2.11.2023
Projektet St Olav Waterway, eller S:t Olofs sjöled invigdes våren 2019. Vandringsleden startar vid Åbo domkyrka och ansluter i Selånger i Sverige till den äldre S:t Olofsleden med Nidarosdomen i Trondheim som slutdestination. Den moderna pilgrimsvandraren har möjlighet att besöka ett flertal kyrkor och kapell på vägen genom Åbolands och Ålands skärgård.
De första skärgårdsförsamlingarna har långa anor. Det finns tidiga uppgifter om de första prästerna, enkla kyrkor och små sjöfararkapell som uppfördes på olika håll. De första kyrkorna byggdes av trä, inte nödvändigtvis på samma platser som dagens kyrkor. De första, omnämnda, församlingarna härstammar från 1300-talet. I anslutning till dem grundades senare kapell, varav en del med tiden blev självständiga församlingar.
Nagu medeltida gråstenskyrka härstammar från 1400-talet och finns på samma plats där det tidigare fanns en träkyrka. Fortfarande kan man se detaljer från byggnadens första århundrade, exempelvis krucifixet som hänger ovanför altaret, daterat till omkring 1400 från Gotland. Nagu kan därtill stoltsera med att vara den första församlingen i Finland som ägde en orgel. Nagupositivet är troligen från slutet av 1500-talet och kan i dag beskådas i Nationalmuseet i Helsingfors.
Hospitalkyrkan på Själö, i dag främst en museikyrka, härstammar från 1700-talet. Den finns på samma plats som en tidigare kyrka, som flyttades till Själö från Åbo drygt hundra år tidigare. Interiören består i främsta hand av obehandlade träytor, men det mest speciella är skranket som skilde spätelskepatienterna från den övriga församlingen.
För utskärsborna kunde det vara både tidskrävande och strapatsrikt att ta sig till moderkyrkan. För prästen var det inte heller lätt att ge sig ut, speciellt under menförestiden. Ett kapell på Nötö nämns första gången i ett vigselbevis från 1657. Från 1600-talet och framåt önskade Nötöborna upprepade gånger att få bilda en kapellförsamling med egen präst, vilket aldrig förverkligades. Den sista interimspredikanten på Nötö gick igenom isen och drunknade 1803. Prästkrokarna på Mjoö väster om Nötö bär ännu namn av den tragiska händelsen.
Kapellet på Aspö är ett synligt landmärke i vitkalkat tegel och rött tak. Åtminstone sedan 1600-talet har det funnits ett kapell på ön, men väder och vind har tvingat Aspöborna att bygga nytt upprepade gånger. Hösten 1949 vräkte en tromb kapellet från sin stenfot. Det nuvarande kapellet byggdes på från 1950-talet tack vare internationella ekumeniska ungdomsläger. Kapellet är viktigt för Aspöborna. Då de första Aspöborna på trettio år skulle gifta sig på ön denna sommar, anhöll öborna av församlingen att själva få måla om kapellet utvändigt. Ett större projekt än de först hade tänkt sig, men under valborgshelgen skred de till verket.
Även på Jurmo har det funnits flera kapell under årens lopp. Det första lär ha byggts på öns högsta punkt, men eftersom spiran förväxlades med en båk och vilseledde sjöfarare måste det flyttas. Länge hörde Jurmo administrativt ihop med Kökar, men kyrkligt sett har ön varit en del av Korpo församling. Det nuvarande kapellet byggdes i slutet av 1800-talet. Under byggnadsarbetet hittades gamla slantar som troligen härstammar från seden att täcka de dödas ögon med mynt. Fram till 1700-talet var den allmänna kutymen att begrava de döda under kyrkgolvet.
Till en början var Jurmokapellet rödmyllat, men blev senare vitmålat. Fram till mitten av 1900-talet blandades sältran i färgen. Historien om kyrkskeppet på Jurmo har vi berättat om tidigare i Skärgård (nr 2/2019).
Seden att hålla predikningar på fiskelägena runt Utö har långa anor, anteckningar om detta finns bevarade från 1600-talet. Utö fyrkyrka nämns första gången i medlet av 1800-talet, i nuvarande fyrhus som återuppbyggdes efter att den tidigare fyren förstörts under 1808–09 års krig. Av praktiska skäl har Utö haft ett bönehus vid sidan av fyrkyrkan sedan 1900-talets början. Utöborna byggde huset själva och det har hela tiden varit i öbornas ägo. I dag är det hembygdsföreningen som sköter om bönehuset.
– Bönehuset är inte kopplat till en speciell församling, fastän det används som en kyrka, berättar Karolina Zilliacus, sekreterare i Utö Hembygdsförening.
Det är möjligt att boka bönehuset också för konserter och andra kulturella evenemang. Hittills har byggnaden varit öppen, men föreningen funderar på att införa speciella öppethållningstider.
– Det handlar i främsta hand om säkerhet och att förhindra stöldrisk, säger Karolina.
Korpo kyrka är ännu äldre än kyrkan i Nagu, från 1300-talet, och påminner i byggnadsstil om de gamla kyrkorna på Åland. En träkyrka tros ha funnits på samma plats på 1200-talet. En intressant detalj är att i det fem våningar höga tornet har den fjärde våningen en kakelugn. Troligtvis har kyrktornet tjänstgjort såväl som bostad åt prästen som vakttorn. Korpo kyrka saknar en altartavla utan har istället ett altarskåp i tre delar med skulpturer från 1400-talet. Korläktaren är också speciell, eventuellt den enda bevarade i hela Norden. Även den är daterad till 1400-talet.
Träkyrkan i Houtskär är från 1700-talet och fungerade först som en kapellkyrka under Korpo församling. På Victor Westerholms altartavla av den blonda Jesus finns två exemplar av orkidén Adam och Eva, Houtskärs sockenblomma. Det sägs också att ängeln uppe till vänster liknar konstnärens blivande hustru. Kyrkskeppet i Houtskär är en modell av ett linjeskepp från sjöslaget vid Korpoström år 1740.
Skärgårdsguiden Magnus Sundman berättar att tidigare då skeppet hängde i en hampalina påverkade luftfuktigheten hur skeppet svängde sig. Houtskärsborna tydde tecken och omen beroende på vart stäven pekade.
– Det fascinerande med kyrkskeppen är att de alla är modeller av autentiska fartyg, säger Magnus. Oberoende om det är ett krigsfartyg, en kunglig lustjakt eller en handelsbrigg som är förlagan.
Begreppet kyrkan mitt i byn stämmer inte in på Kökar. Kyrkan och gravgården ligger på Hamnö, en egen liten ö. Under medeltiden var ön en viktig och stor hamnplats, därav namnet. Kökars Franciskanerkloster verkade på ön under ett sekel fram till reformationen. Klostret har lämnat både kulturella och arkeologiska spår ända fram till våra dagar.
– Som en följd av munkarnas verksamhet kunde Kökarsborna läsa och skriva väldigt tidigt i jämförelse med resten av Åland, berättar Philip Hällund, kantor i Ålands södra skärgårdsförsamling.
Kökars nuvarande kyrka i sten är från slutet av 1700-talet och byggd på ruinerna av den gamla klosterkyrkan. Kyrkan är kännspak med sina låga vita murar och höga röda spåntak.
I grannkommunen Sottunga ligger kapellkyrkan nere vid färjfästet några kilometer från själva byn. Sottunga kapell nämns för första gången under Gustav Vasas regeringsperiod. Under 1700-talet önskade församlingsborna att kyrkan skulle flyttas, men planerna gick om intet under Stora ofreden (1713–1721) då Sottungaborna med resten av ålänningarna flydde till Sverige. Under den ryska ockupationen eldhärjades kapellet. Sedan början av 1800-talet har kyrkan sin nuvarande storlek och form.
Pilgrimsvandraren som fortsätter över fasta Åland passerar fem kyrkor och ett kapell till på väg mot Eckerö och färden över Ålands hav. Alla har de en egen fascinerande historia, men vår odyssé stannar här.
Litteratur i urval
- Johansson, H. (red.), 2003. Kyrkor & kapell i Åboland. Åbolands kulturråd och Åbolands prosteri, ISBN: 952-91-6235-9, 52 s.
- Det blir skärgårdsbröllop på Aspö i sommar – kapellet är nymålat med talkokraft, Åbo Underrättelser 22.6.2023.
- Se också stolavwaterway.com
Artikelförfattaren Cecilia Lundberg är marinbiolog och koordinator för Skärgårdsinstitutet vid Åbo Akademi. Hon deltog i projektet St Olav Waterway som Centret för livslångt lärande vid Åbo Akademi var huvudkoordinator för.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 3/2023.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!