13.8.2021

De rapporterar, men mår ganska dåligt: studie visar journalisternas situation under pandemin

Coronaviruspandemin har gjort motstridigheten i krisjournalistik är mer aktuell än någonsin: journalisterna utför sina jobb mitt i krisen samtidigt som de utsätter sig för risker. Och de mår sådär. Det visar en ny nordisk studie vid Åbo Akademi.

Det är inget nytt med krissituationer, de kommer och går. Det nya med coronaviruskrisen är att världen inte varit med om en lika omfattande smittspridning tidigare i modern tid. Då viruspandemin slog till med kraft i början av 2020 utvecklades situationen snabbt till en samhällskris som än en gång visade hur viktig journalistiken är då vi behöver få tillgång till information vi kan lita på. Det är till tidningarna, nyhetssändningarna och massmediernas webbplatser allmänheten vänder sig i sådana lägen. Då måste vi kunna räkna med att journalisterna finns där och gör sitt jobb.

Klas Backholm, universitetslärare i samhällskunskap med massmedier vid Åbo Akademi och hans forskarkollega, och tillika doktorand vid Åbo Akademi, Trond Idås vid Norsk journalistlag, Norges journalistförbund, har tittat närmare på hur coronaviruspandemin påverkat de nordiska journalisternas välmående. Studien består av tre olika datainsamlingar från 2020 och 2021; två från Norge och en från Finland. Syftet är inte att jämföra länderna, utan snarare att kartlägga hur livet ser ut för journalisterna och hur det står till med deras mående i skuggan av coronaviruspandemin.

– Det som gör journalisternas reaktioner intressanta är att de är en yrkeskår som arbetar mitt i krisen. Det finns förvisso också andra yrkesgrupper som utsätts för mycket större risker i sina jobb, men journalisterna utsätter sig för risker till exempel genom att de arbetar med att intervjua både smittade och personer ur riskgrupper. Via jobbet utsätter de sig alltså för att dra på sig smittan och sprida den vidare till andra. Det har varit en påfrestande tid för journalisterna, säger Backholm.

Studien som helhet omfattade drygt 4000 respondenter och visade att en stor del av journalisterna på något sätt reagerat negativt på det de varit med om under pandemin. En majoritet, omkring 70 procent, av dem som svarade på enkäten uppgav att de reagerat på i alla fall en av de sex svarsalternativ som ställdes upp, till exempel lidit av sömnsvårigheter, depression eller nedstämdhet. Den här siffran stämmer väl överens med andra internationella undersökningar som gjorts inom samma område. Backholm understryker ändå att även om många känner sig nedstämda så är det ingen diagnos, men det säger något om måendet hos yrkeskåren.

– Utmaningen med coronaviruspandemin är att vi aldrig haft en motsvarande situation tidigare. För forskarvärlden har pandemin betytt en ny utmaning med hur man bygger upp sina studier. Vi vet inte hur vi ska mäta reaktionerna och vilka metoder vi ska använda. På ett sätt har man hamnat att uppfinna hjulet igen. Då vi undersökt följder av andra kriser, till exempel massakern på Utöya i Norge 2011, terrordådet på Drottninggatan i Stockholm 2017 eller skolskjutningarna i Finland 2007 och 2008 har vi haft tidigare undersökningar att ta modell från, men pandemin bjuder på en helt ny situation.

Risker och förebyggande arbete

Ett viktigt fokus hos studien var att försöka identifiera risk- och skyddsfaktorer. Vad är det som gör att journalisterna mår dåligt, och hur kan de skydda sig? Hur kan man till exempel utforma arbetet på redaktionerna för att bibehålla journalisternas välmående i krissituationer? Studien visade på tre huvudsakliga riskfaktorer som påverkar journalisternas mående.

– För det första såg vi att de som arbetar mera mobilt och träffade smittade och riskgrupper mådde sämre. Vi kunde också se att övergången till distansarbete påverkade måendet i negativ riktning, speciellt hos dem som upplevde att de inte kunde arbeta ostört. Också det att gränsen mellan jobb och fritid suddas ut upplevs som jobbigt då man arbetar på distans. Ytterligare en intressant iakttagelse var att en del upplevde att de då de distansarbetade inte fick det sociala stöd de behövde av exempelvis chefer och medarbetare. De journalister som hade bättre fungerande kontakt till kollegor och chefer mådde också bättre.

En annan framträdande aspekt i resultatet är könsskillnaderna. Över hela linjen kunde forskarna se att kvinnor rapporterar problem i större utsträckning än män, en tendens man även kunnat se i tidigare studier. Vad det beror på är svårt att säga, menar Backholm.

En klapp på axeln kan betyda mycket

Vilka lärdomar kan vi då ta med oss från den här studien? Den finländska delen av undersökningen visar att allt vad pandemin fört med sig inte alls är dåligt. En majoritet av journalisterna vill till exempel inte gå tillbaka till att arbeta fulltid på redaktionen, utan skulle föredra någon form av hybridmodell. Studien visar också att de flesta journalister är nöjda med det stöd de fått från sina arbetsgivare gällande skyddsutrustning som exempelvis munskydd och mikrofonförlängare.

– Den viktigaste lärdomen är att vi på allvar behöver ta till oss är hur viktigt det är med måendet. Jag hoppas arbetsgivarna fattar hur viktigt det är med stödet i vardagen och ger det lilla extra. Jag hoppas också att de förstår att man kan ge socialt stöd på olika sätt; dels genom sociala sammankomster med möjlighet att diskutera och reflektera, dels den otroligt viktiga klappen på axeln, att vi kommer ihåg att vara hyggliga med varandra. Sedan kvarstår den klassiska motstridigheten i krisjournalistiken: att berätta och informera, granska det som gått fel och det som inte fungerar samtidigt som man utsätter sig själv för risk. En journalist måste kunna utföra sitt arbete under en kris, och det är något vi måste lära oss hantera.

Resultatet av undersökningen presenteras under konferensen Nordmedia i slutet av augusti 2021.