4.10.2021
”[D]emokratin får inte vara neutral, den kan inte vara neutral längre. Neutralitet är död.”
Så skrev den Vårdöbördiga författaren Sally Salminen i en insändare titulerad ”En öppen bekännelse” i tidningen Åland den 30 juli 1938. Orsaken var att hon tidigare under sommaren besökt en kongress i Lübeck arrangerad av Nordische Gesellschaft – en organisation med syfte att förbättra relationerna mellan Nazityskland och de nordiska länderna. Salminen hade något aningslöst tackat ja eftersom hon ville turista och öva sin tyska, men när hon återvänt till Åland blev hon medveten om att hennes deltagande tolkats som ett ställningstagande för nazisterna – vilket hon med ovan nämnda insändare ville dementera å det kraftigaste.
Salminen var vid det här skedet en litterär kändis, efter att debutromanen Katrina (1936) blivit en internationell bestseller. Romanen handlar om en österbottnisk bondflicka som luras till Åland av en storljugande sjöman. Han har lovat henne en trävilla med äppelträd, men visar sig vara en obesutten fattiglapp i en torparkoja. Katrina finner sig i sitt öde och sliter ett helt liv för de förmögna kaptensbönderna på ön Torsö (tydligt inspirerad av Vårdö) för att försörja sig och sin familj. Romanen bär på klart socialistiska värderingar, även om de tonades ner lite innan boken gick i tryck, men älskades längs hela det politiska spektret. Därför ledde Salminens tydliga ställningstagande mot nazismen inte bara till bifall – det fanns de som gärna hade knutit Katrina till motsatta sidan.
Efter Salminens insändare publicerade den finländska nazistiska tidningen För frihet och rätt artikeln ”Sally förnekar Katrina”. Man kan anta att den handlingskraftighet, fysiska styrka och uppoffring som romangestalten Katrina ger uttryck för sågs som förenliga med ett ariskt ideal. Ett bevarat brev eller brevutkast från Salminen till tidningens chefredaktör visar emellertid otvetydigt att Salminen motsatte sig den läsningen. Hon skriver:
”Vad Katarinas inställning till dessa spörsmål beträffar, ber hon än en gång att få tala genom mig och påminna om, att hon städse stod upp för de förföljda och misshandlade. Hon, som själv var en inflyttad ”utböling” skulle aldrig givit sitt bistånd till förföljandet av någon viss ras- eller minoritetsgrupp. Däremot förstod hon att göra sig starkt gällande i det lilla bysamhälle, i vilket hon gjort intrång. Det är ju något liknande antisemitismen gärna beskyller judarna för. Kanske Katrina rent av var jude!” (Min ljusa stad, s. 98)
Att en författare på det här sättet gör sig till språkrör för sina fiktiva karaktärer utanför bokens pärmar kan man naturligtvis ha olika syner på rent litteraturvetenskapligt, men det är ett fascinerande uttryck för litteraturens politiserade roll under den här tiden. Som Salminen själv konstaterat i sin insändare gick det inte att förhålla sig neutralt, och hon skulle senare, efter att hon gift sig med konstnären Johannes Dührkop och flyttat med honom till Danmark, ta en aktiv roll i motståndsrörelsen genom att härbärgera judiska flyktingar.
Men om vi tittar på Katrina i sig, vad är det egentligen för politik och människosyn som kommer till uttryck där? Som nutida läsare förvånas jag själv av stoiskheten med vilken Katrina accepterar ödet att plötsligt tillhöra en lägre samhällsklass än sitt barndomshem i Österbotten – där det förvisso krävts hårt arbete, men på egen mark, inte på andras. Eftersom hon lurats till Åland under falska premisser hade det väl inte varit omöjligt att bryta upp och ta sig hem igen? Men utöver att en sådan handling förstås hade försvårats av samtidens sociala konventioner (hon hade ju ändå gift sig), står också Katrinas okuvliga stolthet i vägen för en sådan reträtt.
Överlag skulle jag säga att det är just dynamiken mellan underkastelse och stolthet som är det mest fascinerande med Katrinas karaktär. Hon motsätter sig kaptensböndernas utsugning av den fattigare arbetskraften och gör skandal när hon går runt i gårdarna och verkligen kräver betalt i reda pengar för det arbete hon utfört, istället för att bara acceptera betalning i form av de varor kaptensbönderna avvarar när det passar dem. Hon vägrar överhuvudtaget ta emot allmosor. Men samtidigt som hon frimodigt gör anspråk på det hon tjänat ihop ser hon det inte som ett självändamål att höja sin materiella livskvalitet hur mycket som helst. Det blir särskilt tydligt i slutet av boken, när hon frivilligt väljer att bo kvar i sin torparkoja istället för att flytta med sin son och hans familj till Mariehamn. Det kunde tolkas som en porträttering av den ”ädla fattiga” (jfr ”the noble savage”), som ödmjuk omhuldar sin underlägsenhet, men i relation till resten av boken är det rimligare att läsa det som ett trotsigt insisterande på att det fattiga livet är ett liv i lika hög grad som de rikas.
Det betyder inte att Katrina blundar för fattigdomens våndor, de är snarare bokens huvudtema. Fattigdomen föder sjukdom, död och utanförskap – den leder indirekt till att alla Katrinas familjemedlemmar dör eller har behov att distansera sig från henne. Samtidigt finns det också rum för solidaritet och stöd, i synnerhet mellan Katrina och den lika fattiga grannfamiljen.
Fattigdomen sätter sig på kroppen: i ett liv präglat av brist är det svårt att hållas stark och frisk, eller att få läkarhjälp när man är sjuk, samtidigt som en stark och frisk kropp paradoxalt nog är ens enda överlevnadsresurs. När Katrina vid några tillfällen önskar att sjukliga familjemedlemmar skulle få slippa leva kunde säkert en dedikerad nazist läsa in ett stöd för att utrota svaghet, men där skulle jag hävda att man missar det faktum att Katrina inte propagerar för en värld som kräver styrka – hon är bara akut medveten om att det är en sådan värld hon och hennes familj lever i. Tittar man på hur dessa familjemedlemmar sörjs efter sin död står det klart att de sörjs som människor som borde ha fått leva.
Däremot tål det påpekas att Katrina inte är helt utan nazismens kalla pragmatism – som när hon tar livet av sin sons hund efter att folket i byn klagat för mycket på den. Något hon i och för sig bittert ångrar efteråt. Hur som helst är hon inte intressant ur ett antifascistiskt perspektiv för att hon skulle vara immun mot fascistiska tendenser (det är nämligen ingen), utan för att hon i de allra flesta fall väljer att agera annorlunda. För att hon inte bara fogar sig i ett system.
Artikelförfattaren Ylva Perera är doktorand i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi och forskar inom det SLS-finansierade projektet Den finlandssvenska antifascismen.
Källor
Gustafsson, Ulrika, Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och litteraturen, Stockholm/Helsingfors: Appell Förlag/Svenska litteratursällskapet i Finland 2019.
Salminen, Sally, Katrina, Helsingfors: Schildts [1936] 1994.
Fakta Sally Salminen
Författaren Sally Salminen (1906–1976) föddes i Vargata på Vårdö. Från 1940-talet fram till sin död bodde hon i Danmark. Ingen åländsk författare, varken förr eller senare, har nått samma berömmelse som Sally Salminen. Ingen har heller blivit lika nonchalerad.
Salminens författarkarriär tog fart 1936 då hon vann en nordisk romanpristävling med Katrina. Manuskriptet skrev hon under lediga stunder som hembiträde i New York. Vinsten gjorde Salminen till en superkändis under slutet av 1930-talet. Katrina översattes till över tjugo olika språk och folk vallfärdade till hennes barndomshem på Vårdö. Även amerikanska journalister visade ett stort intresse för hennes person och Salminens tidigare arbetsgivare fick visa upp var hemhjälpen Sally diskat och skurat och vid vilken stol hon suttit och skrivit Katrina.
Till och med det åländska Sally-rederiet som grundades 1937 är namngivet efter henne.
Under vinterkriget engagerade sig Salminen som frivillig. Hon var stationerad i Helsingfors men reste också runt som krigsreporter. Samtidigt fortsatte hon skriva och gav regelbundet ut romaner, självbiografier och fackböcker. I Danmark fick hon uppskattning inom de kulturella kretsarna, medan hon i den finlandssvenska litteraturhistorien nedvärderats och glömts bort. Vanligen omnämns Sally Salminen enbart som en folklivsskildrare i en bisats. Sanningen är att hon var mycket mer än så. Salminen var en tidig förespråkare för kvinnans roll i historien och hennes rätt till självständighet och frigörelse. Den upprättelsen får Sally Salminen i Ulrika Gustafssons biografi Min ljusa stad. Boken öppnar upp en mångfacetterad bild av en engagerad författare, men belyser också Katrina i ett bredare ljus, vilket Ylva Perera tar fasta på i sin text.
Cecilia Lundberg
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 3/2021.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!