40 meter och cirka 1 meter djupt. Under ett cirka 0,4 – 0,5 meter tjockt sedimentlager kom ett 0,4 m. fyndförande sedimentationslager av mörkgrå lera med geléaktig konsistens, innehållande bränd lera, svallad flinta, tegel, sot, träkol samt benfragment. Bland fynden påträffades också två fiskedrag (?), keramik, glas samt en bit av skaftet av en kritpipa.

Under detta lager påträffades vad som förefaller vara det ursprungliga kulturlagret. Lagret innehåller vedträn som är täckta av huggspån som troligen härrör från upphuggningen av fartygets övre delar direkt efter haveriet. 

Det konstaterades att man för att kunna komma vidare med sökschaktet var tvungen att flytta på ett stort antal löst skeppstimmer som ligger i sökområdet.

Jämsides med fortsatta arkeologiska undersökningar 2004 och 2005 har ett stort antal grova timmer tagits upp på arbetsflotten, fullskaledokumenterats och sedan deponerats utanför vraket. 

Det frilagda schaktet utgörs av ett område som är cirka fyra meter långt och fyra meter brett. Det är beläget på babords sida strax akter om midskepps och i anslutning till de tidigare schakten. Avsikten är att frilägga fartygets insida ner till botten för att klargöra fartygets konstruktion och användningsområde.

Fyndmaterialet från 2005 är det hittills mest rikhaltiga och omfattar förutom av keramik, ben (både däggdjur och fisk) också två knappar och en kopparpanna av 1600-talstyp.

Sammanfattning och analys av Joskär I

Redan vid den första säsongens fältundersökning observerades vid vrakets förskepp bordläggningsplankor vars läge starkt påminde om bordföringen på en holländsk koff eller galjot.

Båda fartygstyperna vare mycket allmänna i hela Östersjöområdet från tidigt 1600-tal fram till 1800-talets första fjärdedel. Både koffen och galjoten tillsammans med sina respektive närbesläktade fartygstyper var flatbottnade och försedda med breda bogar och därför mycket lastdryga. 

I Joskärsvraket har påträffats en rad av de konstruktionsdetaljer som man kan förvänta sig av en koff eller galjot av holländsk typ. Fartyget har varit förhållandevis flatbottnat och det har också haft de breda bogarna som är typiska för dessa typer av fartyg.

Vi antog därför då undersökningarna inleddes att Joskär I hade blivit vrak under senare hälften av 1700-talet och att det varit av nordtyskt, danskt eller holländskt ursprung.

Eftersom vraket är täckt av sediment och en stor mängd lösa konstruktionsdetaljer har vi inte kunnat fastställa masternas antal. De har dock sannolikt varit minst två. En jungfru, delar av ett block samt ett kastblock är de enda riggdetaljerna som hittills har påträffats i vraket. Detta tyder på att riggen och också lösa inventarier har bärgats från fartyget innan det sjönk på sin nuvarande plats.

De dendrokronologiska dateringarna, som ännu är osäkra på grund av ett alltför litet material, pekar på att fartyget byggts på 1650-talet och i Viborgs län i Karelen. Det är av holländsk typ och mycket kraftigt byggt med dubbla spant i botten och dubbla bottenstockar. Rumshöjden i nedre lastrummet har varit cirka 3 meter medan mellandäck har haft en frihöjd på endast dryga metern. Man kan därför anta att fartyget avsetts för tunga laster eller för skrymmande och relativt lätta laster.

Det har också konstaterats att däcksknäna i undre rummet består av naturvuxna rotdelar som är snabbvuxna medan däremot virket i de bevarade däcksbjälkarna består av betydligt tätare virke. Det förefaller också som om en av de bärgade och dokumenterade däcksbjälkarna har återanvänts i Joskär I och alltså härstammar från ett äldre fartyg. Eftersom de övre delarna av skrovet saknas både genom bärgningsåtgärderna och också genom den naturliga nedbrytningen samt att inga sådana konstruktionsdetaljer ännu identifierats kan inte fartygstypen med säkerhet fastställas. Det har också varit omöjligt att upprätta en spantruta över fartyget då stora mängder lösa konstruktionsdelar ligger i vägen.

Vi hoppas att de fortsatta undersökningarna skall ge svaren på åtminstone några av våra frågor och också lösa de mer praktiska problemen med t ex spantrutan.

Det kan också antas att den stenhög som ligger på vrakets styrbords sida är sekundär. Man har troligen dumpat stenarna i vraket för att sänka det eller möjligen för att helt enkelt bli av med dem.

Slutsats

Vraket av detta fartyg motsvarar på många punkter en vanlig typ av lastfartyg på Östersjön under 1600- och 1700-talen, nämligen galjoten.

Allmänt sett karakteriseras galjoten av en förhållandevis grov konstruktion med stor lastkapacitet. Galjoten var grundgående, seglade förhållandevis bra och krävde liten besättning. Den var också relativt enkel och billig att bygga.

Man måste dock minnas att skillnaden i benämningar av olika skeppstyper under 1600-talet oftast rörde sig om skillnader i riggen – skrovformen var oftast nästan identiska mellan en koff, en galjot eller en katt.

Frågan varför vraket ligger på den plats där det ligger är både enklare och svårare att besvara. Sannolikt har fartyget havererat utanför Hangö udd eller Jussarö och lyckats ta sig in till naturhamnen vid Tvärminneön.

Joskär I har sannolikt bogserats till sin sista viloplats som haverist. Där har man antingen konstaterat att fartyget var så skadat att reparation inte lönade sig eller att det var så sent på hösten att vidare bärgning av fartyget inte var möjlig.

Man har alltså bärgat allt av värde som man kommit åt och i samband med bärgningen har vraket huggits ner till mellandäcksnivån på styrbords sida. Antagligen har haveriet skett på hösten och vraket har sedan huggits upp under vintern vilket kan förklara avsaknaden av riggdetaljer och också fyndet av kopparpannan. Fynd av den typen har varit oåtkomliga för bärgarna under själva bärgningsfasen och efter att huvuddäck och delar av styrbords sida ner till mellandäck huggits bort har nedfallet timmer spärrat vägen till fartyget kabyss och förrådsutrymmen under mellandäck.

Inga spår av last har påträffats vilket sannolikt beror på att Joskär I har varit i barlast på sin sista resa.

Sammanfattningsvis kan man säga att Joskär I troligtvis var byggd på 1650-talet i Viborgs län i Karelen och för lokala redare. Fartyget havererade sannolikt under en höststorm i slutet på 1600-talet någonstans utanför Jussarö eller Hangö udd.

Fartyget var av holländsk typ – eventuellt en galjot eller en koff – och avsett för tunga laster, t ex malm, huggen sten odyl. och/eller för förhållandevis lätta men skrymmande laster som hampa, forage (hästfoder för arméns räkning), spannmål m m.

Joskär I hade åtminstone seglat till hamnar i södra Östersjön vilket den svallade flintan visar på men det är mycket osäkert om fartyget passerade Öresund.

REFERENSER

Otryckta

Bergman, P., Lassenius, A & Westerlund, K 1999: Krögarviken. En fältinventeringsrapport 1998, Hangö Sommaruniversitet

Johansen, O., Lindholm, M & Wessman, S 2006: Hangö, Tvärminne – Joskär I. Fältarbetsrapport 5-10.2006, Hangö Sommaruniversitet/Museiverket

Stenlund, Per-Erik 2000: Inventering av Tvärminne maritima kulturlandskap, Hangö Sommaruniversitet

Strandberg, Terttu 2000: Joskärsvraket I. Fältdokumentationsrapport sommaren 1998 och 1999, Hangö Sommaruniversitet

Strandberg, Terttu 2001: Joskärsvraket I. Fältdokumentationsrapport sommaren 2000, Hangö Sommaruniversitet

Tryckta

Baugean, Jean (1815) u.å.: Verzameling van alle soorten Orlogsscheepen en                      Koopvardijscheepen, facs. Amsterdam

Cederlund, Carl-Olov 1981: Vraket vid Älvsnabben. Fartygets byggnad, SSHM Rapport 14, Stockholm

Cederlund, Carl-Olov 1982: Vraket vid Jutholmen. Fartygets byggnad, SSHM Rapport 16, Stockholm

Lindholm, Marcus 2003: Vraket vid Joskär – ett okänt 1600-talsfartyg, i Västnyländsk Årsbok 2002, Västnyländska kultursamfundet, Ekenäs

Suvanto, S 1997: Farlederna berättar. Gamla sjökort över Finlands skärgård, Borgå

ARTIKELFÖRFATTAREN MARCUS LINDHOLM är marinarkeolog och jobbar som antikvarie vid Museibyrån i Mariehamn.

Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 3/2006.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!

Tillbaka till Öatlas.