17.4.2020
I Palestina förvaltas Hilma Granqvists arv av ättlingarna till personerna som blev föremål för Granqvists nydanande forskning under 1920- och 30-talen. I Finland känner få till henne, inte ens i den finländska akademiska världen är hon särskilt känd trots att både hon och byn hon undersökte är kända bland antropologer över hela världen.
Finlandssvenska Hilma Granqvist (1890–1972) var Finlands första kvinnliga filosofie doktor i sociologi och en av de första i Finland som pratade om den palestinska arabiska befolkningens situation. Hennes kulturantropologiska gärning var revolutionär. Hennes metod, som var i linje med den då banbrytande kulturantropologen Bronislaw Malinowskis, var helt ny i Finland och även avantgarde i världen.
– Trots att allt det här är faktum vet jag inte om så många idag känner till Hilma Granqvist i Finland, inte ens i den akademiska världen, säger Pekka Lindqvist, universitetslärare i exegetik vid Åbo Akademi och forskare i judaistik och tidig judendom.
Hur lärde du dig känna Granqvists forskning och Åbo Akademis roll? Jag ställer frågan eftersom så få verkar ha känt till henne innan Svenska folkskolans vänners bok kom ut för några år sedan, och Svenska litteratursällskapet rätt nyligen öppnade ett Granqvist-arkiv på nätet.
– När jag började studera var Karl-Johan Illman min professor och han tog upp Granqvist. Jarkko Willman skrev sin magisteruppsats om Granqvist 1997. Och så såg jag en utställning om Granqvist i Gadolinias aula i slutet av 1990-talet. Där visades bilder av en svensk fotograf. Fotografen hade rest till byn Artas, där Granqvist var verksam och där letat upp de personer som var barn på Granqvists tid och fotograferat dem på nytt när de var gamla.
– Då jag verkligen kom i kontakt med Granqvists arbete på nytt var under en resa som Finlands Mellanösterninstitut ordnande. I grannbyn till Artas bodde då en finländsk teolog och arkeolog, Mikko Louhivuori, han var också för detta chef för Finlands Mellanösterninstitut. I grannbyn bodde även en amerikan med finländska rötter, Dan Koski. De höll fram Hilmas berättelse och arv. Jag har själv besökt Artas ytterligare fyra gånger, senast med en handfull studerande från Åbo Akademi.
Finns det forskning kring Hilma Granqvist här vid Åbo Akademi?
– Nej, egentligen inte. Man kan räkna de forskare som sysslat med henne på ena handens fingrar. Biografiförfattaren Sofia Häggman är förstås den viktigaste, hon jobbar dock i Sverige och inte hos oss. Men en del av Hilma Granqvists arkiv finns här på Åbo Akademi. 50 mappar. Ytterligare 90 mappar finns i London.
Varför har Hilma Granqvist en sådan betydelse för invånarna i byn?
– Hon gav dem en identitet, visade dem att deras sätt att leva är betydelsefullt och de själva är betydelsefulla. Och sedan har det faktum att hon utredde byns historia, kartlade släkterna och invånarnas ursprung, bakgrund, seder – det är en oerhört viktig sak för dem som bor där idag. Granqvist kartlade och dokumenterade allt 100 år bakåt. Nu vet de i en viss mening bättre vem de är och varifrån de kommer.
– Att det var en västerländsk forskare som uppmärksammade dem och publicerade fem böcker om dem, en by som då hade 500 invånare, nu omkring 4 000, är också betydelsefullt. Nu känner alltså antropologer i hela världen till byn tack vare Granqvists forskning. Människorna i byn är väldigt stolta över den saken.
Byn består fortfarande i huvudsak av en handfull klaner. I Granqvists forskning framkommer det vem de nuvarande bybornas föräldrar är, när de föddes, när de dog, när olika personer gifte sig och med vem. Invånarna i byn har grundat ett litet Hilma Granqvist-museum som de håller på och bygger ut. Museet, som är två rum i huset där Hilma bodde, innehåller böcker, gamla föremål och andra identitetsskapande ting.
Brytningstid
Hilma Granqvist levde under en brytningstid i den antropologiska forskningen. Gamla metoder höll på att vika undan och Hilma Granqvists eget arbete var för tiden nytt och radikalt. Så nytt och radikalt att det inte godkändes av Helsingfors universitet. Dels berodde motståndet på att hon var kvinna, dels på att hon valde att forska i något så konkret och avgränsat som en by, och dels på att hon inte ägnade sig åt stora teoretiska konstruktioner som skulle tillämpas på stora populationer och varpå hon sedan skulle dra slutsatser.
Tanken var alltså att hon skulle förhålla sig distanserat, att det var så en korrekt forskare uppträdde. Men det Hilma Granqvist ville göra var att själv vara på plats och göra möjligast exakta beskrivningar av vad hon såg och upplevde, och fördjupa sig i de fakta som fanns att tillgå utifrån vad hon själv kunde observera. Det vill säga deltagande observation, som betyder att man lever och deltar i det man iakttar. Hennes metod var inspirerad av Malinowskis studier av Stilla havet. Däremot välkomnades hon på Åbo Akademi där hon senare doktorerade.
– En del av motståndet vid Helsingfors universitet berodde som sagt på att hon var kvinna. Hon var också den första kvinnliga doktorn i praktisk filosofi vid Helsingfors universitet och universitetet ville att hon skulle studera gammaltestamentliga kvinnor. Tanken var att den muslimska världen på landsbygden skulle vara lik den gammaltestamentliga tidens liv. Den obefläckade romantiska världen skulle öppna sig för forskarens blick. Det var en vanlig idé i universitetsvärlden på 1800-talet. Gunnar Landtman, docent i sociologi vid Helsingfors universitet sade att Hilma Granqvist ”sänker sig ner till en nivå av en fältetnolog” – hans tanke var att hon som filosof borde ägna sig åt något ”större”, säger Pekka Lindqvist.
– Det var en ideologisk konflikt som gällde vad som räknas som vetenskap, och på vilket sätt forskaren ska ägna sig åt vetenskapen.
Deltagande observation
Edward Westermarck, som var professor i praktisk filosofi i London (1907–30), hade själv studerat äktenskapsstrukturerna i Norra Afrika och förstod värdet i det Granqvist planerade att göra. Även den polsk-brittiske banbrytande antropologen Bronislaw Malinowski var närvarande i London vid den tiden (Malinowski var faktiskt Westermarcks elev i början av 1910-talet) när Granqvist tog kontakt med Westermarck. Westermarck uppmanade henne att utföra forskningen som hon tänkt.
Hilma Granqvist reste under sin doktorandtid två gånger till Palestina (1925–27 och 1930–31), vilket inte var någon bagatell på den tiden. Att Granqvist var kvinna gjorde att hon kunde ta del av kvinnornas liv i byn på ett helt annat sätt än om hon varit man. När hon återvände till byn en tredje gång, 1959, blev hon besviken – byn var inte mera som den varit då hon studerade den.
– Granqvist fick tillgång till kvinnornas liv och såg saker en man aldrig hade fått bevittna, och den tillgången var, om inte helt unik, så helt säkert sällsynt.
– Att hon använde sig av den för tiden och antropologisk forskning rätt nya teknologin fotografiet, och att hon gjorde det som vetenskapare, systematiskt och noggrant, bidrog också till att hennes forskning är så värdefull. Det fotografiska materialet är alldeles unikt. Varje fotografi är försett med utförlig information, namn på personerna, exakt vilken plats fotografiet är taget på och vid vilket datum.
– Hon förstod att det Palestina hon bevittnade i Artas kommer att gå förlorat. Artas ligger i närheten av Betlehem som inte ligger långt från Jerusalem. Till Artas ledde bara en väg som tog slut vid ett kloster som sköttes av nunnor från Sydamerika. Till själva byn ledde inga vägar. Livet som levdes i Artas då, när Granqvist gjorde sin forskning var på många sätt ett fundamentalt annorlunda liv i jämförelse med det som levdes i Jerusalem, där man hade bilar, stora vägar, biografer och allt annat som hörde till det framväxande moderna livet. Granqvist förstod alltså att livet i Artas, som det levdes då och förmodligen hade levts i sekler, kommer att försvinna och att hennes uppgift var att dokumentera det innan det skedde.
Granqvist förstod alltså att livet i Artas, som det levdes då och förmodligen hade levts i sekler, kommer att försvinna och att hennes uppgift var att dokumentera det innan det skedde.
Trots sitt jobb och att hon doktorerade fick Hilma Granqvist aldrig någon akademisk position och heller aldrig några lärjungar som skulle ha fortsatt hennes jobb. Hon brevväxlade med Shelagh Weir, en brittisk etnolog som skulle komma till Finland för att träffa Granqvist. Men Granqvist dog innan Weir hann fram. Weir deltog i städningen av Granqvists bostad och är en av orsakerna till att 90 mappar av Granqvists forskningsmaterial finns i London.
– En del av tragedin är att det tog så länge innan någon började göra något av materialet. Nu är dock fotografierna till all lycka räddade.
Kontakten med Artas
– Det finns en levande kontakt till byn. Vi borde kunna göra något med den och vi borde fundera över vad. Åbo Akademi skulle alltså ha möjlighet att skapa en levande länk till en liten arabisk by där man dessutom blir välkomnad med öppna armar. Bland antropologer är både byn och Granqvist fortfarande välkända.
– Vilket annat universitet har en koppling till en liten arabisk by, med en framträdande plats i den antropologiska forskningen och en befolkning som fortfarande kommer ihåg forskaren som satte dem på kartan?
Pekka Lindqvist nämner att en väg i alla fall vore genom Finlands ambassad i Ramallah, Palestina, som har ett intresse av kulturellt samarbete.
– Vi borde också kunna stöda muséet, men med vilka medel?
Andra idéer Lindqvist har är att hitta sätt att fortsätta Granqvists forskning, eller att öppna den arabiska världen för Åbo Akademistuderande genom att organisera resor mera systematiskt.
– Som finländare blir man omedelbart behandlad som hedersgäst då man besöker Artas.
Granqvist på SLS webbsida
Svenska litteratursällskapet i Finland har skapet en mycket imponerande portalsida med både biografi av Hilma Granqvist (skriven av Sofia Häggman), Granqvists böcker och fotografier i ett digitalt arkiv, personsök, platssökning och ämnesordsindex.
Hilma Granqvist – antropolog med hjärtat i Palestina
Sofia Häggmans bok Hilma Granqvist – antropolog med hjärtat i Palestina (2017) utgavs som en del i Svenska folkskolans vänners bokserie. Häggmans bok är fint illustrerad med foton och det utförligaste verket som finns om Granqvist.
Bronislaw Malinowski
Den moderna antropologins grundare, polsk-brittiske Bronislaw Malinowski (1884–1942) revolutionerade den västerländska akademiska inställningen till ursprungsfolk. Dittills hade den långt gått ut på att legitimera kolonisationen, med bland annat en uppfattning om en linjär utveckling från lägre stående civilisationer till mer utvecklade. Malinowskis syn var att olika folk utvecklade system enligt behov. Hans metod kom att kallas funktionalism. Malinowskis viktigaste verk är Argonauts of the Western Pacific.