29.12.2022
Jag står i köksfönstret och ser ut över den gnistrande insjön när insikten drabbar mig den här försommardagen. Första gången jag stod här var i slutet av november, då snön redan hade fallit och jämnat ut landskapet utanför. Nu är marken bar, björkarna har fått årets blad mellan de höga raka tallarna, gräset går i gröna vågor ner mot vattenbrynet. Jag tar in bilden och tänker ”Det är det här de målade, nationalromantikerna”. Akseli Gallen-Kallelas Aino-triptyk kunde vara fotografier tagna här.
Jag är född och uppvuxen i skärgården. Båda mina föräldrar är skärgårdsbor och kommer från ett långt led av skärgårdsbor. Jag tänker på mig själv som skärgårdsbo. Trots att jag har tillbringat största delen av mitt liv på fastlandet (i praktiken sedan jag började högstadiet). Trots att jag inte kan något av det folk förknippar med traditionellt skärgårdsliv, lägga nät, rensa fisk, navigera efter strandlinjer eller något av det som man på riktigt behöver kunna för att leva i skärgården, köra bil, koppla ett elaggregat, hålla någon vid liv i väntan på ambulanshelikoptern eller -båten. Däremot kan jag simma.
I slutet av augusti är jag tillbaka vid insjön. Sensommarvärmen håller i sig och som snart 40-åring simmar jag för första gången i en sjö. Det är underbart. Inga svidande salta kallsupar. Inget abborrgräs som snärjer sig runt benen. Inga aggressiva tärnor. Vattnet är mjukt, bottnen är mjuk, ljuset från kvällssolen är mjukt. En oändlig rad av barn flyger av den våta bryggan i tur och ordning – och ibland samtidigt, till de vuxna åskådarnas förskräckelse. Jag tänker att bara den som känner bottnen kan kasta sig ut på det där viset.
Under sommaren följer min partner med till mitt barndomshem. Det är hans första besök i skärgården och vi gör en utflykt med båten för att se de lokala sevärdheterna, det vill säga kyrkan och gravgården. Han konstaterar att det är en speciell miljö. Och så är det förstås. På samma sätt som insjöarna och bergen är främmande för mig, så är havet och klipporna främmande för honom.
Sommaren fortsätter med en resa genom de östra delarna av landet och också där besöker vi gravgårdar. Istället för stenar för att minnas dem som vilar på havets botten finns här stenar till minne av dem som blev kvar i jorden på andra sidan gränsen, vars gravar man inte längre kan besöka. Det blir ännu en i en lång rad av oväntade paralleller som jag ser, bara jag öppnar ögonen.
Jag inser att jag gång på gång tänker ”det är inte samma sak”, om sådant som mer eller mindre är samma sak.
Efter nästan ett år av veckoslut och sporadiska veckor vid insjön står jag i köksfönstret och ser ut igen. Genom min barndoms köksfönster ser man också vatten. Havet. Egentligen är det en stillsam vik, men för mig har den alltid varit en del av något större, av havet. Här är det gräs och sand hela vägen ner till vattenbrynet, ingen vass, inga klippor. Det känns fortfarande främmande. Här bygger man på sand, inser jag, inte på berg. Kan det här blir mitt hem? Kan insjöar ersätta ett hav?
Jag berättar för en vän om planerna att flytta in i landet. Hon är genuint överraskad, säkert av många orsaker. För henne är det en otänkbar tanke. Som i mycket upplever jag henne som mera skärgårdsbo än mig, trots att hon är född och har vuxit upp på fastlandet, med skärgårdsföräldrar dock. I hennes värld kan en insjö aldrig ersätta havet. Inte i min heller, men jag är inte säker på att den behöver göra det. Jag kan ha både och.
Jag berättar för andra bekanta om mina planer på att flytta. Det är flera som är överraskade och i huvudsak av samma orsaker som min vän. Att flytten tar mig bort från skärgården, havet och kusten. I viss mån är det liknande reaktioner som när jag flyttade från Helsingfors tillbaka till Åbo för snart tio år sedan. För många var det ett totalt obegripligt val.
Det är inte samma sak. Det är samma sak.
Julen närmar sig och jag är hemma-hemma. Efter några dagar, och framför allt nätter, med minusgrader har isen sökt sig ut ur vikarna, förbi broarna och båthusen och ut mot fjärden. I gryningen går färjrännan som en repa genom isen, den lämnar en sårigt ojämn kant efter sig. Några timmar senare är kanterna mjukare och det tar inte länge innan både kanterna och isen är helt borta igen.
Nyårsafton firar jag inne i landet. Den här gången har vintern kommit sedan jag senast var här. Snön, rättare sagt. Vallarna klättrar högre och högre upp längs trädstammarna. Jag står i köksfönstret och ser på raketerna som skjuts från andra stranden. Isen har lagt sig och jag ser vita böljor som sträcker sig till träden på andra sidan. Om jag inte visste att det var vatten under snön kunde det lika gärna varit en åker eller en äng.
Samma vecka får jag bilder hemifrån. Isen som sakta lägger sig, som kryper utåt från stränderna, en natt i taget. Strandstenarna som blir högre och bredare just vid vattenlinjen, vid fryspunkten, som en ballerinas stärkta tyllkjol.
Det är inte samma sak. Det är samma sak.
Den första våren vid insjön följer jag med hur isen smälter, men från stränderna och utåt. Till skillnad från havet som arbetar sig utifrån och in, så att vikarna är de som är isklädda längst, tills någon tycker att det får vara nog, lägger ut en båt och tar sig genom den sista biten av issörja, bryter upp en ränna och bereder väg för sommaren. Eller en storm drar över fjärden och trasar sönder vinterns dödsdömda försök att hålla sig kvar. Jag är förvånad över hur främmande det känns att följa med hur en insjö smälter. Det är inte samma sak.
Jag är och förblir skärgårdsbo. Precis som förut. Jag blir också inlandsbo. När jag står i köksfönstret och ser ner mot stranden spelar det egentligen ingen roll ifall vattnet jag ser är hav eller insjö. Det är samma sak, men på olika sätt.
Artikelförfattaren Hanna Åkerfelt är dramatiker, född och uppvuxen på Iniö, numera Jyväskyläbo.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 4/2022.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!