18.5.2020
Nummer 2/2019 av Tidskriften Skärgård hade temat vrak. Här följer en översikt som introduktion till temat, flera artiklar finns i tidskriften.
Under medeltiden växte handelssjöfarten kraftigt och upptäcktsresorna till bland annat Amerika förändrade världsbilden. De äldsta vraken man hittat i finländska vatten är just från medeltiden, många av dem enmastade. Exempel på vrak från den här tiden är vraket utanför Egelskär i Nagu, Svartsåvraket i närheten av Borgå och Lapurivraket i Vederlax.
En av de viktigaste anledningarna till att handeln i våra vatten ökade på 1700-talet är att S:t Petersburg grundades i början av århundradet. Att handeln var livlig då syns också i mängden vrak från den tiden. Från slutet av 1700-talet finns flera välbevarade vrak, vissa med intakt lösöre och last.
I finländska vatten finns tusentals vrak av olika ålder, både upptäckta och ännu inte lokaliserade. I Museiverkets fornminnesregister finns 1640 vrak av vilka 690 har fredats som fornlämningar. Största delen av vraken finns i områden som varit betydelsefulla för sjöfarten, i södra och västra Finland. En orsak till att största delen av de vrak man känner till finns i södra Finland är att det har gjorts betydligt fler inventeringar där än i de nordligare vattnen.
Skeppsvraksområden
Vissa områden är speciellt vraktäta. De är än i dag mycket krävande för navigatören; utsatta farvatten där väder och vind i kombination med grunda vatten varit ödesdigra för många sjöfarare. En sådan plats kallas på engelska ship trap (ungefär skeppsfälla). I dessa områden kan man hitta flera vrak från olika tider. Exempel på sådana platser är området kring Jussarö i Raseborgs skärgård samt ett grunt område en bit utanför Kemi. En karteringen av skeppsvraksområden har nyligen påbörjats i Finland.
Skeppskyrkogårdar
Kring gamla hamnplatser kan man hitta skeppskyrkogårdar där uttjänta fartyg har övergetts. Vraken på skeppskyrkogårdar saknar vanligtvis allt lösöre och ibland också delar av skeppskonstruktionen. Dessa togs tillvara innan man övergav skeppet och återanvändes kanske som byggmaterial i nya fartyg, bryggor eller vågbrytare. Skeppskyrkogårdarna i Finland har inte kartlagts systematiskt, men man kan anta att sådana finns på många håll längs kusten och i skärgården.
Vrak i Finska viken
Största delen av de kända vraken i Finland finns i Finska vikens planeringsområde. Kring två vrak i området har man grundat skyddsområden enligt lagen om fornminnen, för att bevara fynden för kommande generationer och för forskning. Det ena vraket är St. Nikolaj, ett ryskt krigsfartyg från 1700-talet (Kotka), det andra är Huis te Warmelo, ett holländskt krigsfartyg från 1700-talet (Borgå). Det är förbjudet att dyka eller ankra i skyddsområdena utan tillstånd från Museiverket.
I Nyland och Kymmenedalen finns 722 vrak, av vilka 332 är fasta fornlämningar. De flesta finns i Nyland, vilket delvis förklaras av forskningsläget och av vattenbyggnadsprojekt som krävt marinarkeologisk inventering. Av vraken i Nyland är 502 av trä och 63 av metall, 44 är stockbåtar. Vraken är av många olika slag, allt från handelsfarkoster till krigsfartyg och lustjakter. Mångfalden vittnar om Finska vikens centrala ställning som farled och passage genom tiderna.
Vrak i Skärgårdshavet
I Skärgårdshavet finns tre vrak kring vilka man grundat skyddsområden enligt lagen om fornminnen. Dessa är Vrouw Maria och St. Mikael från 1700-talet, samt Gråharunvraket från 1500-talet. Alla tre finns i Pargas skärgård.
I Skärgårdshavet finns också vrak från medeltiden, något som är sällsynt i hela Östersjön. I Egentliga Finland finns 264 vrak av vilka merparten finns inom Pargas och Kimitoöns kommungränser. Att mängden vrak är så pass stor är inte förvånande eftersom dessa områden genom tiderna har varit viktiga farvatten. Av vraken i området är 179 av trä och 32 av metall, nio är stockbåtar.
Vrak i södra Bottenhavet
I vattnen utanför Satakunta har man gjort hundra undervattensfynd av vilka 90 är vrak eller vrakdelar från olika tider. I södra Bottenhavet finns tiotals vrak av handelsfartyg med anknytning till händelserna under första världskriget. Då kriget bröt ut i augusti 1914 minerades Finska viken snabbt, då ryssar och tyskar ville begränsa rörligheten hos motpartens krigs- och handelsflottor. Mineringen försvårade sjöfarten i Finska viken, varför sjötrafiken och transporterna till och från Sverige koncentrerades till Bottniska viken och de hamnar som hade förbindelse med järnvägsnätet, i första hand Björneborg och Raumo.
Vraken i området utanför Satakunta vittnar också om den sågverksamhet som växte fram i området på 1800-talet. I Stockviken vid Räfsö utanför Björneborg ligger flertalet pråmar som användes vid transport av sågvirke, och sedermera övergavs i den grunda viken.
De stora segelfartygens tidevarv har också lämnat spår i södra Bottenhavet, många av de kända vraken i området är resterna av handelsfartyg.
Vrak i norra Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken
I planeringsområdet har man gjort ungefär 250 undervattensfynd. Av dessa är 187 vrak eller vrakdelar, 78 är fredade fornlämningar. Av vraken i området är 117 av trä och 24 av metall. Största delen av vraken i planeringsområdet hänför sig till segelfartygens tidevarv då speciellt industriprodukter fraktades i stora mängder från norr till marknader i Sverige, men också till Europa. I vissa områden med grunda och svårnavigerade farvatten verkar utländska fartyg ha löpt större risk att förlisa än inhemska. Lokala lotsar har haft stor betydelse för säkerheten i området. Innan det nationella lotsväsendet fanns var det knappast många större fartyg som vågade sig in på österbottniska vatten utan lokalkännedom.
Norra Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken bildar det område som är minst känt för kulturarv under vatten. Detta beror sannolikt mest på att det inte gjorts så mycket forskning där, snarare än på att den verkliga mängden vrak skulle vara liten. I området finns alltså sannolikt mycket kvar att upptäcka.
Källa: Suomen merellisen kulttuuriperinnön tilannekuvaus. Museiverket 2019.
www.merialuesuunnittelu.fi
Sammanställning och översättning: Anna Moa Westerlund-Rönnberg
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 2/2019
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!