9.4.2021
”Både hat och kärlek riktar sig på person”
”Både kärlek och hat är personligt, det är ett du som framträder när vi älskar eller hatar. Men det är inte ett verkligt du utan en slags tankekonstruktion vi behöver för att rättfärdiga hatet.”
Camilla Kronqvist är filosofie doktor och universitetslärare i filosofi vid Åbo Akademi. Hon skrev sin doktorsavhandling på temat kärlek och hon säger att en god diskussionskultur förutsätter att vi ser varandra ur ett kärlekens perspektiv, också när vi är oense.
Ur en filosofs perspektiv, hur ska vi förstå näthat?
– Vad är hat? Vi tänker kanske spontant att hat är en stark känsla av ogillande. Vi tycker inte om någonting och säger att vi hatar det – vi hatar läxor, vi hatar mögelost och så vidare. Men är det hat egentligen, eller är det bara starkt ogillande?
– Vi tänker kanske att hat kännetecknas av att det är en väldigt stark känsloreaktion. Men det räcker inte heller. Vi kan ha jättestarka känsloreaktioner av glädje eller eufori också.
– Eller så tittar vi på vad våra känslor får oss att göra. Ett barn kanske säger ”att jag hatar mina läxor” och kastar boken i väggen så att den går sönder. Då kan vi resonera att det som gör känslan negativ är att vi skadar någonting i vår omgivning. Och det är sant. Men vi kan också föreställa oss situationer där hatet inte alls verkar i världen, inga böcker bäckar kastas, ingenting går sönder, men en person kan i sitt sinne bli alldeles uppfylld eller nästan förgås av hat.
– Jag tror att vi ska förstå hatet som ett förhållningssätt till oss själva och världen. Det är många filosofer som försöker utforska just känslor. De betonar att känslor har ett mer kroppsligt, affektivt element, de är kopplade till saker vi göra, förändringar vi vill åstadkomma – men också har ett mer kognitivt element, att det handlar om vissa slags tankar.
Hur ser vi på världen när vi hatar?
– Känslor kommer ofta och skapar en uppspaltning i vår värld. Jag kan få en idé om att det finns en yttre värld där ute och en inre värld i mig som inte är i samklang. Då vill jag ofta återskapa samstämmigheten, jag vill bli av med avståndet mellan det yttre och det inre.
– Vad jag gör då är att försöka göra mina känslor vettiga och rimliga. Jag börjar beskriva situation för mig själv på sådant sätt som berättigat det jag känner, beskriva det som någonting förkastligt.
Det som är klurigt med näthat är att vi egentligen inte vet hur mycket människor egentligen känner för en sak. Men när vi ser det i skrift framstår det hatiskt.
– Det här är specifikt för hatet, för hatet vill förknippa våra känslor med sådant som är ont. Och när vi inser det här förstår vi varför man vill omtala näthat som ett slags hat. Nätet är ju anonymt, vi vet inte vilka känslor människor har, men vi ser att de börjar beskriva världen på ett visst sätt, börjar förstå världen på ett visst sätt.
– Det som är klurigt med näthat är att vi egentligen inte vet hur mycket människor egentligen känner för en sak. Det kan bara vara en liten irritation. Är de bara jättedåliga kritiker? Men när vi ser det i skrift framstår det hatiskt.
I dag talas det mycket om så kallade digitala åsiktsbubblor och ekokammare. Man kan kanske föreställa sig att näthat förekommer just i såna här filterbubblor. Hur ser du på det?
– Våra känslor gör ibland att vi skapar egna åsiktbubblor, personliga ekokammare där det inre och yttre smälter samman. När jag känner mig upprörd eller irriterad över någonting försöker jag berättiga mina känslor, ge dem ett värde genom att resonera att det som hände mig var fel. Sådana här tankar sätter i gång en känslokedja.
– Tänk på när vi läser böcker, ser på film, hör musik eller läser poesi. En melodi eller några ord kan få oss att känna och tänka att någonting är jättesorgligt. Det i sin tur kan leda till att vi tänker ännu mer på hur hemskt och sorgligt det är. Vi börjar röra oss i en cirkel, en loop där ord och känsloupplevelser förstärker varandra.
– Det är det som sker i vissa forum på nätet, där människor tillsammans börjar förstärka, förstora varandras bubblor. Därför är det så viktigt att vi möter människor utanför våra personliga ekokammare som kan ifrågasätta loopen vi befinner oss i.
Hur ska vi förstå våra egna reaktioner på näthat?
– Redan när vi kallar någonting näthat eller hat har vi tagit avstånd ifrån det. Och varför vi ser på någonting som en form av hat, och inte bara en intressegemenskap har just att göra med att vi tycker att det är åsikter och uttryck som förvränger vår syn på andra på ett sätt som vi inte tycker att vi som samhälle ska eftersträva.
– Här kan det hjälpa att jämföra hat med kärlek, för både hat och kärlek är känslomässiga förhållningssätt som nästan primärt riktar sig på person. I kärlek framträder personen för oss som älskvärd, vacker, intressant och unik och vi börjar se olika småsaker och detaljer som skäl att älska. Hatet å sin sida lägger också märke till detaljer, men hatet känner ingen ömhet utan hatet ser detaljerna som ytterligare bekräftelser på det avskyvärda i personen. Man kan tala om en form av demoniserande.
– Förstår vi det här – att kärlek visar den andra som unik och värdefull, och hatet visar den andra som någon som egentligen inte har ett värde eller att det enda värdet är någonting negativt – då tror jag att vi också förstår varför vi vill ta avstånd från hatet. Det här är ett av grunddragen i det västerländska individualistiska samhället, idén om varje människas värde.
Är det alltså fel att hata?
– Det är inte fel att inte tycka om någonting. Det är inte fel att ha starka negativa reaktioner på någonting. Men det finns ett slags fel i att tillåta sig börja tänka på andra människor på ett visst sätt för att någonting i mötet väcker mera negativa reaktioner.
Det känns som tonfallet eller halten av aggressivitet stiger i dagens värld. Det har blivit vanligare att man inte bara på nätet men också i mer öppna rum talar aggressivt eller till och med hatiskt. Hur har vi hamnat här?
– Vi har fått fler offentliga men informella kanaler att uttrycka oss i. I och med sociala medier har gränsen mellan det offentliga och det privata livet suddats ut, och det är någonting vi inte riktigt lärt oss hantera.
– Samtidigt har vi i dag ett samhälle som lägger allt större tonvikt vid personlig kommunikation och personliga åsikter, känslor och tankar. Vi matas med idén att våra åsikter är viktiga, att vi ska få uttrycka våra åsikter på olika ställen och att det är okej att ta ut svängarna och vara lite raljant i tonfallet.
Vad kan filosofin lära oss om den goda diskussionskulturen?
– Här kan filosofin lära oss jättemycket. När det kommer till frågan om hur vi ska föra goda samtal i offentligheten om angelägna mänskliga frågor har filosofin en mer än tvåtusen år gammal tradition. Det vill säga: Hur ska vi föra samtal också i frågor där vi tycker väldigt olika? Hur ska vi leva med att andra inte tycker lika och ändå komma fram till en gemensam förståelse för vad som är viktigt? Jag säger inte att filosofin alltid har lyckats leva upp till sina ideal men den har i alla fall ställt frågor om de praktiker vi behöver främja för att utveckla eller eftersträva de här värdena i vårt samtal.
– En viktig aspekt här är idén om moralisk bildning eller moralisk fostran. På engelska brukar man tala om moral education. Det handlar om att vi vill främja olika intellektuella dygder, att vi vill träna våra känslor och omdömen och hur de uttrycks i det vi säger och gör.
– Vilka är då de här dygderna? De intellektuella dygderna ställer frågor som hur vi tänker klart? Vad betyder det att vara noggrann? Vad betyder det att kunna föreställa sig saker, eller att använda fantasin för att på ett hjälpsamt sätt förstå? Vad betyder idéer om saklighet om vi inser att känslor finns i bakgrunden i våra grundläggande sätt att förstå världen? På vilket sätt drivs vårt tänkande av en vilja att se riktigt snarare än förvrängt? Vad betyder kärleken till sanning?
En viktig aspekt här är idén om moralisk bildning eller moralisk fostran. Det handlar om att vi vill främja intellektuella dygder, att vi vill träna våra känslor och omdömen och hur de uttrycks i det vi säger och gör.
– Som kontrast till de intellektuella dygderna hittar vi slarv eller ouppmärksamhet, att man gör snabba omdömen, att man är ohederlig, opålitlig och oförsiktig. Att man är arrogant i sitt sätt att tala, blir lätt distraherad och inte kan hålla sig till argumenten.
– Jag skulle säga att väldigt mycket handlar om att vi måste se varandra sanningsenligt, och att se varandra sanningsenligt är att se varandra med kärlek. För om vi säger att det är en sanning att varje individ är unik måste vi se varandra med kärlek. Det är det vi gör när vi säger att varje människa är unik, det är ett slags kärlekens perspektiv.
– Mycket handlar om att fostra en ödmjukhet. En medkänsla för andra men också mod. För det är svårt att stå upp för det vis ser som rätt och sant när vi tycker att någon förvränger verkligheten, samtidigt som vi visar omsorg om den andra.
– Jag skulle säga att det här är de stora utmaningar vi står inför i dag, också kanske de frågor filosofin ställer oss inför när det gäller näthat. Hur kan vi utveckla det offentliga samtalet där också känslor finns med, men där vi lär oss att tala både ur känslor, om känslor och med känsla för den andra.
Vill du veta mera? Hör en intervju med Camilla Kronqvist i podcasten Forskaren!
