25.2.2021

Det finns ingen magisk formel på hur man ska hantera rasism, men en bra tumregel är att respektera varandra. Det säger Leonardo Da costa Custódio, forskardoktor vid Åbo Akademi inom medieaktivism och aktivismforskning.

Då Leonardo Da costa Custódio kom till Finland från Brasilien 2007 fanns det ungeför en handfull icke-vita människor som regelbundet figurerade i medierna. Det var till exempel den skönhetstävlande modellen Lola Odusoga och De grönas Jani Toivola. I dag har det här förändrats. Medielandskapet rymmer en betydligt större mångfald av producenter, konstnärer, forskare och professorer, men bilden av finländaren är fortfarande mycket vit.

– Sällan ser vi till exempel afrikanska kvinnor på tv-nyheterna, få av oss följer populära muslimska konton på sociala medier och så vidare. Vi har ofta en bild av hurdana människor som ska synas i offentligheten, och vem som syns bidrar till att forma och ändra hur vi uppfattar rasism. Det här kan verka som små saker som kanske inte gör en skillnad i sig, men det ändrar på ett fundamentalt sätt hur vi ser på samhället. Hur vi kommunicerar ändrar på våra idéer och våra sätt att vara.

I sin forskning funderar Custódio mycket kring hur människor som utsätts för rasism eller som lever som minoritet använder sig av kommunikation för att åstadkomma en förändring i samhället. Han menar att det är lätt hänt att vi lever i våra egna små bubblor, interagerar med människor som tänker och tycker ungefär som vi själva. Vi stannar kvar i sammanhang där det är bekvämt. Hur ska vi göra för att ta oss ur de här mönstren och utmana våra egna begränsningar? Varför tänker människor som de gör? Vilka förutsättningar har utsatta grupper att våga höja sina röster?

– Rasismen är väldigt rotad i samhället, den är liksom en naturlig del vi knappt ens märker av. Poängen är ändå inte att vi ska peka ut vem som är rasist, snarare är det fråga om hur vi kan definiera och sätta fingret på idéerna som gjort att rasismen blivit en naturlig del av samhället. Extrema åsikter kan uppfattas som helt normala eftersom de fått utrymme att normaliseras. Den viktiga frågan blir alltså hur man kan bidra till ett samhälle där den här typen av föreställningar blivit normala och hur kommunicerar man med personer som normaliserar de här problemen?

Custódio exemplifierar med historier de flesta säkert hört om minoritetsgrupper som fått höra skällsord, och just häri ligger problematiken. Det är inte bara personen som skriker skällsorden som är det problematiska, utan att det är normaliserat att göra det. Skällandet har inga följder, inget kommer att hända fastän du behandlar en annan människa illa. Konsekvenserna faller istället på den som blir utsatt och kanske börjar välja att ta en annan väg hem, kanske undviker att röra sig på vissa platser och så vidare. Custódio menar att den konstruktion som finns runtom förståelsen för rasism måste åtgärdas, att vi inte bara kan backa undan och skylla på att vi inte kan göra något. Vi måste börja prata om problemet.

Trots utmaningar menar Custódio att samhället ändå rör sig i rätt riktning. I dag ser vi till exempel politiker både på lokalt plan och på riksplan som åstadkommer en kraftfull förändring genom att de talar öppet om rasism. Samtidigt ser vi politiska partier som bygger sin agenda på att människor är olika och som genom sin kommunikation humaniserar och neutraliserar rasismen.

– Vi behöver kollektivt prata om vad rasism är eftersom den allmänna uppfattningen är ganska snäv och ibland till och med felaktig. Vi är alla brickor i ett system där vita sitter på makten, den problematiken måste vi helt enkelt erkänna. Det som däremot är en mycket mera relevant och intressant faktor för mig som forskare är att det i dag finns flera alternativ för dem som är annorlunda.

Ju tidigare man börjar tala om människors lika värde desto bättre. Barn utvecklas enligt vad man ger dem: ett barn som växer upp med värderingar där alla människor är lika mycket värda har lättare att bidra till ett samhälle där vi är mer eftertänksamma. Vill man däremot ändra på någons åsikt är det lätt hänt att den personen kan känna sig påhoppad. Därför behöver vi hitta ett sätt att kommunicera så att personen inte känner att den behandlas respektlöst.

– Jag tror det är därför vi inte talar med varandra. Det blir lätt så att man utgår från att en person av annan åsikt inte är riktigt smart, och då blir det direkt fel. I stället borde vi fundera hur man kan bemöta andra med respekt och förståelse. Den dag då vi får vita personer att förstå att de också har en roll i att agera antirasistiskt, då är vi ett stort steg närmare ett mindre rasistiskt samhälle.

Custódio menar att vi fortfarande har en massa jobb att göra för att det finländska samhället ska bli diversifierat och en mera välkomnande plats. Genom att bedriva minoritetsforskning kan vi förstå olika samhällseffekter och driva arbetet med människors lika värde framåt.

– Den här typen av forskningsverksamhet är viktig ur såväl samhällelig som humanitär synvinkel. Vi har för det första vetenskaper som vi tycker att är viktiga, sådana som går att mäta. Men vi har också vetenskaper som producerar annan form av kunskap och som ofta kan upplevas som oviktiga men som har en fundamental del i att förstå hur samhället är uppbyggt och hur det fungerar. Rasism existerar och är en konkret del av människors vardag. Detta har konsekvenser. Vi måste förstå hur de här mekanismerna fungerar, hur de uppkommit och hur de lever vidare, inte bara i välbärgade länder som Finland, utan även i andra länder med andra förutsättningar.

Minoritetsforskning vid Åbo Akademi

Åbo Akademi har fyra forskningsprofiler, varav minoritetsforskning är en. Profilen är mångvetenskaplig och global med ambitionen att skapa ett världsledande centrum för studier och forskning med ett aktivt socialt engagemang. Syftet är att bidra till att utmana de mekanismer som skapar utanförskap och verka för ökad inkludering och jämlikhet.

Profilområdet sätter fokus på minoritetskultur och –identitet,  icke-diskriminering, lika rättigheter och demokrati. Man forskar också i de processer genom vilka minoriteter har blivit till historiskt och minoritetspositioner i historien. Forskningen inkluderar också pedagogiken genom kulturellt och språkligt sensitiv lärarutbildning.

Profilen inkluderar såväl äldre som nyare minoriteter och undersöker de processer genom vilka minoriteter blir till och det slags motstånd som dylika processer genererar.

Forskningsområdet vill lyfta fram att minoriteter är en tillgång som bidrar till mångfald och förståelse, både av samtid och av historia.

Åbo Akademi är det enda universitetet i Finland som satsar på minoritetsforskning i den här omfattningen.

Klicka här för att läsa mera om forskningsprofilen och hur du kan bidra.