Alumnprofilen: Paula Parviainen

Berätta lite om dig själv. Vem är du?
Jag är Paula Parviainen, kommer från en finsktalande familj i Esbo och har mina rötter djupt i den finländska myllan, fastän jag har bott utomlands på fyra olika kontinenter i sammanlagt över 20 år. Jag har två vuxna söner och bor nu i Helsingfors och Hyvinge. Jag är väldigt glad över att kunna vara i Finland just nu och har, som så många andra, njutit av naturen och inrikesturismen. Nu i coronatider har man ju börjat uppskatta Finland på ett helt annat sätt.

Vad studerade du och när?
Jag började vid statsvetenskapliga fakulteten (SF) hösten 1980 med avsikten att lära mig bättre svenska och att studera privaträtt och folkrätt, för att därefter kunna söka in till rättsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet (HU). Men redan efter första hösten trivdes jag så bra i Åbo och vid SF att jag övergav tanken på HU. Jag var med i Florakören, var värdinna på SF och ordförande för Föreningen Nordens ungdom i Åbo.

På 1980-talet kunde man endast studera för politices magisterexamen, det fanns ingen lägre grad. Jag valde Internationella relationer som inriktningsalternativ, även om professorerna varnade oss för att tänka att det var en förskola till Kavaku och Utrikesministeriet (UM). Jag jobbade samtidigt som kabinpersonal på Finnair och i januari 1988 blev jag äntligen färdig med studierna. Jag hade statsvetenskap som huvudämne, folkrätt, nationalekonomi och franska som biämnen. Dag Anckar, Allan Rosas och Lauri Karvonen samt Göran Djupsund var de stora namnen då.

Du har gjort en toppkarriär inom diplomatin och utrikesförvaltningen? Kan du berätta lite om den? Hur kommer det sig att du hamnade där du är idag?
Jag hade väl alltid tänkt att det skulle vara fint att få jobba för Finland, men att jag började på Kavaku 1.1.1995, samma dag som Finland blev medlem i EU, var en slump. Kavaku står för Kansainvälisten asioiden valmennuskurssi och är i princip det enda sättet att påbörja en diplomatkarriär inom Finlands utrikesförvaltning.

Vid UM är det bäst att man inte planerar sin karriär för mycket i förväg, utan att man har ett öppet sinne och anpassar sig till det som kommer. Man kan ju inte alltid vara rätt person på rätt ställe vid rätt tidpunkt, men oftast blir det jätteintressant och man får hela tiden lära sig nya saker. Jag känner att jag under mina 25 år vid UM har haft tio olika yrken, så pass stor är variationen mellan olika avdelningar vid ministeriet, mellan olika länder, mellan s.k. birepresentationer, som hanterar bilaterala relationer mellan Finland och andra länder, och s.k. multirepresentationer, som sköter relationerna till internationella organisationer. UM har tagit mig till Singapore 1996–2000 och 2015–19 som ambassadör. Jag har också varit i Paris och vid FN-representationen i New York och så har jag varit minister, dvs. ställföreträdande beskickningschef, vid ambassaden i Peking 2011–15. I Finland har jag jobbat vid Asienenheten, i utrikeshandelsministerns kabinett 2001–03 samt vid kommunikationsavdelningen, först som team leader 2009–11 och under fjolåret som kommunikationsdirektör. Just nu leder jag Finlands kampanj för en ordinarie plats i FN:s råd för mänskliga rättigheter för perioden 2022–24.

En karriär vid UM är en resa som har sitt pris – särskilt med tanke på familjen, som alltid måste anpassa sig till nya förhållanden, men jag skulle ändå inte byta ut den mot någon som helst annan.

I förhållande till Åbo Akademis storlek finns det ett ganska stort antal ÅA-alumner inom utrikesförvaltningen. Vad kan det tänkas bero på? Är det något särskilt i ÅA-miljön som får en att söka sig dit?
Det stämmer. Vi är ganska många, särskilt med SF-bakgrund, vid UM. Det är ju länge sedan mina tider vid SF, men det att man är tvåspråkig är säkert en bakgrundsfaktor. Och efter att Institutet för mänskliga rättigheter grundades, har antalet SF:are med just den bakgrunden ökat. Internationella relationer var under mina år en mycket populär linje och utgjorde en bra grund för en UM-karriär.

Har du något speciellt minne du vill dela med dig av från din studietid?
Festen efter rivningen av SF:s gamla kafferum sommaren 1983. Den delen av huset hade börjat luta ner mot Aura å, och därför gjordes en massiv renovering av byggnaden. Före renoveringen började kom många av oss från våra sommarjobb i Stockholm och runtom i Finland till en av de bästa, spontana festerna i gamla kafferummet. Vi skrev graffiti på väggarna och tömde kafferummets skåp på kaffe m.m., oj, vad jag känner mig gammal!

Under studietiden kunde jag aldrig tänka mig att jag skulle få en så intressant karriär, en som mera är en livsstil än ett jobb. Jag rekommenderar UM varmt till statsvetarstuderande.