2.3.2018

TEXT: Mia Henriksson

Det var en väldigt orolig tid. Första världskriget pågick, Oktober­revolutionen i Ryssland var aktuell, Finland fick sin självständighet och inbördeskriget stod för dörren. Mitt i allt detta grundades Åbo Akademi 1918.

– Det var mycket som rörde på sig. Det är imponerande att man trots allt detta har tänkt på framtiden och inte bara på att få mat för dagen. De som grundade vårt universitet var förstås sådana som hade mat oberoende av kontexten, men framtidstron och handlingskraften är imponerande.

Ulrika Wolf-Knuts är kansler för Åbo Akademi och ansvarar för jubileumsårets program när Åbo Akademi i år firar 100-årsjubileum. Wolf-Knuts är dessutom emeritusprofessor i folkloristik vid Åbo Akademi och har bidragit med ett kapitel om människor och vardagen i Åbo Akademis hundraårshistorik, som gavs ut i mitten av februari. Vi återgår för en stund till alltings början, och återkommer senare till människorna och vardagen.

Tankarna på ett universitet fanns redan på 1890-talet. Åbo var den gamla huvudstaden och hade varit en universitetsstad sedan 1640. Men när staden brann 1827, brann också Kungliga akademien ned, eller Kejserliga Åbo Akademi, som den redan då hette. Retoriken var ganska samma då som den är i Åbo nu, man var rädd att hamna i skuggan av Helsingfors, man ville öka invånarantalet och man behövde mer utbildat folk.

– Det fanns industri och handelshus men inte särskilt goda framtidsutsikter för Åbo. Befolkningsstrukturen var snäv, det fanns många arbetare, drängar och det man kallade löst folk, det vill säga patrask. På flera håll talades det om att det behövs folk med utbildning och krafttag för att lyfta staden.

Diskussionerna i slutet av 1800-talet råkade sammanfalla med ett Brahejubileum, vilket ledde till att också tidningspressen skrev om att Åbo behöver nånting mer än de ensamma industrierna.

– Sedan hände det inte så mycket och den offentliga diskussionen tynade bort. Men 1913, då Svante Dahlström anställdes som sekreterare för de akademiska sommarkurser som givits under hela det första decenniet intensifierades den och kom kurserna på sitt sätt lägga grunden för ett universitet.

De akademiska sommarkurserna

De akademiska sommarkurserna fick sin grogrund redan 1903 när fröken Anna Bäckström, som i Åbo Akademis 50-årshistorik Academia Aboensis Rediviva beskrivs som ”en ung kontorist av den lättantända men samtidigt uthålliga typen” ville anordna föredrag i Åbo av universitetslärare från Helsingfors. Liknande hade hon besökt i Helsingfors året innan.

Tillsammans med sin väninna fru Alfhild Holmberg besökte de redaktören för Åbo Underrättelser, Anton Karsten, för att få idén framförd i tidningspressen. Planen var att grunda en föreläsningsförening enligt modell från Sverige, men problemet blev de politiska förhållandena. Bäckström kallar tiden för ”Bobrikoffs mörkaste år”, inga fristående föreningar kunde grundas. Istället beslöt man att ordna föreläsningarna i samarbete med föreningen Arbetets Vänner. Bäckström har beskrivit starten så här:

Då vi voro osäkra om, huru starkt intresset för saken var, beslöts först att göra en försöksteckning, och då antecknade sig inom några dagar över 500 personer, eller så många som Solennitetssalen kunde rymma. Seriebiljetterna voro i form av medlemskort, inga biljetter fingo säljas vid ingången eller offentligt, utan försäljningen skedde man och man emellan. Medlemsavgiften fastställdes till 2 mark för åtta föredrag under vårterminen 1903 […] Serien inleddes den 8 februari 1903 av professor Rosenberg med ett föredrag om ”Sjöfarten hos olika nationer”. Efter föredraget var en kollation anordnad på Hotell Phœnix, varvid doktor Karsten i ett tal yttrade en förhoppning, att det senapskorn, som denna dag såtts, med tiden måtte växa till ett stort träd, som sträckte sina grenar vida omkring.

(Citat ur Svante Dahlströms Anteckningar om arbetet för Åbo Akademis uppkomst 1907–1918).

Fem föreläsningsserier ordnades till och med våren 1912 då Åbo akademi-kommitté övertog föredragsverksamheten. Den blev mer akademiskt inriktad och från och med 1913 ordnades kurser i språk och preliminär undervisning för nyblivna studenter, och övnings- och studiekurser i vissa ämnen för längre hunna. Svante Dahlström, senare Åbo Akademis första sekreterare, det vill säga förvaltningsdirektör, tog över som sommarkursernas inspiratör och organisator. Anna Bäckström skulle senare, 1918, utses till kamrer för Åbo Akademi.

Ur det här väcktes den egentliga idén om ett universitet. På svenskt håll tyckte man att landets enda universitet, Helsingfors universitet, höll på att bli allt för finskt, medan man på finskt håll var väldigt rädd för att universitetet skulle förryskas.

– Vi ska komma ihåg att universitetet kallades Kejserliga Åbo Akademi från 1809 tills Åbo brand och fick namnet Kejserliga Alexanders Universitetet i Finland när det 1828 flyttades till Helsingfors, säger Wolf-Knuts.

Åbo Akademi grundades med donationer

Rädslan och förhoppningarna var i parallellform de samma på svenskt och finskt håll, och också på finskt håll hade man börjat tala om att grunda ett universitet. Åbo universitet grundades sedan år 1920 med hjälp av en medelinsamling bland allmänheten.

– Istället hade vi våra donatorer. Det fanns ett tunt, tunt borgerligt skikt av herrar med otroliga rikedomar. De var redare, bankmän och ägare inom trävaruindustrin. Men de var inte enbart snikna efter pengar, utan förstod också att donera till kultur och utbildning, till exempel Åbo konstmuseum och stadsbibliotek har kommit till genom donationer, liksom Åbo Akademi. Och visst är ju svenskheten någonting som de alldeles tydligt för fram i sina strävanden för ett universitet, inte var de endast filantroper. Också fruarna har spelat en mycket stor roll, många av dem hade rikedomar med sig hemifrån, och ofta sysslade de med välgörenhet och kulturverksamhet.

Den 18 juni 1917 undertecknades en stiftelseurkund i formen av ett gåvobrev, av 35 donatorer. Genom det grundades Stiftelsen för Åbo Akademi och de undertecknande överlät 3,47 miljoner finska mark åt stiftelsen att förvalta enligt vissa bestämmelser. Den första bestämmelsen var att avkastningen av det donerade kapitalet ska användas för att grunda och upprätthålla en högskola i Åbo med svenskt undervisningsspråk och med namnet Åbo Akademi. Av donatorerna var 33 män och två kvinnor, Bertha Junnelius och Bertha Spoof.

Verksamheten började sakta komma igång. I september 1918 sammankom konsistorium som skulle handha ”den närmaste vården av akademien”. Konsistorium bestod av samtliga fastanställda professorer, vilket då var sex stycken. Professorn i filosofi, Edvard Westermarck, valdes till Åbo Akademis första rektor. Den första inskriptionen hölls i januari 1919 och då antecknades 15 studenter, snart hade antalet vuxit till nästan 50.

– Det var så pass oroliga tider, bland annat var inbördeskriget väldigt våldsamt i Åbo, så därför dröjde det innan den egentliga verksamheten faktiskt kom igång.

I juli 1919 beviljades Åbo Akademi examensrätt och i oktober samma år hölls invigningsfesten – också det senare än planerat.

Småningom kom det mer donationer också i form av fastigheter, till exempel Ernst och Rosina Dahlströms villa, nuvarande Humanisticum, Magnus och Ellen Dahlströms hem, nuvarande Domvillan och konsul Conrad Spoofs (Berthas bror) empirebyggnad, nuvarande Theologicum.

Studenternas enkla vardag

Wolf-Knuts poängterar att Åbo Akademis vackra byggnader genom tiderna har inhyst alldeles vanligt folk.

– Det var många småbrukarsöner och -döttrar från skärgården och den österbottniska landsbygden som kom för att studera vid Åbo Akademi. Det kostade pengar att studera och det fanns inte nämnvärt med stöd att få. Många lånade pengar eller började studera med ekonomiskt stöd av släktingar.

Ulrika Wolf-Knuts kapitel i 100-årshistoriken Människorna och vardagen – Minnen av studier och arbete vid Åbo Akademi undersöker hur studenter vid Åbo Akademi uttrycker sina minnen. Texten bygger på svar på en frågelista kallad Akademi- och studenttraditioner distribuerad av ämnet folkloristik vid Åbo Akademi år 1987. Dessutom har hon själv utfört intervjuer under åren 2010–2015. Materialet handlar dels om studierna, dels om fritiden. Här finns också berättelser om studiekamrater, lärare och speciella händelser. De äldsta minnena är från början av 1920-talet. Perioden från 1930-talet till 1980-talets slut står i centrum i frågelistsvaren.

– Många bodde väldigt primitivt inhyst hos en tant eller släkting, eller ibland hos en professor. Ibland hade man eget rum eller också kunde det vara en soffa som ställts i matsalen, som man hade till sitt förfogande.

Det fanns också hyresrum att tillgå men de var ofta av förfärligt dålig standard. Det berättas om hur råttorna sprang över gården och hur den inneboende studenten måste passera en arg schäfer för att nå sitt rum. Eller hur det om vintern kunde vara åtta grader varmt inomhus trots att studenten eldade i kakelugnen. Men det kunde också finnas fördelar med att vara inhysing, en student berättar exempelvis att han hade värdens mor att tacka för sin kunskap om klassisk musik, för hon bjöd alltid in honom till sig när Sibelius spelades i radion.

Ännu långt in på 1960-talet kunde studenten ha utedass. Det förekom att studenter hade helinackordering men oftast hade man inte tillgång till köket: ”Tanten var sträng men välvillig då hon blev bekant med oss. Vi fick inte koka mat som ’luktade’, dvs. bara koka vatten, te, kaffe, potatis och gröt, men tex inte värma korv ovanpå potatisen.”

Wolf-Knuts bygger också en del av sin text i historiken på egna minnen från mitten av 1950-talet till i dag. Med en far som var professor vid akademin säger hon sig ha ”fötts in i akademin” i slutet av 1940-talet.

– Jag minns att vi många gånger hade söndagarna bokade med studenter som kom hem till oss på middag. Min far bjöd in dem för att de skulle få sig ett ordentligt mål varm mat.

Åbo Akademis roll i samhället

Om Åbo Akademi inte hade funnits – en hypotetisk tanke – vad hade då fattats oss?  Vilken roll har Åbo Akademi spelat för Åbo och Finland?

– Åtminstone hade Åbo varit en helfinsk stad vid det här laget. Det är alldeles klart. Vi har ju Sverige ganska nära här och vill gärna samarbeta med Stockholm, så där har vi en fördel av att ha bevarat svenskan.

Och på tal om Åbo, alla dessa vackra gamla byggnader hade antagligen rivits på 1960-talet i Åbosjukans rivningsiver.

– Om man tänker på regionen i övrigt, så har vi ju producerat en massa lärare som genom tiderna verkat i de svenska skolorna. Jag tänker främst på dem som auskulterade i Helsingfors och var ämneslärare, genom dem har Åbo Akademi haft ett stort inflytande i det finlandssvenska samhället. Och likaså har Åbo Akademi haft en enorm betydelse när det gäller andra slags tjänstemän som behövs för att upprätthålla ett samhälle på svenska i Finland.

Under mellankrigstiden var Åbo Akademis ingenjörer eftertraktade, precis som nu hade industrin behov av dem.

– Vi har alltid haft en bra kemisk-teknisk utbildning. Främst på grund av skogen har det funnits en efterfrågan på det. Skogen är det enda vi har och där man tidigare försökte åstadkomma papper överhuvudtaget, så försöker man nu förädla trä och papper.

Åbo Akademi var tidigt också internationellt inriktad och hade bland annat utbyte med studenter i de nordiska länderna redan på 1920- och 30-talen.

– Det hade man glädje av efter kriget, eftersom man hade nätverken och kunde få hjälp därifrån.

Den 13 februari 2018 utgavs två volymer av Åbo Akademi 100-årshistorik: ”Åbo Akademi och samhället. Perspektiv på växelverkan mellan samhällsförändring och  universitet, 1918–2018” och ”Åbo Akademi och kunskapen. Perspektiv på villkoren för skapandet av vetenskap, 1918–2018”. Utgivare är Åbo Akademis förlag. Historiken finns till salu via Åbo Akademis nätbutik.