28.6.2021
Få kriminella aktörer omges av ett så starkt romantiskt skimmer som mellankrigstidens spritsmugglare. Inom populärkulturen framställs han, för det är oftast en man, som en folklig hjälte och inte sällan utspelas handlingen i soliga skärgårdsmiljöer och på fashionabla restauranger. Verkligheten var sällan lika skimrande.
I hemlighet rörde sig en spion bakom spritsmugglingens romantiska kulisser i Stockholm och vi ska längre fram följa honom i spåren. Men först en fråga: Varför det romantiska skimret?
En anledning var smugglarnas förmåga att dra nytta av den allra senaste tekniken. När smugglarracern Poseidon beslagtogs utanför Stockholm 1930 hittades exempelvis en apparat som kunde skapa dimma: ”Ombord på Poseidon kan man förvissa sig om med vilka moderna tekniska hjälpmedel de stora smugglarna arbeta. Där funnos bland annat förstklassiga dimbildningsapparater – en sådan överlämnades på måndagen till tullmuseet, där den bör bli en sevärdhet”.
Historien blev inte sämre av att kaptenen var en före detta tulldetektiv. Han tillfångatogs sedermera under dramatiska former utanför Helsingfors. Tullarna hade under natten tagit sig ombord på Poseidons systerfartyg, men smugglarna öppnade ”eld från flera gevär”. Tullarna besvarade elden och ”snart föllo en av smugglarna död ned på däck”. Ytterligare några sårades, även så en tullare. Även denna gång imponerade båten: ”Båten är över trettio meter lång och har tidigare tillhört tyska flottan, där den användes som u-båtsförstörare. Dess utrustning är på alla sätt förstklassig, och den kan med sina kraftiga motorer göra en mycket hög fart”.
Äventyrlighet bidrog till romantiseringen. Vådliga kappkörningar och skottlossning är exempelvis ett återkommande tema i den notoriske smugglaren Algoth Niskas memoarer, Mina äventyr. Här möter läsaren den djärve smugglarens lek med myndigheterna: ”Med ett språng var jag vid ratten och utförde i blinken min planerade manöver. Spaken slogs på fram, full gas, och likt en lydig rashäst stegrar sig Kickan och skär vattnet till yrande skum. Katern har ingen chans att hinna upp mig mer. Men maskingeväret!
Skall jag hinna runt den närbelägna udden innan kulorna börjar vissla omkring mig? […] Mahognyflisorna yr genom luften, jag hukar mig ner, ett tag om ratten, Kickan kränger häftigt i den våldsamma kurvan, udden är rundad. Maskingeväret har tystnat […] Vi hade kommit undan för gott pris i alla fall, Kickan och jag, om också det hängde på ett hår”. En av Niskas båtar hade det passande namnet Flyer.
Föreställningen om smugglaren som en effektiv, modern affärsman är ytterligare en viktig pusselbit om romantiseringen ska förklaras. I en del fall gjorde smugglarna upp affärsavtal på mer eller mindre luxuösa restauranger och hotell. På Berns i Stockholm gjorde exempelvis den så kallade smugglarsocieteten ”upp nya fälttåg vid brakskivorna” – åtminstone enligt memoarer publicerade av en före detta spritpolis. Precis som legitima affärsmän körde smugglarna dessutom runt i dyra bilar och använde telefonen för att ordna sina affärer. Östersjöområdets smugglare påminner därvidlag om förbudstidens amerikanska gangster. I amerikanska gangsterfilmer porträtterades gangstern regelbundet som en framgångsrik affärsman omgiven av en aura av frihet i en svår ekonomisk tid. Framgångar uttrycktes genom exklusiva kläder, dyra bilar och ett extravagant nöjesliv. För många amerikaner framstod kriminella såsom John Dillinger dessutom som en fascinerande trickster som utmanade makthavarna. Samma fascination omgav delvis smugglarna på Östersjön.
Smugglarna väckte ambivalenta känslor i en svår ekonomisk tid. Bland delar av befolkningen fick de hjältestatus, myndigheter och delar av civilsamhället hyste andra känslor. Spritmissbruket var utbrett i breda folklager och särskilt illa var situationen bland samhällets fattiga och utsatta. Denna grupp ökade dessutom till följd av massarbetslöshet. Bilden av det glada 1920-talet måste modifieras. Oron för alkoholens negativa inverkan var motiverad, likaså försöken att belysa och förändra situationen.
Sammanslutningen för smugglingens bekämpande anställde 1925 en spion som under ett års tid rörde sig inkognito bland smugglare och langare i Stockholm. Rapporten Bland langare och langarekunder skildrar hans upptäckter. Langarna rörde sig i miljöer som skulle kunna benämnas samhällets skugg- eller baksida; den illegala spriten såldes på pissoarer, i portgångar, på enklare restauranger och ungkarlshotell. Inte minst de sistnämnda var problematiska: ”I det stora hela leva gästerna här ett oerhört rått, smutsigt och glädjelöst liv. Den personliga hygienen är under all kritik. Samtalen i denna miljö röra sig huvudsakligen kring spritlangning, lyckade tiggeri- och stöldkupper”. Vi befinner oss här långt från den romantiska bilden av smugglaren som affärsman.
Enligt rapporten hade myndigheternas insatser dock resulterat i att den öppna langningen på ungkarlshotell avtog, men denna ersattes av handel bakom legitima fasader. I Malmö hade till exempel två poliser upptäckt att en notorisk smugglare använde en tavelbutik som spritlager och försäljningsplats. En annan ökänd smugglare etablerade på ett liknande sätt en fasadverksamhet i Stockholm. I ett meddelande till en tysk smugglare meddelade han att: ”Jag har nu bosatt mig i Stockholm och driver en sjukvårdsaffär […] Under nuvarande förhållanden skulle jag anse det lämpligast om du ville komma med något lämpligt förslag för ordnandet av en affär”.
I kampen mot spritsmugglingen var sammanslutningen inte ensam. Lanternan – svenska tullmannaförbundets officiella organ – tog givetvis avstånd från smugglaren. I en längre artikel beskrivs ett av smugglarnas huvudkvarter. Skildringen är fiktiv men tydliggör kampen hur spritsmugglaren definieras:
”Inbäddad av träd och omgiven av en i övrigt vacker grönska ligger den modernt inredda villan, som man låtit aptera till huvudkvarter […] Kring det stora bordet i samlingsrummet å nedre botten kan man ibland om aftnarne se en brokig samling. Där är det kantigt skurna ansiktet hos finnen vid sidan av ’den bleklagda jazzgossen’. Där har man det oundvikliga kvinnliga köksbiträdet som intimt underhåller sig med två hypermodernt klädda och väl kolorerade damer. Där är handlaren, där är chauffören. Och skärgårdens ’söderamris’ saknas ej heller”.
Högkvarterets placering i en villa signalerade att smugglingen organiserades av en välmående men omoralisk överklass. Denna bild av omoral förstärktes genom närvaron av de båda hypermoderna kvinnorna, den bleklagda jazzgossen och söderamrisen. De signalerade alla dekadans och ytlighet. I Karl Gerhards visa Jazzgossen porträtterades jazzgossen som en androgyn och något förklenad man med ett starkt intresse för konsumtion och mode. Söderamrisen var en likartad karaktär och dessutom föregångare till swingpjatten och nalensnajdaren. Något decennium senare skulle dessa bli föremål för uppjagade debatter och moralisk panik. Möjligtvis uppskattade söderamrisen också den mycket omdebatterade jazzen. Konservativa krafter hävdade att musiken var primitiv, moraliskt depraverad och att den lockade till synd. Söderamris var alltså en stereotyp och nedsättande benämning på individer som hade influerats av en urban amerikansk livsstil. När Lanternan kopplade samman kolorerade damer, jazzgossar och söderamrisar med spritsmugglingen ville man alltså understryka att smugglarna var depraverade. Det handlade inte om respektabla affärsmän – även om de rörde sig i modernt inredda villor. Vilken kulturell betydelse finnen med det kantigt skurna ansiktet hade i skildringen är mer oklart. Kanske ville man betona att smugglingen inte lät sig hindras av nationsgränsen.
Skärgårdens befolkning var utsatt för intensiva informations- eller propagandakampanjer. Målet var att motverka smugglingen genom att få dem att bli laglydiga eller avbryta kontakterna med kriminella släktingar, vänner och grannar. I För eller emot. Några ord om spritsmugglingen påpekades till exempel att: ”Den, som medvetet och öppet deltager i en sådan icke allenast olaglig utan och smutsig trafik, som att förtjäna penningar genom att ockra på medmänniskornas laster, den människan har kommit bort från den goda medborgarens väg”. De som blundade för allvaret drog vanära över sig själva och hela bygder, därför behövdes rakryggat motstånd: ”Res dig upp, du hederlige rospigg, och ryt som ett lejon, när du ser faran nalkas! […] Den smutsiga smuggeltrafiken vissnar icke ned av sig själv. Den måste utrotas”. Men att ställa sig på myndigheternas sida var inte en enkel sak om du bodde i skärgården. Det var inte ovanligt att avfällingar utsattes för sociala sanktioner och fysiska angrepp.
Lokalbefolkningens samarbete med smugglare är väldokumenterad. I spritpolisen Gustaf Adolf Blombergs memoarer skildras till exempel jakten på smugglare i Stockholms skärgård och de problem poliser ställdes inför. Enligt Blomberg spreds innehållet i polisens tjänstesamtal i bygden eftersom telefonstationerna sköttes av ”någon pratkvarn till käring, som så gott som jämt satt och tjuvlyssnade”. Enligt honom var många ”telefontanter i maskopi med smugglarna och larmade så fort hon av samtalen kunde luska ut vad tull och polis hade för sig”. Telefontanterna ingick alltså i mer eller mindre välorganiserade kriminella nätverk, vilket bidrog till myndigheternas oro och intensiva kampanjer.
Smugglarna förför och förfärar. I somligas ögon var de hjältar som drev gäck med myndigheterna och det är fortfarande möjligt att förföras av det äventyrliga livet i skärgårdsmiljöer, de fashionabla middagarna under kristallkronornas sken eller den moderna, snabba rörelsen i racerbåtar och amerikanska bilar. Men strax under den romantiska ytan finns social misär och grovt våld. 1931 omkom Poseidons skeppare tillsammans med sex kumpaner. De befann sig ombord på ett smuggelfartyg i Finska viken som sprängdes i luften av en konkurrerande liga. I tidningarna beskrivs attentatet som ett ”Al Capone-krig”.
Artikelförfattaren Fredrik Nilsson är professor i etnologi vid Åbo Akademi. Nilssons forskning kretsar kring frågor om nationsgränser och transnationella rörelser. Som ett led i detta publicerade han 2015, tillsammans med Johan A. Lundin, studien Spritsmugglingen på Östersjön.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 2/2021.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!