16.12.2024
Om synliga och osynliga stigar
Hur uppkommer en stig? Hur ofta ska du behöva gå en viss rutt exakt likadant för att det ska bli en stig? Hur lång tid ska gå för att en upptrampad stig försvinner? Måste alla stigar bevaras? Är vissa stigar mer skyddsvärda än andra?
Detta är intressanta frågor. Åtminstone fascinerar de mig. Jag har funderat på dem då jag strövat runt i jakten på blåbär i barndomens skog. Är det älgar, hjortar och en och annan bärplockare som upprätthåller de upptrampade stigarna? Stigarnas underlag bestämmer hur beständiga de är. Vältrampade leder bland mossor, lavar och lingonris lever länge efter att stigvandrarna är borta. På kala hällar är det svårare för stigar att göra sig synliga.
Då jag under flera somrar jobbade på Husö biologiska station på Åland blev vi uppmuntrade att ströva kring i terrängen för att de gamla stigarna ner till gloet eller strandängarna inte skulle försvinna med tiden.
”Du går mot öster, kompassen visar envist öster,
stigen följer trofast kompassen, som ett streck,
allt är i ordning, då svänger stigen mot norr.
I norr finns ingenting. Vad vill stigen nu?
Snart kommer en jättelik myr, och stigen visste det.
Den för oss runt, med tryggheten hos en
som har varit med förut. Den vet var myren finns,
den vet var berget blir alltför brant, den vet
vad som händer den som går norr i stället för söder
om sjön. Den har gjort alltsammans
så många gånger förut. Det är hela meningen
med att vara en stig. Att det har gjorts
förut. Vem gjorde stigen?”
Raderna är ett utdrag ur Lars Gustafssons Ballad om stigarna i Västmanland. Den handlar om betydelsen av de kloka gamla stigarna gjorda av de som gått före oss och hur vi skriver stigarna genom att gå på dem än i dag.
Mina tankar kring stigar och vandring som metod förstärktes på ett vetenskapligt plan då jag nyligen deltog i konferensen Mobile heritage arrangerad av det tvärvetenskapliga forskarnätverket One by walking.
Vandrandet som en möjlighet till reflektion, samtal, nya intryck, platskänsla, koppling till olika aspekter av hållbarhet – listan kan göras hur lång som helst – håller på att expandera, åtminstone inom en del forskarkretsar.
Själv var jag med och ordnade en gående workshop en eftermiddag tidigare i höst. Att rent konkret vandra genom tid och rum – ämnet var handel i olika tidsperioder – ger nya dimensioner åt upplevelsen. Det sätter inte minst fart på fantasin, vilket stimulerar minnesförmågan. Lärandet stimuleras på ett helt nytt sätt. För att inte tala om att vandra i mörker längs okända stigar. Då är du både tvungen att lära dig nytt och att avlära något invant, i detta fall avlära dig kontroll. I fråga om hållbarhet är det minst lika viktigt att avlära sig gamla invanda mönster för att kunna ta till sig nya.
Det gäller alltså inte bara att följa gamla spår och gamla stigar. Minst lika viktigt är det att ge sig ut och skapa nya vägar. Eller hålla vetskapen om de immateriella stigarna, eller kulturarven, levande. De är lite som stigar på vatten, de sjöleder som inte finns utmärkta på de officiella sjökorten, de syns ju inte för eftervärlden.
Vilka kulturarv som är viktiga att skydda. Är det byggnader och monument eller spår av vardaglig verksamhet? Hur mycket ska aktivt bevaras och vem bestämmer det? Någon lär ha sagt att för mycket skydd kan förgöra en stad.
Samtidigt ska vi inte förringa det egna kulturarvet, på såväl lokal nivå som på riksplan. Sofia Joons berättar om de estlandssvenska musiktraditionerna, speciellt från Ormsö, och hur entusiaster redan på 1920- och 30-talen kämpade för att föra fram kulturarvet som en del av det svenska språkområdet.
Hon påminner också om att det immateriella kulturarvet består av levande traditioner i konstant förändring. För att något ska fungera som en kulturell symbol i ett större sammanhang, behöver både de som utövar kulturen och de som betraktar, lyssnar eller med andra sinnen tar del av den, uppfatta den som just en kulturell symbol.
Estland är faktiskt det enda landet som jag känner till som infört ett eget, artonde hållbarhetsmål (Agenda 2030, eller FN:s globala mål för en hållbar utveckling, består av 17 mål) tillägnat den estniska kulturen. Eller ”livskraftigt utrymme för kultur” om jag försöker mig på en svensk översättning av Kultuuriruumi elujõulisus – Viability of Culture Space. Genom kulturen upprätthålls hållbarheten och livskraften av Estland som nation. Värderingar, metoder och beteendemönster främjar hållbar utveckling. Nytänkande och förändring är positivt för det sociala livet, vilket uttrycks genom olika kulturgärningar.
Det immateriella kulturarvet har på ett naturligt sätt följt i människans spår och utveckling, skriver Leena Marsio. Däremot är tryggandet av detta kulturarv på ett officiellt plan inte mer än tjugo år gammalt, då Unescos konvention om kulturarv undertecknades 2003. I Finland först tio år senare.
Vad var och en vill ha med på sin personliga lista över immateriella kulturarv är givetvis subjektivt. Att den finska bastutraditionen och midsommarfirandet finns med på listan är väl ganska givna. Men att så vardagliga sysselsättningar som att plocka svamp och läsa godnattsagor också finns med på listan, visar att listan kan göras närapå gränslös. Kanske Skärgård, tidskriften som dokumenterar ett kulturarv också skulle platsa?
Cecilia Lundberg, chefredaktör
Inledaren är publicerad i Tidskriften Skärgård 4/2024. Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!