26.11.2024
Då Replot och kulturarv nämns i samma mening tänker nog många först och främst på Kvarkens skärgård och naturarv, eftersom Replot utgör centrum för Finlands enda naturarv på Unescos världsarvslista. Men i Replot skärgård har också en stor mängd traditionell musik upptecknats. Trots att melodierna inte längre spelas så allmänt finns de kvar i vår samtid – inte bara som dokumentation i arkiv, utan också som levande traditioner som utövas ännu i dag.
Janeta Österberg studerar folkmusik vid Sibelius-Akademin och i hennes hjärta finns en särskild plats för låtar från Replots skärgård. Varför har hon fastnat för musiken från just den här trakten, där folkmusiklivet i flera decennier har gått på sparlåga? Österberg berättar att det delvis handlar om hemhörighet – eftersom hon själv härstammar från Smedsby i Korsholm är hon överlag intresserad av musik från mellersta svenska Österbotten.
Det som verkligen fick henne att börja fördjupa sig i musiken från Replot var några års sommarjobb vid Världsarvsportens infopunkt, den officiella ingången till världsarvet vid Replotbron. Som musikintresserad kunde hon helt enkelt inte låta bli att intressera sig även för områdets musiktraditioner, så där och då började Janetas djupdykning in i skärgårdens folkmusik.
Sedan dess har Janeta tillbringat många timmar vid Svenska litteratursällskapets arkiv, där hon söker efter traditionellt material från Replot skärgård. Den dokumenterade musiken innehåller mycket gott och blandat, både intressanta visor och en del konstiga låtar, vilket hon tycker är trevligt. Ett stildrag som är typiskt för Replot är många trioler i låtarna.
Från Replot skärgård finns det bara ett fåtal inspelningar, och då blir en intresserad folkmusiker som Janeta tvungen att utgå från notuppteckningar. Då gör musikern alltid en tolkning av noterna, eftersom de egentligen säger ganska lite om hur musiken ska låta och vad den ska ha för känsla.
– Ofta finns till exempel ett tempo angivet i noterna, säger Österberg, men det finns alltid utrymme för egna tolkningar – och det är egentligen en del av charmen, eftersom spelmän alltid har satt sin egen prägel på musiken. Som uttolkare av traditionellt material behöver man ändå ha goda insikter i musikens stilmedel. Finlandssvensk folkmusik i stort har en särpräglad stil.
En av Janetas favoritlåtar är en slutmarsch från Replot skärgård. Den har upptecknats år 1898 av Vilhelm Sjöberg efter spelmannen Erik Backman från Björköby. Slutmarschen, som ansågs vara gammal vid uppteckningstillfället, användes som signal för att bröllopskalaset var slut och att gästerna skulle börja bege sig hemåt.
Janeta kommer från en familj där folkmusik är en självklarhet – båda föräldrarna är folkmusiker och även Janeta och hennes syskon spelar olika instrument. Hon har alltid varit mest intresserad av dragspel, som hon började spela som åttaåring. Intresset för folkmusik intensifierades då hon i tonåren deltog i ett folkmusikläger i Hälsingland. I dag är hon en skicklig och mångsidig solodragspelare, som också tycker om att spela till dans och i olika grupper. Hon ser sig själv först och främst som folkmusiker, även om hon är intresserad av många olika genrer.
I Janetas framtidsplaner ingår en kandidatkonsert nästa läsår, och hon tänker att programmet ska byggas upp av musik enbart från Replot skärgård. Hon vill också gärna spela in en ny skiva, för i ett större perspektiv vill hon arbeta för att föra traditionen vidare. I Mellersta svenska Österbotten förekommer i dag relativt lite folkmusik som levande tradition, något som Janeta gärna vill ändra på. Den dokumenterade folkmusiken från förr kan nämligen utgöra en källa som dagens folkmusiker kan ösa ur och åter göra låtarna till en del av den levande traditionen, men det kräver intresserade individer med praktiska kunskaper om musiken.
Det finns ännu många aspekter av folkmusiken i Replot skärgård kvar att utforska. Just nu söker Janeta aktivt kontakt till folk som har information om den traditionella musiken på Replot – i de flesta fall handlar det om anhöriga till de gamla utövarna. De flesta är välvilligt inställda då hon tar kontakt, och vill gärna hjälpa till i hennes efterforskningar. Så Janeta jobbar vidare och upptäcker allt mera om musiken i skärgården, en liten smula i taget.
ICH North – passing on our musical heritage är ett Interreg-finansierat projekt som ska trygga och synliggöra traditionell musik i norra Finland, Sverige och Norge, bland annat genom att stärka nätverken inom folkmusik länderna emellan. Janeta Österberg är en av de folkmusiker som har samarbetat med projektet, då med fokus på Replot skärgård.
I äldre tider var det havet som erbjöd den smidigaste transportleden och som förenade kusterna. Detta tog vi fasta på, när vi en kväll under vårvintern 2024 arrangerade öppet hus i folkmusikens tecken på restaurang Vallan i Norra Vallgrund. Från ICH Norths sida ville vi lyfta fram folkmusiken som en tillgång. Evenemanget arrangerades i samarbete med Moffas Bageri och den lilla restauranglokalen blev snart helt fullsatt.
Kvällen inleddes med en tankesmedja om kulturarv, hembygd och turism. Sedan serverades middag och därefter tog en konsert och ett folkmusikjam vid. Janeta uppträdde tillsammans med Thomas von Wachenfeldt från Hälsingland med traditionella låtar, och under konserten utforskade de melodier och stiluttryck som har förekommit på båda sidorna av Kvarken. Med folkmusik som utgångspunkt skapades alltså en mötesplats för skäriborna, som också gav en lokal företagare möjligheten till att testa en ny typ av programutbud.
Ett annat initiativ från ICH North är Folk like a local-affischer. Som namnet säger kommer inspirationen från turismtrenden ”live like a lokal”, där resande strävar efter att få dela lokalbefolkningens erfarenheter. Koncept är enkelt: en QR-kod på en affisch leder fram till en spellista med traditionell folkmusik från den aktuella orten. En sådan affisch gjordes för Replot skärgård inför sommaren 2024, och affischer hängdes upp på lämpliga anslagstavlor och kioskväggar, samt vid restauranger och museer. Varför inte bekanta sig med den lokala musiktraditionen medan man väntar på sin glasstrut? Samtidigt blir Folk like a lokal ett sätt för både bofasta och besökare att bekanta sig med delar av den traditionella kulturen, som inte alltid är så synliga i lokalsamhället.
Upplägget för ICH North speglar i stor utsträckning Unescos konvention för tryggande av immateriellt kulturarv. En genomgående tanke är att vi jobbar utgående från ett gräsrotsperspektiv, det vill säga att vi anser att experterna inom en tradition är de som utövar den eller känner engagemang för den – ett nära samarbete med lokalsamhället är därför en självklarhet. Med traditionell musik avser vi här kulturuttryck som delas och upprätthålls människor emellan – däremot finns inga krav på lång och obruten historia eller på att kulturuttrycket ska vara unikt. Det är också ett faktum att människor tar med sig sina traditioner då de flyttar, så även kulturuttryck som kommit till Finland i samtiden bör ses som traditionella.
Traditionell musik var en självklar del av livet före de stora samhällsförändringarna på 1900-talet. Då varken radio, TV eller youtube fanns fick man inom lokalsamhället i stället svara på behovet av musik enligt bästa förmåga. Vissång var mycket vanligt – allt från vaggvisor och sånglekar till mycket långa och högtidliga ballader eller tragiska kärleksvisor. Spelmännen var traditionsexperter som tillhandahöll den egna byns ceremoni- och dansmusik. De vanligaste instrumenten var fiol och klarinett och från ungefär 1920-talet även dragspel och munspel. Så såg det ut överallt på landsbygden. Om man vill peka på något utmärkande för musiken från Replot skärgård så är det nog en viss ålderdomlighet och särpräglade melodier – det förekommer oväntade kombinationer i musiken från Skären, som invånarna i Replot skärgård själva kallar sin hemort.
Vi vet inte särskilt mycket om de äldre spelmännen och sångarna från Replot skärgård. Bland de fiolspelmän som det finns många uppteckningar efter hittar vi Erik Backman från Björköby, som sades vara mycket skicklig och anlitades för alla dop och bröllop, och bröderna Karl och Herman Wäst, som ansågs vara de bästa spelmännen i Replot.
Familjen Wäst har vi ändå lyckats ta reda på en del om. De bodde på Wästs hemman i Replot kyrkby och pappa Johannes var en mångsysslare, men hans huvudsakliga yrke var brofogde. Det innebar att han skulle se till att broar och vägar hölls i skick. Han var också en duktig spelman, som ansågs härstamma från ”Sjungangubben”, en musikalisk storhet som det har berättats många sägner om i skärgården. Han lär ha sjungit hela tiden och hade mycket bärande röst. Han livnärde sig som smed, sjöng medan han arbetade och slog samtidigt takten med sin hammare. Ingen vet längre riktigt vem Sjungangubben var, men Johan Mickelsson Korv, som avled 1786, har lagts fram som en trolig kandidat. Man berättade bland annat att det var Sjungangubben som såg till att den äldre vägdragningen blev bra på Replotlandet:
Då man färdas den nära sex kilometer långa landsvägen, som leder från Replot till Matmorsund vid Revöfjärden, förvånas man över vägens raka längdriktning, ehuru ingen lantmätare har gått upp den. Det berättas, att då vägen skulle uppbyggas, så anmodades ”Sjungangubben” att kliva upp i en vid Matmorsund befintlig gran. Där satt han en hel dag och sjöng så väldeliga, att hans röst hördes genom den kuperade skogsmarken till Blåbärsback, belägen en kilometer från Replot byn. Där började man hugga ut vägen ledd av den sjungande rösten.
Om identifieringen stämmer skulle Sjungangubben ha varit Johannes Wästs farmors morfar.
Johannes dog redan år 1889 vid 55 års ålder och familjens gård såldes därefter på auktion i januari 1892 – en stor katastrof för familjen. På något sätt lyckades sönerna Karl och Herman hålla kvar spelmansmusiken i sina liv trots all dramatik i samband med faderns död. De många låtuppteckningarna, sammanlagt 29 stycken, som har gjorts efter dem visar att de hade en rik och varierad repertoar. Om Karl sägs det att han var en allmänt omtyckt spelman. Bland dagens spelmän i Svenskfinland – och även utomlands – förknippas särskilt en mycket vacker, mollstämd vals med Karl Wäst. Den spelas ofta då spelmän jammar fritt tillsammans och kallas ibland ”Replot brudvals” eftersom den är så vacker – men inga uppgifter om att valsen skulle ha haft någon särskild funktion finns bevarade.
Glädjande nog finns en hel del information om hur den äldre musiken framfördes i Replot skärgård. Bland annat var det vanligt att spelmännen spelade på två strängar samtidigt – ”stundom utan avseende på om harmoni finnes i fingergreppen eller ej”, skrev upptecknaren Wilhelm Sjöberg. Det tyder på att det var viktigt för spelmännen att åstadkomma musik med hög volym, troligen för att man eftersträvade tydlig takt och dansbarhet. Det var karaktäristiskt för spelmännen i skärgården att man dubblerade toner genom att lösa strängar på fiolen spelades tillsammans med fjärde fingret på den lägre strängen, så att samma ton dubblerades på båda strängarna. Detta gav musiken från Replot ”ett egendomligt dubbelljud”, enligt Sjöberg.
Varför var det då så viktigt med hög volym på dansmusiken? Det här ger Sjöberg också en fingervisning om. Han skriver att då man ställde till med dansstuga, oppsitu eller knutdans i Replot skärgård så var det inte så noga hur dansarna rörde sig – utan den som hoppade och stampade värst var ”välkast”, det vill säga bäst. Han fortsätter: “När den manliga ungdomen fått sig en par trij supar iur påtton, kan man lätt föreställa sig vilket bullersamt liv här på orten kallas till dans. Ej underligt därför att spelmännerna äro tvungna att gnida på strängarna av alla krafter samt hårt stampa takten med fötterna för att något litet ställa de dansande i ordning”.
Spelmännen spelade bland annat polkor, valser, sjustigare, tvåstigare (en tidig version av schottis), samt mazurka. Spelmännen från Replot var kända för att vara skickliga och de var efterfrågade också i andra byar både till dans och till bröllop. Att vara bröllopsspelman var den finaste utmärkelsen en spelman kunde få på den tiden, så den detaljen intygar att de var kunniga inom sitt område. Spelmännen blev ändå inte rika. För en danskväll, som innebar 6–8 timmars arbete, kunde de inte räkna med större ersättning än 1 mark. Om vi omvandlar den summan från pengavärdet år 1900 till dagens valutakurs innebär det ungefär 5,50 euro. Bröllopsspelningar, som innebar spelningar över flera dagar, inbringade i sin tur mellan 5 och 10 mark, motsvarande 27,50 till 55 euro i dag.
Sjöberg berättar vidare att vissa spelmän var särskilt omtyckta eftersom de var så skickliga på att kius iut sina låtar, det vill säga de var skickliga på att ornamentera och drillade vackert i låtarna. Andra var populära för att ”de äga god stråkhand”. Det är med stråkhanden som en spelman skapar rytmen och känslan i musiken, så de här spelmännen framförde nog sina låtar på särskilt medryckande sätt.
Spelmännen i Replot skärgård använde helst hemmagjorda fioler, men det hände också att de köpte en billig fiol till exempel i en bokhandel. De av skärgårdens snickare som var specialiserade inom området fick titeln ”fijåolmakar”, berättar Sjöberg. Enligt Otto Andersson var en av de skickliga spelmansbröderna Karl och Herman Wäst troligtvis en sådan fiolmakare, som byggde och sålde fioler. Vidare berättar Sjöberg att en bra stråke krävde en hel del pyssel, enligt de lokala spelmännens fordringar. Man använde enbart vitt tagel – det vill säga strån från en hästsvans – och det fick inte komma från ston. Sedan skulle tagelstråna sorteras och vändas så att vartannat strå hade roten uppåt och vartannat neråt. Därefter tvättade man taglet med lut och kammade det med mässingskam innan det kunde fästas vid stråken.
Hur kommer det sig då att vi vet så här pass mycket om folkmusik i Replot förr i tiden, även om vi bara har uppgifter om några få av utövarna – om spelmännen och sångarna? Jo, i Replot kyrkby bodde en av Svenskfinlands flitigaste upptecknarsläkter, som tursamt nog var musikaliskt intresserad.
Hembygden nr 7 1913).
Olof Reinhold Sjöberg var kronolänsman i Replot från 1870, och från 1890 var han också ansvarig för poststationen. Han var mycket musikalisk och spelade själv flera instrument. Han föddes i Kristinestad år 1838 och gick i Trivialskolan i Gamla Vasa vid tiden för Vasa brand. Under studietiden kom han i kontakt med läraren Oskar Rancken, som var den första i Svenskfinland som aktivt efterlyste och samlade in folkligt traditionsmaterial så som sagor, sägner och folkmusik. Rancken använde ofta sina elever som insamlare, så att de fick i uppgift att teckna upp traditionellt material under loven. På så sätt fick Olof Sjöberg upp ögonen för folkmusiken. Han blev snart skicklig på notskrivning och i konsten att uppteckna melodier.
I Svenska litteratursällskapets arkiv finns cirka 700 folkvisor och traditionella låtar upptecknade av Olof Sjöberg. Långt ifrån alla av dem kommer från Replot, men tack vare Sjöberg och hans släkt har skärgårdens traditioner dokumenterats i så stor utsträckning att vi idag får en fängslande inblick i dem. Olof inspirerade nämligen sina söner Hugo och Vilhelm, som även de blev aktiva insamlare av folkligt traditionsmaterial. Också Hugo jobbade som föreståndare för poststationen i Replot och även som lantbrevbärare. Det var säkert ett fantastiskt jobb för en man som var intresserad av att komma i kontakt med och uppteckna folkliga traditioner. Det är Hugo som är författare till Livet bland Kvarkens söner och döttrar, en publikation i två band som på ett fascinerande sätt beskriver många aspekter av livet i skärgården kring sekelskiftet 1900.
Vilhelm Sjöberg, Hugos bror, var lanthandlare. Också han var intresserad av traditionell musik – och det är från honom de flesta av uppgifterna om den traditionella Replotmusiken kommer. Vilhelm har upptecknat över 400 visor och låtar, som i dag finns i Svenska litteratursällskapets arkiv. Han var gift med Elisabet ”Betty” Gädda från Vallgrund. Hon kom från en musikalisk släkt och var också engagerad i makens uppteckningsarbete. Vilhelm skrev själv: ”De fleste, (ja nära allesammans) uti denna stora samling af folkmelodier äro föresjungna af [Betty], hvilka hon lärt sig af sin moder”. Betty spelade tydligen inte något instrument, men var duktig på att tralla traditionella melodier. Att tralla dansmusik betyder inom folkmusiken att man använder sin röst som instrument för att framföra en melodi på ett dansant sätt – ofta används olika stavelser för att betona musikens varierande karaktär.
Arkivsamlingarna innehåller inte enbart uppteckningar av musik, utan även berättelser som belyser den traditionella musiken. Bland annat nämner Janeta Österberg en intervju med Ragnhild Sjöberg från 1982. Sjöberg var dotter till upptecknaren Vilhelm och Betty Sjöberg och hon berättar om släktens musikintresse samt om spelmän som hon minns. Genom hennes berättelser har Janeta bland annat fått veta att Betty sorgligt nog fick tuberkulos och dog redan som 30-åring. Dottern minns att mamman inte kunde låta bli att sjunga ens som lungsjuk, vilket ledde till våldsamma hostattacker. Bland annat fanns det en sångbok i hemmet som Betty tyckte om att sjunga ur, och som barnen följaktligen hade döpt till ”hostanboken”.
Vilhelm Sjöberg var också engagerad i att samla in traditionella föremål, bland annat till Nationalmuseum i Helsingfors och till Österbottens museum i Vasa. Med tiden började han dock luta mot att historiska föremål borde visas upp också i Replot, så han planerade ett hembygdsmuseum – som småningom också förverkligades. Vilhelm var också en av förkämparna som möjliggjorde Replots första bibliotek. Tyvärr led flera medlemmar i Släkten Sjöberg av ögonsjukdom – både Hugo och Vilhelm drabbades och blev blinda. Vilhelm var dock fortfarande en företagsam man, och han lärde sig såväl att läsa som att skriva med blindskrift. År 2008 överlämnades en samling av Vilhelms texter i blindskrift till Svenska litteratursällskapet, och även de har visat sig innehålla många traditionsuppteckningar från Replot.
Till stor del är det släkten Sjöberg-Gäddas dokumentationer som ligger till grund för att vi känner till så mycket om de folkmusikaliska traditionerna från Replot. Dokumentationerna hjälper till att trygga folkmusiken som immateriellt kulturarv. Det är dock utövare som Janeta Österberg som i samtiden utgår från dokumentationerna och tolkar dem. På så sätt blir folkmusiken också i dag en levande tradition.
Litteratur
- Andersson, Otto. 1975. VI. Folkdans, 3. Yngre dansmelodier, Finlands svenska folkdiktning, samt Heikel, Yngvar. 1938. VI. Folkdans, B. Dansbeskrivningar, Finlands svenska folkdiktning. Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors
- Sjöberg, Vilhelm. 1916. Något om fiolen och fiolspelning i Replot. Hembygden: tidskrift för svensk folkkunskap och hembygdsforskning i Finland, 26.10.1916, nr 5-6
- Sjöberg, Vilhelm. 1921. En sångarsläkt i skärgården. Wasa Posten 28.5.1921
Artikelförfattaren Johanna Björkholm, FD, jobbar som projektledare för det Interreg-finansierade projektet ICH North – Passing on Our Musical Heritage. Hon är anställd vid KulturÖsterbotten och de flesta av hennes projekt fokuserar på levande traditioner och immateriella kulturarv.
Kontakt: johanna.bjorkholm@kulturosterbotten.fi
Artikeln är publicerad i lite förkortat format i Tidskriften Skärgård 4/2024. Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!