13.9.2023
I Norge har man två skriftspråk eller målformer, som det korrektare heter, men inget normerat standardtalspråk. Vad innebär det här i praktiken? Hur vet man när man ska skriva vad? Vad lär sig barnen i skolan? Språktipset blickar västerut och allmänbildar oss kring norskan.
Vill du istället lyssna på Språktipset?
Vi gör Språktipset också i diskussionsform! På ungefär en kvart kan du lära dig mer om den norska språksituationen – är det ett enda kaos eller en demokratisk variation? Översättaren Niklas Ollila och kommunikatören Mia Henriksson vid CLL diskuterar.
Den norska språksituationen – kaos eller demokratisk variation?
För många svensktalande är norska kanske bara ett lite småroligt språk i ett grannland i väst, ett språk som det oftast går ganska bra att förstå även om enstaka uttryck eller ord eventuellt ibland leder till missförstånd. Till exempel betyder måle (’mäta’) inte detsamma som måla på svenska. Utöver dessa så kallade falska vänner – ord som trots likheten med svenska ord betyder något annat än vad man förväntar sig – finns det en hel spännande värld i den norska språksituationen, som det bara med tanke på ens allmänbildning kan vara bra att känna till. I sin strategi vill Åbo Akademi också lyfta fram sin nordiska profil och vikten av nordiskt samarbete. Därför blickar även Språktipset den här gången västerut och ger en inblick i den norska språksituationen – som vi andra i Norden dessutom rentav kan lära oss någonting av.
Varför ett när man kan ha två skriftspråk?
Det som många vet är att det finns två olika slags norska – bokmål och nynorsk – men däremot kan det vara lite oklart vilken typ av språk eller språkformer som avses med de benämningarna. Det viktigaste att komma ihåg är att bokmål och nynorsk är skriftspråk (eller på norska officiellt målformer) av ett och samma nationalspråk norska. Det betyder alltså att språket norska har två officiella skriftspråksnormer, att man kan skriva norska på två olika sätt. För oss andra nordbor kan det låta lite främmande, eftersom vi oberoende av om vi är från Finland, Sverige, Danmark eller Island har bara en skriftspråksnorm att förhålla oss till, trots att det i talspråket såklart finns större variation.
Bakgrunden till den norska språksituationen är dels historisk, dels politisk. Dagens Norge hade sedan slutet av 1300-talet varit en del av det danska riket, och det hade i sin tur lett till att språket man skrev i Norge åtminstone sedan 1600-talet var danska. Maktförhållandena i Skandinavien ändrades några år in på 1800-talet, då Norge efter 1814 istället ingick i en union med Sverige. Norge hade då alltså fått en egen grundlag och var mycket nära att vara en självständig stat. Som på så många andra håll i Europa var 1800-talet även i Norge nationalromantikens tid, och därför höjdes röster i landet om att Norge ska få ett eget skriftspråk; man talade ju inte heller danska i Norge.
Och det är precis här det hela blir ytterst intressant, för man kunde nämligen inte riktigt enas om hur man skulle gå till väga för att lösa situationen. En del menade att man skulle utgå från den typen av talspråk som de bildade övre samhällsklasserna talade, något förenklat alltså ett norskt, men relativt skriftnära, uttal av det danska skriftspråket, och helt enkelt förnorska det bland annat med typiskt norskt ordförråd och typiskt norska böjningsändelser. Andra, och då främst språkgeniet och -forskaren Ivar Aasen, menade att man skulle skapa ett nytt skriftspråk utifrån dialekterna i landet. För att göra en lång historia kort kunde ingen enighet uppnås kring skriftspråksfrågan, och dessa synsätt ledde till dagens situation med bokmål och (Aasens) nynorsk. I mitten av 1900-talet fanns ännu kvar en idé om ett samnorskt skriftspråk, en sammansmältning av de två skriftspråken, men den idén slopades slutgiltigt officiellt 2002. Det är alltså inget man längre aktivt strävar efter.
Skillnaden mellan målformerna
Nu kanske någon undrar hur stor skillnad det faktiskt är mellan dessa två skriftspråk. Alldeles kort kan man säga att skillnaderna finns på olika språkliga nivåer, dvs. bland annat på böjnings- och konstruktionsnivån. Om man till exempel på bokmål ska skriva en bil – bilen, biler – bilene och en lærer – læreren, lærere – lærerne heter det på nynorsk ein bil – bilen, bilar – bilane och ein lærar – læraren – lærarar – lærarane. I bokmål och nynorsk används också delvis olika andra ändelser, och därför heter till exempel bokmålsorden frihet, kjærlighet, likhet, virksomhet och arbeidsløshet på nynorsk fridom, kjærleik, likskap, verksemd och arbeidsløyse.
Dessutom använder man i nynorsk, precis som i många norska dialekter, mycket mindre s.k. s-passiv (egentligen st-passiv: å sendast ’att sändas’). Det leder i sin tur till att man i nynorsk på ett sätt automatiskt behöver uttrycka sig enligt klarspråksprinciperna, vilket en författarvän till mig kallar för ett automatiskt bullshit-filter.
Ska alla egentligen få skriva precis som de vill?
Dels på grund av idén om ett samnorskt skriftspråk, dels (framför allt senare) av andra orsaker har skriftspråken bokmål och nynorsk under årtiondenas lopp gått igenom flera rättskrivningsreformer (bokmål senast 2005, nynorsk 2012). Framför allt på 1900-talet justerades skriftspråksnormen exempelvis i bokmål så att de två skriftspråksnormerna skulle komma närmare varandra. Då tillät man alltså flera former som var vanliga i olika dialekter, vilket ledde till en del valfrihet i skriftspråksnormen.
Till exempel kan man därför i dag välja om man i bokmål böjer vissa substantiv i femininum, dvs. ei regjering – regjeringa eller ei bok – boka istället för en regjering – regjeringen eller en bok – boken. Använder man flera s.k. dialektala former i bokmål brukar det kallas för radikalt bokmål, och vet ni, det finns faktiskt också en förening som kämpar för att den typen av former även i fortsättningen ska vara tillåtna i bokmål: Foreninga for radikalt bokmål. Norrmännen är alltså vana vid variation också inom de två skriftspråken. För en utomstående kan det eventuellt verka som att alla norrmän ska få stava ord precis som de själva vill, men så är det ingalunda, för valfriheten är också systematisk och gäller inte precis alla ord. I den svenska skriftspråksnormen finns det betydligt mindre valfrihet, men vissa ord kan man faktiskt även på svenska helt korrekt stava på olika sätt, såsom schyst, sjyst, juste eller pjoskig, pjåskig, och så kan man ju också välja mellan en eller ett test.
Ingen dialektskam i Norge
Det finns alltså två skriftspråksnormer för det norska språket, men däremot finns det inget normerat standardtalspråk i Norge, utan talspråket i landet präglas av stor variation. Något som verkligen är utmärkande för den norska språksituationen är att dialekterna i Norge lever och mår bra. Eftersom bokmål och nynorsk är skriftspråk har ingen norrman någotdera skriftspråket som modersmål eller förstaspråk, utan de allra flesta talar och ska få tala dialekt. Till exempel i skolan ska läraren inte rätta elevernas talspråk utan de ska få tala sin dialekt som de alltid har gjort. Det är upp till skolstyrelsen (skolstyret) i kommunen att bestämma vilketdera skriftspråk eleverna ska lära sig skriva och läsa på (2022 var det nynorsk för ca 11,6 % av eleverna och bokmål för ca 87,3). Alla elever ska dock senare under sin skolgång lära sig skriva även det andra skriftspråket. Det är egentligen mest i nyhetssändningar man kan höra talat bokmål eller nynorsk, men då är det snarare fråga om ett slags uppläsningsspråk, och också då får dialektbakgrunden höras i uttalet. Norrmän talar dialekt i alla tänkbara sammanhang, närmast oberoende av hur formellt sammanhang det är fråga om, till exempel i parlamentet Stortinget.
Norrmän är med andra ord mycket vana vid flera slags språklig variation i sin vardag. Å ena sidan kan det kanske ses som kaotiskt, men å andra sidan leder det också till en mycket stark grannspråksförståelse hos norrmännen. Eftersom de redan är vana vid att språket inom landet varierar en hel del både i tal och i skrift, är det ingen konst längre att lära sig hantera samma typ av variation inom det skandinaviska språkområdet. Det är något som jag personligen anser norrmännen har gjort helt rätt.
Kan vi kanske ta lärdom av dem på något sätt – och eventuellt till exempel vara mer tillåtande när det gäller dialektal variation?
Språktipset produceras vid Centret för livslångt lärande vid Åbo Akademi och publiceras också i nyhetsbrevet CLLsius.