16.11.2018
Professorn i ryska, Carin Davidsson, var den vetenskapligt meriterade snälla bullmamman med järnhård vilja.
Carin Davidsson hade så många goda sidor, som man kan beskriva länge, men man kan också beskriva henne med bara några få ord: Carin Davidsson var den äkta rättfärdiga, utan vilken, enligt Aleksandr Solzjenitsyn, ingen by kan klara sig.
Så här skrev den rysk-svenska historikern och professorn Aleksander Kan och hans hustru Ada i minnesordet över Carin Davidsson i Dagens Nyheter i september 2011. Davidsson var en flitig och vänlig person med järnhård vilja, som ägde en enorm gästvänlighet, hade ett öga för det vackra och som händigt kunde sy, skapa och snabbt förvandla till exempel en tråkig bostad till ett ombonat och välkomnande hem.
Vid Åbo Akademi blev ämnet ryska språket och litteraturen Davidssons by, som hon byggde och ombonade åren 1979–1987. Trots att vi talar om 1980-talet, hörde Carin Davidsson till de första kvinnliga professorerna vid Åbo Akademi. När hon sökte professuren blev hon först inte kompetentförklarad. Hon besvärade sig och både besväret och övriga omständigheter ledde till att hon blev, först t.f. professor 1979, och i oktober 1980 professor i ryska språket och litteraturen – ett ämne som funnits vid Åbo Akademi sedan 1967 och som varit huvudämne sedan 1977.
Inom slavistkretsar var Davidsson ett känt namn och också vid Åbo Akademi visste studenter och personal vid ryskan vem hon var innan hon kom till Åbo.
– Hon översatte och var redaktör vid förlaget Progress i Moskva. Hon hade varit redaktör för och medförfattare till Rysk-svensk ordbok som kom ut 1976 och var den största och modernaste då. Följande stora lexikon kom först 2006, så Carins lexikon används ännu av den som läser texter från Sovjettiden.
Det berättar Anna-Stina Nyby, amanuens vid fakulteten för humaniora, psykologi och teologi vid Åbo Akademi, och plockar fram lexikonet ur hyllan i ryskans studierum Karamzin. I rummet hänger ett porträtt av Davidsson, liksom ett av Barbara Lönnqvist, som senare efterträdde Davidsson. Nyby studerade ryska för Davidsson, som snabbt engagerade henne i institutionens kansli. Ett exempel på hur Davidsson i all sin verksamhet ville lära och inkludera var att hon, då hon redigerade ett verk med idiom från ryska till svenska, gärna på Nyby testade valda stående uttryck. Hon såg ingen skillnad på unga studenter och långt hunna forskare.
Också Martina Björklund var Davidssons student.
– Det var en lycka för oss och för ämnet att vi fick henne hit. Hon ordnade upp allt från institutionens bibliotek till ämnets kursfordringar och undervisade mer än vad en professor skulle. Översättningskursen jag hade med henne var den bästa undervisningen i ryska jag nånsin fått. Det är tack vare Carin som jag sedan fortsatte och blev forskare, säger Björklund, som nu är biträdande professor i ryska vid Åbo Akademi.
Nyby och Björklund kan inte minnas att det varit nån uppmärksamhet kring att Davidsson var kvinna och professor. Men visst berättade hon om hur hon varit den enda kvinnan i de flesta sammanhang under sin tid i Uppsala.
– Knappast var det helt lätt att vara kvinnlig student på 1940-talet. Jag minns att hon berättade hur flickor som läste språk inte togs på allvar av lärarna, för de ansågs egentligen vara där bara för att hitta en man och gifta sig. Men Carin var en mycket seriös student, säger Björklund.
Davidsson var endast 32 år när hon disputerade år 1952 vid Uppsala universitet. Hon gjorde en upptäckt i sin avhandling, då hon kunde påvisa att en tjeckisk-latinsk Psaltare från mitten av 1300-talet som hittats i Wittenberg, inte var översatt från latin, som man trott, utan från tyska. Samma år som hon disputerade blev hon också docent i slaviska språk, likaså ovanligt tidigt. Professorsvärdighet fick hon i Sverige 1978.
Davidsson kom till Åbo Akademi med nya tankar och metoder. Språkhistoria var hennes stora forskningsområde, medan man vid Åbo Akademi fokuserade på modern ryska. Projekt inom humaniora var inte vanligt på den tiden, men Davidsson sammanförde modern ryska och litteratur i ett Tjechov-projekt, som gick ut på ett slags lingvistiskt orienterat litteraturstudium. Tjechovs noveller delades ut för analys åt alla studenter som ville delta i projektet.
– Det fanns ju inga forskare här då Carin kom, så vi började med det här redan på kandidatnivå. Det var många som hoppade på Tjechov-projektet och det blev en slags gemenskap kring det, säger Nyby.
– År 1984 ordnades, under Carins ledning förstås, det 10:e Nordiska slavistmötet vid Åbo Akademi. Det var min första konferens som jag uppträdde på med ett eget föredrag, det handlade om en berättelse av just Tjechov, säger Björklund, vars doktorsavhandling flera år senare kom att handla om Tjechov.
Slavistmötet ’84 frambringar leenden, goda minnen och berättelser.
– Vi var hemma hos Carin i hennes lilla tvåa och bakade 500 piroger för konferensgästerna. Jag tycker det är så fint att hon engagerade oss studenter i allt det praktiska kring att organisera konferensen, och inte nog med det, vi fick ju uppträda på konferensen inför alla forskarna med våra små kandidatuppsatser och fick ta del av de sociala evenemangen. Det var typiskt Carin att liksom puffa på och vilja ge alla en chans att komma fram, säger Nyby.
Knappast överraskande valdes Carin Davidsson till Årets lärare när utmärkelsen delades ut för första gången vid Åbo Akademi år 1985. Motiveringen löd:
Hon åtnjuter stor popularitet bland sina studenter. Hon betraktas som en uppoffrande lärare som ger sig tid att ägna sig åt studenterna och ge dem handledning i deras studier. Och även bland kolleger och anställda vid akademien har Carin Davidsson vunnit erkännande som en kompetent lärare och forskare som med entusiasm leder sin växande institution.
– Hon handledde på ett sätt som de flesta gör i dag men som då var väldigt ovanligt. De flesta andra gav en rubrik, man gick hem och skrev och lämnade sen in. Men med Carin satt vi och diskuterade ämnet, vi hade enskilda handledningssamtal, hon läste ens handskrivna manuskript och kommenterade både språket och eventuella tankeluckor. Hon ägnade massor av tid åt oss. Jag minns att det fanns sådana som tyckte att det var lite fusk att vi fick så mycket handledning, men som sagt, nu är ju det här det vanliga sättet, säger Björklund.
I början av 1980-talet hade ryskan över hundra studerande och var ett betydligt större ämne än nu. Bland annat för att stärka sammanhållningen startade Davidsson fredagsträffar med gemensamt program.
– Atmosfären och gemenskapen vid ryskan hade alltsedan ämnets första år varit god, inte minst tack vare lektor Kurt Johansson, men Carin stärkte den ytterligare bland annat genom dessa fredagsträffar som hade ett mera lättsamt, allmänbildande program, ofta någon föreläsning i anslutning till Sovjet. Och efter det bjöds det på kaffe och en slags bostonkaka i långpanna som Carin hade bakat. Hon bakade inför varje fredag, berättar Nyby.
Davidsson var också en skicklig administratör och ansökte om finansiering för att ta studenterna på resor till Sovjet eller Sverige, bland annat reste man till Uppsala för att bekanta sig med gamla ryska handskrifter på universitetsbiblioteket Karolina Rediviva. Också de resorna genomsyrades av Davidssons gästvänlighet.
– Vi besökte inte bara hennes och maken Åkes hem i Uppsala utan också deras sommarställe, ett gammalt soldattorp, där hon bjöd på mat. Det handlade inte om någon liten grupp, vi var säkert 20 stycken!
Carin Davidsson trivdes i Åbo och vid Åbo Akademi. Hennes man bodde kvar i Uppsala och sonen var redan vuxen när hon kom till Åbo, så hon satt till sent in på kvällarna vid ”insten”. Men en fritidssyssla hade hon, nämligen musik, en passion som hon delade med sin man och senare också barnbarnen. Under sin tid i Åbo sjöng hon i Åbo Damkör, och köpte till och med någon av de åboländska skärgårdskommunernas folkdräkt för att ha när kören uppträdde.
Carin Davidsson jobbade åtta år vid Åbo Akademi innan hon pensionerades. Hon fortsatte i någon mån att publicera ännu efter det och hennes vetenskapliga karriär hann bli 60 år lång. Maken Åke var svårt sjuk i Parkinsons, så den mesta tiden efter att hon återvände till Uppsala gick åt till att sköta honom i hemmet. Kontakten till Åbo bröt hon aldrig och fortfarande finns det spår av Carin Davidsson vid Åbo Akademi. Davidsson hade ett stort slaviskt bibliotek i Uppsala som hon skänkte till Åbo Akademi.
– Hon saknade de här böckerna för sitt arbete här i Åbo. Var och varannan bok i vårt bibliotek har stämpeln ”Gåva från Carin Davidsson”, säger Björklund.
En av de sista gångerna som Davidsson återbesökte Åbo var år 2005 när hennes tidigare studerande Janina Orlov disputerade. Efteråt skriver Davidsson i ett brev till Anna-Stina Nyby, en beskrivning av sina varma känslor för Åbo:
Det är med glädje jag i tankarna upplever mitt Åbo-besök. Det är svårt att beskriva de känslor som strömmade igenom mig, när ni alla kära (studerande och kolleger) kom springande emot mig. Jag såg som i blixtljus för mig den tid i mitt yrkesverksamma liv som varit den ljusaste och lyckligaste […]
Artikeln ingår i en artikelserie om intressanta personligheter ur Åbo Akademis historia. Serien är ett samarbete mellan Åbo Akademi och Åbo Underrättelser i samband med akademins 100-årsjubileum.