3.12.2021
Hemmet gäckar mig, det kommer i en del fall som en överraskning, i andra fall som en erövring och i sällsynta fall som en gåva. I min roman Hem har jag velat beskriva de som stannade hemma medan männen gav sig ut på sjön.
En del hem kommer som en överraskning. Då jag besöker mormors och morfars tidigare hem i Pargas, är det som om något landar i mig. Varför är hemkänslan så stark och tydlig på den platsen? Rabatterna som mormor anlagt och rensat, bastun de badat i, bryggan där min mamma lärt sig simma. Där är jag djupt förankrad, jag vill aldrig vara någon annanstans då jag kommer dit, hemkänslan är så stark att jag kunde stanna där för alltid och vara fullständigt tillfreds.
Jag debuterade 2014 med Minkriket, en bok om en österbottnisk minkfarm. När den var klar hade jag en idé om att skriva en roman om den åländska sjöfarten, att byta minklukten mot tjärdoft. Just det, tänker ni nu, en sådan bok som Ulla-Lena Lundberg har skrivit. Det var den reaktionen jag fick när jag pratade om mitt kommande projekt: aj jo, du ska skriva en sådan som Ulla-Lena skrivit.
Och även om man givetvis kan skriva fler böcker på samma tema och i samma miljö, var det något som skavde. Jag var inte särskilt sugen på att jämföras med Ulla-Lena, för kvalitetsmässigt kommer jag aldrig att vinna den kampen. Så jag lät idén om en åländsk sjöfartsbok vila och skrev annat istället.
Min morfar skulle utbilda sig till styrman, men kriget kom emellan. Han seglade med Gustaf Eriksons Viking som ung, och då han blev pensionär ägnade han dagarna åt att bygga skalenliga modeller av segelfartyget. Jag förstod tidigt att det varit den viktigaste perioden i hans liv. Precis som alla andra lockades han av tanken på horisonten och smällande segel.
Men mormor då?
HON SOM stod kvar i allt det som morfar lämnat. Hon som snöt ungar, lade nät och rensade potatisland. Hur kändes det att få brev om hajar när hon syltat äpplen en hel dag? Hur var det för hans barn, som såg sin pappa ge sig ut på äventyr och komma hem med sjömanssäcken över axeln, lite skev i hemmalivet.
Männens äventyr på sjön slutade vara intressanta. Jag började istället fundera på dem som stannade hemma, kvinnorna. De som varit själva förutsättningen för att männen skulle ha sina äventyr. Kvinnorna skötte om barn och djur och hus, helt säkert, tänkte jag, måste det finnas en berättelse där. Och jag förstod att jag skulle byta perspektiv på min roman. Man kan säga att jag vände skutan. Från att ha riktat fören mot horisonten, lade jag helt om och vände mot hemviken. Det var inte en sjöfartsbok jag skulle skriva, utan en bok om de som stannade hemma. Då fick jag också titeln; Hem.
Jag har skapat berättelser ur historieböckernas bisatser, tagit fasta på några ord och byggt ut det till hela händelseförlopp. Tidigt stod det klart att sjömansgossens lilla, lilla vän har haft annat att än att, som det står i visan, stå sörjande på strand. Hon har mjölkat kor, snutit ungar och rensat stuprör.
UNDER ÅRET ansvarade jag för en artikelserie i Nya Åland. Syftet var att ta fram århundradets ålänning. Anders Wiklöf vann tävlingen, men på andra plats kom den åländska sjömanshustrun. Inte en enskild person alltså, utan en roll.
Jag kontaktade den åländska statistikbyrån för att ta reda på hur många kvinnor på Åland som identifierade som sjömanshustru. Det fanns det ingen statistik på, visade det sig. Det fanns statistik på hur många som jobbade på sjön i olika befattningar, men inte hur många som hade hand om hus och hem medan den största näringen på Åland förverkligades. Själva förutsättningen för den åländska sjömannen och det åländska samhället har det aldrig förts statistik över. Vilket osynliggörande av många kvinnors verklighet!
”Hem” är en berättelse om tio kvinnor under tio tidsepoker i den åländska historien. Boken inleds med vikingatiden i Saltvik, därefter följer 1200-talet i Jomala då kyrkan byggs, Stora ofreden i Sund, 1808 på Kumlinge, 1870 i Lemland, 1902 i Geta, 1946 i Finström, 1970 i Eckerö och 2019 på Ålands hav.
Jag har aldrig varit särskilt intresserad av historia. Vi hade en historielärare som gav oss i läxa att memorera varje anfallsdatum för slaget vid Jutas, och efter det har mitt historieintresse inte riktigt återhämtat sig. Men småningom har det gått upp för mig att historia är mycket mer än krigsstrategier.
HISTORIESKRIVNINGEN KOMMER till korta när det gäller kvinnornas verksamhet genom tiderna. De nämns i förbifarten, ibland inte ens det. Så här står det till exempel i en bok om den åländska historien som är skriven så sent som 2010: ”Sundsborna beskrev hur de tvingats överlämna all egendom till fienden och springa genom skogen med hustrur och barn till små båtar och fly över Ålands hav”. Jag upprepar: Sundsborna flydde med hustrur och barn. Betyder det alltså att kvinnor inte ens varit kommuninvånare? De har släpats omkring, haft en lika passiv roll som boskapen.
En man, föga förvånande, utbrast då jag berättade om min roman: Men det är ju på havet själva äventyret utspelat sig! Så är det inte, vi måste omdefiniera vad vi kallar äventyr. Vart vänder vi blicken då historien ska skrivas? Krig har haft skrivkunniga med sig, men för kvinnorna, i vardagslivet, har det inte funnits någon som tecknat av och skrivit ner. Därför har kvinnornas historia glömts bort, trots att den verkligen inte saknar dramatiska inslag.
Ingenting nämns i min bok om Bomarsund, men samma år och samma krig, där omkring 1808 och 09, bestämmer sig den svenska kungen att bränna upp Ålands östra skärgård. Det var taktiken för att hindra ryssarna att ta sig över. Ålänningarna gick i många fall inte med på det här, de gömde sig i skogen, tog barn och kor och vägrade lämna sina hem. Jag har i min roman velat gå ner på mikronivå – hur var det att vara mamman som skulle gömma sina barn i en iskall decemberskog? Alla som är föräldrar kan tänka sig hur det är. Barn som fryser, barn som inte vill vara tysta, barn som är rädda och man själv, som är lika rädd, ska bli deras enda trygghet.
Där snackar vi äventyr.
HISTORISKA SKILDRINGAR har också ett annat problem. Ofta beter sig de påhittade, eller verkliga, karaktärerna som om de vet om att de befinner sig i ett historiskt avgörande skeende. Allt de säger är lite ödesmättat och medvetet. Men Amanda som lever 1870 i Lemland vet inte om att hon befinner sig i den socken som vi idag betraktar som den mest framgångsrika under bondeseglationen. Hon vet inte ens om att det kallas bondeseglation, att det är en historisk epok.
Jag har skrivit om Amanda vars man bygger fler våningar på sitt hus än grannen, och vars son drunknar. Hon går inte omkring på gården och tänker på båtbyggeriets framfart. Hon tänker på om spiken ska räcka till och om sonen ska komma hem.
Jag har sällan kunnat gå till traditionella historieböcker för att researcha, istället har jag fått förlita mig på alternativa metoder. Jag har känt, gått, smakat och knådat.
JAG GICK till exempel en kurs för att lära mig baka hemvete. Det finns så mycket handlag i det som kvinnor kan, deg som ska jäsa lagom länge, ugnen som ska vara tillräckligt het. Det här är kunskap som ingen tecknat ner, och som också skulle vara svår att förmedla skriftligt. Därför har jag fått lära mig det själv för att jag ska kunna beskriva det. Till exempel, vet jag nu, att man borstar det heta kolet ur ugnen med hjälp av en blöt enriskvast. Då börjar det dofta enris. Och innan man gräddar bröden kastar man in grovt salt på spishällen som är så varm att saltet poppar och knäpper. Det är ett ljud som jag inte hittat texter om, jag måste själv vara på plats och höra för att kunna beskriva det. Saltet kastas för övrigt in i ugnen för att inte bröden ska fastna.
Min research har handlat om att använda mina sinnen i mycket högre grad än att sitta i dammiga arkiv. Min grundtes är att människor i alla tider varit likadana, och för att förmedla vad de sett behöver jag uppleva samma sak.
Det visade sig dessutom att jag hade fel. Kvinnor har inte alls stannat hemma, de har också varit ute på sjön. Inte bara har de skött om barn och hus, de har också deltagit i stockholmsresor och notfiske, de har hittat sina platser i yrken på sjön.
Den där bilden av sjömansgossens lilla lilla vän som står sörjande på strand, den är överhuvudtaget inte sann. Få kvinnor har hunnit stå sörjande på strand. Inget samhälle har haft råd med arbetskraft som stelnat i saknad, det har funnits hö att bärga, ungar att snyta och kor att mjölka. Däremot finns inte i vårt kollektiva medvetande en bild av en sjömansflickas lilla lilla vän som vinkar av skeppet, kvinnan som sett på då någon gett sig ut för att uppleva äventyret istället för att uppleva ett eget.
MIN MORMOR måste ibland ha känt sig bunden av sitt hem, men det hindrar inte att jag känner mig hemma inom samma fyra väggar. I de bästa fall är ett hem en gåva som förmedlas genom generationerna.
Den åländska folkvisan ”Vem kan segla förutan vind” inleder min roman, men jag tog bort den sista lite romantiska meningen om att gråta då man skiljs från vännen sin. Boken inleds med citatet: ”Jag kan segla förutan vind, jag kan ro utan åror”. För är det något som jag lärt mig då jag skrivit den här boken, är det att sjömanshustrun är kapabel till bra mycket större äventyr än att segla mot horisonten.
Artikelförfattaren Karin Erlandsson är författare, bosatt på Åland. Hon har bland annat skrivit bokserien Legenden om ögonstenen och adventsboken Nattexpressen. Romanen Hem gavs ut i oktober av Schildts & Söderströms.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 4/2021.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!