2.8.2024
Författaren Ulrika Hansson skriver om försök att förhålla sig till död och medelålder och vad man vill bli ihågkommen för.
Det är lite rörande, och också ganska komiskt, när jag ibland lyckas se mig själv från fågelperspektiv. Titta! Där sitter hon och skriver, med så stort allvar och patos (och försöker tänka bort både läsare och recensioner). Se, nu är hon på väg till gymmet efter ännu en sund nystart. Och där står hon och väljer bland tofusorterna med viss tveksamhet, miljön kommer säkert att tacka henne. Nu ligger hon vaken och tänker: Pratade jag alldeles för mycket på den där festen, vad ska de andra tänka?
Vår strävan är så stor, liksom vår tendens att ta oss själva på största allvar. Och så måste det väl i viss mån vara, om vi vill fylla vår tillvaro med mål och mening. Samtidigt kan jag tänka ibland: Så skönt att allt det här en dag ska upphöra.
I musikalen My fair lady, baserad på George Bernard Shaws pjäs Pygmalion, slår den högdragne fonetikprofessorn Henry Higgins vad om att han kan förvandla arbertarklassflickan Eliza Doolittle, med den breda Cockneydialekten, till en sofistikerad societetsdam. Hans arrogans är stundvis outhärdlig, och det får Eliza att stämma upp i den glättiga sången ”Without you”. Några strofer i svensk översättning lyder: ”Det blir vår varje år utan er. England står där det står utan er. (…) Svalan visslar sin sång utan er. Livet självt har sin gång utan er. Utan något besvär, ska vi klara oss här, utan er.” Känner du hur oket lyfter? Det är brutalt och fantastiskt befriande!
Att svänga om husknuten en solig dag, och mötas av dem man håller av – den bilden ska jag hålla fast vid så länge jag lever och lite till.
Men den här trösten som infinner sig, när jag ögonblicksvis inser att förgängligheten kan betraktas som en vän, betyder tyvärr inte att jag förlikat mig med tanken på döden. Lika fasansfull som alltid står den där på håll, tanig, kutryggig och lömsk. Andras död förtränger jag aktivt. När det kommer till mig själv kan jag komma på mig med att fundera: Vad vill jag lämna efter mig? Om nästan allt om mig blir glömt bland dem som stått mig nära, bland dem som kommit och gått, bland dem som bara nuddat vid mitt liv, vad skulle jag vilja att blir ihågkommet? Det är inte en kolumn kan jag tala om, inte heller en bok. Det är en känsla. Ett minne av något varmt och vänligt och storsint. Den där känslan när man som barn kom in efter en kväll i pulkabacken, låg och värmde sina bara fötter mot elementet, medan någon dukade fram ostsmörgåsar och kakao, med ett välbekant slammer i det upplysta köket. Den känslan skulle jag vilja att följdes åt med minnet av mig, som ett vagt doftspår, en lågmäld förnimmelse.
Det är rätt ofta numera som mina samtal med goda vänner kretsar kring vår medelålder, kring förlorade förhoppningar, separationer,åldrande föräldrar och död. Vi kryddar förstås med galghumor, men blottar också våra rädslor. Det goda med medelåldern, i bästa fall, är att rädslan för rämnade fasader sakta avtar. Också mina syskon och jag kom att prata om döden häromdagen. Min äldre bror sa att han tänker sig det hela så här: Han går ut och viker om hörnet på sitt hus för att gå och hugga ved. Plötsligt ser han vår morbror och deras gemensamma fiskarkompis stå nära sjöstranden med ändorna i vädret, de gräver efter mask inför en fisketur. Han går fram till dem, säger: Nämen hej! När de svarar honom och börjar småprata precis som förr inser han att också han själv gått över till andra sidan.
Att svänga om husknuten en solig dag, och mötas av dem man håller av – den bilden ska jag hålla fast vid så länge jag lever och lite till.
Ulrika Hansson
Skribenten är är litteraturvetare från Åbo Akademi, författare och redaktör på Kyrkpressen.