29.12.2022
Habitability-projektet diskuterade skärgårdsidentitet i Saimen. Begreppet skärgårdsbo används av få, men utmaningarna och styrkorna är de samma i alla skärgårdsområden.
– Vi är skärgårdsbor, visst är vi det! Min släkt har bott här på Lintusalo sedan 1700-talet. Vid husknuten har vi en offersten som en arkeolog undersökte och kom fram till att den är från 1000-talet och det tyder på att det bott folk, skärgårdsbor, här sedan dess.
Pirjo Kapanen är född och uppvuxen på ön Lintusalo som är en del av Puumala kommun i Södra Savolax i Saimen. På vägen från Puumala centrum kör man över flera öar, tar sedan Hätinvirta landsvägsfärja och kör igen över några öar innan man kommer fram till Lintusalo. Från norra änden av ön går om somrarna en cykelfärja vidare till Hurissalo och bildar Puumala skärgårdsrutt, en cykelled på cirka 60 kilometer som lockar turister sommartid.
Gränsen för var skärgården börjar är inte helt klar.
– De som bor i Puumala centrum är inte skärgårdsbor, men de som bor på öarna på fastlandssidan av färjan är nog ännu skärgårdsbor tycker jag. Vi brukar räkna med dem, funderar Kapanen.
Föreningen Puumalan Veskansan kylät grundades 2008 för såväl fastboende som deltidsboende i byarna i området. Intresseföreningen verkar för att hålla skärgården bebodd och livsduglig. Till föreningen hör området på båda sidor om färjan, från Kotkatsaari till Lintusalo och kringliggande öar. Man räknar att det på området bor cirka 200 fastboende i 80 hushåll, antalet deltidsboende är drygt 2 000 och fritidsbostäderna cirka 800.
Ordförande är Päivi Mäkikokkila, Lintusalobo sedan 15 år.
– Jag upplever att jag är skärgårdsbo, trots att jag är inflyttad. Min man är hemma härifrån och våra barn växer upp här, säger Mäkikokkila.
Vi träffas i skolhuset på Lintusalo. Skolan lades ned 1979 men huset används som samlingsplats för öborna. När Kapanen gick i Lintusalo skola hade den ett femtiotal elever. Mäkikokkila tänker igenom vilka hushåll som nu har barn och räknar på fingrarna; sju elever åker från öarna bakom färjan till skolan i Puumala centrum.
– En fördel är att det ändå inte är så långt till centrum. Har man bil så går det behändigt att ta sig dit för att jobba eller delta i fritidsaktiviteter.
Färjan tar bara några minuter och går dygnet runt. Kollektivtrafik finns inte ut till Lintusalo men två gånger i veckan finns det en gemensam färdtjänst med taxi till och från Puumala centrum. Närmaste större städer är S:t Michel, Imatra och Nyslott. För till exempel specialsjukvård åker man till S:t Michel.
Kapanens granne Juha Torniainen konstaterar att det finns planer på en bro till Lintusalo. Allt är klart, det är ”bara” finansieringen som fattas. Bron behöver vara hög, det är ett krav av segelföreningen i Villmanstrand.
– Visst delar bron åsikterna. Min åsikt är att en bro inte tar bort det att vi är skärgårdsbor, säger Torniainen. Sedan skrattar han och säger att vägförbindelsen kom 1975 och det var ju då folk faktiskt började flytta bort från Lintusalo.
Tidigare på dagen träffade vi kommundirektören Niina Kuuva. Enligt henne talar man i Puumala inte om skärgårdsbor, utan snarare om Lintusalobor eller vad än ön heter som man syftar på. Kuuva menar att skärgårdsbor är en term som kanske är lite på kommande nu, samtidigt som man inom turismen satsar mera på att föra fram begreppet Saimaalaiset, det vill säga Saimenbor, särskilt i sammanhang där Puumala marknadsför sig tillsammans med Sulkava.
Lintusalobon och skärgårdsbon Pirjo Kapanen har förståelse för att Kuuva tänker så.
– Historiskt sett känns det som att man talar om skärgårdsbor endast längs kusten. Men jag är skärgårdsbo, det har jag alltid varit!
Skärgårdslagen definierar skärgården enligt följande:
Till skärgården anses höra sådana öar i havsområdet och i insjövattendragen som saknar fast vägförbindelse samt andra öar och områden på fastlandet vilka i övrigt i fråga om sina förhållanden kan jämföras med skärgården.
Puumala är tillsammans med Pargas, Kimitoön, Enonkoski, Sulkava, Gustavs och Malax skärgårdskommuner. De får skärgårdstillägg, det vill säga förhöjt statsbidrag, bland annat för att upprätthålla servicen i skärgården. Storleken på stödet baserar sig på kommunens invånarantal. Utöver detta finns 40 kommuner med skärgårdsdel, som också får skärgårdstillägg men baserat på en del av kommunens invånarantal.
Projektet Habitability – För livskraftiga och bobara skärgårds- och vattenområden har som ett mål att grunda ett gemensamt nätverk på gräsrotsnivå för skärgårdsbor längs kusten och i Insjöfinland. I mitten av september åkte projektpersonal till Puumala, Enonkoski, Sulkava och Asikkala för att informera om projektet och välkomna folk med i nätverket.
Pia Prost vid Skärgårdsinstitutet vid Åbo Akademi leder Habitability-projektet och åkte bland annat till Lintusalo.
– På alla våra träffar uppstod intressanta diskussioner om skärgårdsidentitet. Vem anser sig vara skärgårdsbo? Och vad kallar de andra sig, de som bor i skärgårdslika förhållanden men som själva inte ser sig som skärgårdsbor? Vad är en skärgårdsbo?, säger Prost.
Under de fyra infokvällarna som hölls för allmänheten var det egentligen endast Lintusaloborna som identifierade sig som skärgårdsbor. Andra kallade sig Saimenbor eller oftast bara Enonkoskibor eller Sulkavabor.
På Enonkoskis webbplats bjuds man in till ”Onnellista Saimaan saaristoelämää”, alltså lyckligt skärgårdsliv i Saimen. Kommunen har drygt 1 300 invånare och endast en bebodd ö utan vägförbindelse, Jänissalo. En färja går till ön Ihamaniemi som sedan har broförbindelse norrut.
Kommundirektören Minna Laurio konstaterar att hela kommunen är skärgård, ett av vatten splittrat landområde med 840 kilometer strandlinje, vilket gör avstånden inom kommunen långa. Närmaste stora stad är Nyslott, som numera omringar Enonkoski – och det är inte svårt att märka att både kommundirektören och invånarna lägger stolthet i att fortfarande vara en självständig kommun.
– Kommunen får en halv miljon euro i skärgårdstillägg, en betydande summa för oss. Med det producerar vi välbefinnande till alla kommuninvånare och också till kommunens deltidsboende, säger Laurio.
Deltidsboende är viktiga för kommunen, som har cirka 400 fritidsbostäder ägda av andra än Enonkoskibor, 700 om man räknar med också de fastboendes fritidsbostäder.
Laurio lyfter en utmaning som alla skärgårdskommuner tampas med, de stora säsongsväxlingarna.
– Till exempel social- och hälsovården är dimensionerad enligt antalet ”vinterboende” i kommunen, men på sommaren finns här flerdubbelt med invånare som behöver dessa tjänster.
I Sulkava är begreppet skärgårdsbo inte heller särskilt använt. Under träffen med allmänheten säger en kvinna att ”det är roligt att bli uppmärksammad som skärgårdsbo, vi tänker ofta att skärgårdsborna är de vid kusten och glömmer bort att det gäller också oss”.
Sulkavas status som skärgårdskommun var i gungning när färjan över Vekaransalmi år 2019 ersattes med en bro, men statsrådet beslöt, på förslag av Skärgårdsdelegationen, att statusen bibehålls. För Sulkava kommun med drygt 2 400 invånare innebär det cirka en miljon euro, fem procent av budgeten, i skärgårdstillägg.
Även om Sulkavaborna inte kallar sig skärgårdsbor anser de att statusen är självklar, inte underlättades livet så mycket av bron. Kaisa Ralli, kommunstyrelsens ordförande deltar i Habitability-träffen i Sulkava. Hon är en typisk skärgårdskvinna – mångsysslare som driver lantbruk, gårdsturism och har hyresstugor. Hon konstaterar att det skulle behövas fibernät. Någon annan fyller i att telefonerna hörs dåligt, att avstånden trots bron fortfarande är långa, och utan egen bil kommer man heller ingenstans.
Oberoende av vad man kallar sig, skärgårdsbo, Saimenbo, insjöfinländare eller något annat, så är utmaningarna och styrkorna i hög grad de samma. På Habitability-träffarna i Insjöfinland talas det om brist på säsongsarbetare, trafikförbindelser, telefonhörbarhet, få invånare, skev demografi, bostadsbrist, långt till offentlig service – utmaningar som passar in i vilken skärgård som helst. Men styrkorna är också på många plan gemensamma: lugn och ro, ren natur, självförsörjande invånare, trivsel, för att nämna några.
Harry Härkönen i Sulkava kommer på en fördel som Saimen har, framför till exempel Åbolands skärgård.
– Vi har vinter. Ännu i alla fall kan man vara säker på att vi har vinter och kan erbjuda fiske också på vintern. Att vi har mycket fisk och rena vatten, det är också en trumf!
Mera om Habitability-projektet på adressen abo.fi/bobarhet.
Artikelförfattaren Mia Henriksson är kommunikatör vid Centret för livslångt lärande, Åbo Akademi. Uppvuxen i Nagu, bosatt i Åbo.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 4/2022.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!