16.11.2018
Socialantropologen Edvard Westermarck (1862–1939), Åbo Akademis första rektor och professor i filosofi, är en fascinerande karaktär i universitetets historia. Den finländska sociologins grundare eller den första darwinistiska sociologen blev ett stort namn inom det västerländska vetenskapssamfundet under sin livstid. Faktum är att han är mera känd utomlands är på hemmaplan, men bortglömd är han inte.
Det har forskats mycket om Westermarck. Vetenskapligt verkade han i en tid då darwinismen, evolutionsteorin, rasläran och ett stort intresse för så kallade ursprungsfolk frodades, men där det småningom skedde ett paradigmskifte i attityderna vilket skulle leda till att Westermarcks vetenskapliga innehåll hamnade i mörkare dager.
En socialantropolog med darwinistiska tendenser
Westermarcks vetenskapliga substans var inte tidlös, och idag är han mest känd som en av grundarna av det sociologiska och socialantropologiska ämnet både i Finland och i Storbritannien. Under sin egen livstid vann han erkännande för en så kallad komparativ metod och sina teorier om äktenskap och samliv.
Westermarcks strategi gällande fältarbete innebar främst två saker: dels hade han en starkt evolutionär världsbild och ansåg att den mänskliga civilisationen ständigt utvecklades mot det bättre, dels – eller följaktligen, ansåg han att man kunde jämföra och dra paralleller mellan väldigt olika kulturer på helt olika håll i världen. Den essentialistiska komparativa metoden kom senare att utmanas av den så kallade funktionalismen, som förespråkade att man bedrev fältarbete på ett avgränsat område och gjorde tydliga kontextuella distinktioner.
Förutom sociologi sysselsatte Westermarck sig med moralfilosofi. Enligt Westermarck utvecklades moralen från känsloupplevelser och var på så sätt är något relativt. De här tankarna utkom som böcker redan år 1906 och 1908. På 1930-talet utvecklade han de här tankarna vidare i boken Etisk relativitet. Vidare var han bland de första forskare som intresserade sig för homosexualitet.
– Westermarck var för kärnfamiljen, men ansåg också att man bör ha rätt till skilsmässa. Han intresserade sig för homosexualitet som fenomen, dessutom var han medlem i flera kvinnosaksrörelser. Han hade ett liberalt stråk i sitt tänkande. Tankarna kring samlivet och parandet var del i en pågående diskussion som fördes främst i England efter den viktorianska tidens sönderfall, säger tidigare överassistent vid Åbo Akademi och frilansforskare Kirsti Suolinna.
Suolinna har en djup inblick i Westermarcks vetenskapliga och personliga historia. Hon har även samarbetat med Olli Lagerspetz, akademilektor i filosofi vid Åbo Akademi, kring flera texter om Westermarcks vetenskapliga nätverk. En av de gemensamma texterna finns i Åbo Akademis nyutkomna historik ”Åbo Akademi och kunskapen” (2018). I artikeln läggs systematiskt fram hur Westermarck byggde upp sin ställning och hur hans forskning från filosofi till socialantropologi utvecklades. Perspektivet är sociologiskt, med speciell betoning på vad de mellanmänskliga kontakterna hade för betydelse för olika individers framgång på den akademiska arenan.
– Åbo Akademi är den centrala platsen för forskning kring Westermarck. Här finns till exempel hans brevväxling bevarad och en stor del av hans bildsamlingar från fältarbetena i Marocko, säger Suolinna.
Genombrottet
Sitt genombrott fick Westermarck efter en tids arbete på British Museum i slutet av 1800-talet. Till London åkte Westermarck redan år 1887 efter att han tagit sin magister i filosofi. Där arbetade han sedan på sin doktorsavhandling om äktenskap och samliv och doktorerade i filosofi vid Helsingfors universitet år 1889.
Efter detta fortsatte han med temat och gick igenom ett stort arkivmaterial. Resultatet blev hans första större vetenskapsverk The History of Human Marriage som publicerades år 1891. Boken blev hans genombrott och Westermarck ansågs som en viktig och tongivande forskare inom ämnet.
Orsaken till att Westermarck överhuvudtaget hamnade i England och slutligen som professor vid det relativt nygrundade London School of Economics skriver Lagerspetz och Suolinna om i Åbo Akademis historik. Att det gick så bra för Westermarck var delvis ett resultat av hans egna drivkraft och ambitioner, men händelseförloppet innehöll också en stor portion ren och skär slump och tur.
År 1885 hade Westermarck tillsammans med sin studiekamrat Axel Wallensköld (1864–1933) åkt på en vandringsresa till de norska fjällen. Wallensköld blev trots allt sjuk i blindtarmsinflammation och resekumpanerna blev tvungna att ta in på ett pensionat. Av en händelse träffade de där den kända psykologen James Sully (1842–1923), professor vid University Collage i London. Westermarck och den tjugo år äldre forskaren kom bra överens och grunden för en långvarig vänskap lades. Sully blev sedan en av nyckelpersonerna för Westermarcks brittiska kontaktnät, och redan år 1887 tog Westermarck båten till London för att återuppta kontakten. Det här berättar Westermarck i sina memoarer Minnen om mitt liv (utkom år 1927 på svenska och år 1929 på engelska).
Efter genombrottet och Westermarcks nyfunna berömmelse uppstod en dragkamp mellan London School of Economics och Helsingfors universitet om vilketdera universitet som skulle anställa Westermarck som professor. Resultatet blev att han fick två professurer. År 1906 blev han utnämnd till professor i praktisk filosofi (ett ämne som innefattade sociologi) vid Helsingfors universitet och år 1907 till professor i sociologi (universitetets allra första) vid London School of Economics. Vid sidan av detta spenderade han en stor del av sin tid på fältarbete i Marocko. Fältarbetet påbörjades visserligen redan 1898 men fortgick av och an under hela hans karriär.
Under hela sin karriär var Westermarck mycket frånvarande från sina professurer. Under de tolv år han fungerade som professor vid Helsingfors universitet var han borta på fältarbete i sammanlagt fem år.
– Westermarck ville forska i en annan kultur och specifikt i islam. Marocko var som ett medeltida Europa, och Westermarck ville undersöka där hur mänskligheten hade ”avancerat”. Han jämförde sedan sitt material med arkivmaterial från andra kulturer. I sitt första fältarbete koncentrerade han sig på äktenskapsceremonier i Marocko som på ett sätt var en fortsättning på arkivarbetet med The History of Human Marriage, säger Suolinna.
Ett nytt universitet
Till Åbo Akademi kom Westermarck rätt sent i karriärer, som 58-åring år 1918.
– Westermarck var eftersträvad och vid Åbo Akademi fick han universitetets först filosofiprofessur. I samma veva fick han rektorsuppdraget. I språkfrågan hade Westermarck uttryckt sympatier för den svenska sidan. Detta var en av orsakerna till att han ville lämna Helsingfors universitet, som rent politiskt hade blivit allt mer finsksinnat, säger Suolinna.
I Åbo upplevde Westermarck också att han hade möjligheten att bygga upp någonting helt nytt och få möjligheten att fundera på vad ett universitet bör vara. Westermarck startade upp ett filosofiämne på Åbo Akademi och försökte också utveckla en samhällsvetenskaplig institution. Då han var i Marocko vikarierade Rolf Lagerborg (1874–1959) honom och fick på så sätt också han stora möjligheter att påverka ämnets uppbyggnad. Lagerborg blev också Westermarcks efterföljare år 1932 då han gick i pension.
Intrigerna i den akademiska världen var trots allt ett fortgående inslag i Westermarcks liv. År 1921, då han var upptagen med att reda ut Ålandsfrågan, förlorade han rektoratet till prorektor och matematikprofessor Severin Johansson (1879–1929).
Rektorsbytet var en akademisk kupp och resultatet dels av att Westermarck varit så mycket frånvarande, men också av en tydlig meningsskiljaktighet mellan Johansson och Westermarck angående det nya svenska universitetets linje.
– Medan humanistiska Westermarck ville skapa ett forskaruniversitet, med betoning på vetenskapligt innehåll, ville naturvetaren Johansson ha ett universitet som utbildade nyttigt och yrkeskunnigt folk. Johansson som själv kom från anspråkslösa förhållande ansåg att det viktigaste var att få ihop så mycket donationspengar som möjligt, medan de akademiker som kom från ekonomiskt och kulturellt förmögna familjer helst inte talade om pengar. Konflikten mellan Johansson och Westermarck handlade alltså också om klass. Westermarcks linje hade till en början stöd, men vinden vände efter att universitetets ekonomiska situation blev allt sämre, säger Suolinna.
Överlag var Westermarck en rätt polemisk person, konstaterar Suolinna.
– Westermarck förde både den kyrkokritiska linjen i sitt liv och förespråkade en moralisk liberalism. I religionsfrågor blev han slutligen ganska stel och mycket kritisk till både religion och kyrka. Detta var en trend i hans liv som också påverkade Åbo Akademi. Då universitetet fick en stor donation för att grunda ett teologiskt ämne var han emot det. Severin Johansson å andra sidan ansåg att detta skulle vara ett sätt att försäkra sig om studerande från mindre svenskspråkiga orter och dessutom ge möjligheten att utbilda präster som skulle ge ett säkert arbete efter studierna, säger Suolinna.
Westermarck vid Åbo Akademi – framgång eller misslyckande?
Universitetet blev tvunget att vara väldigt flexibel med Westermarck. Men han skapade samtidigt ett nätverk som förenade de tre akademiska miljöerna Åbo, Helsingfors och Storbritannien. Westermarck lyckades också, genom att binda hans egna studenter och familjemedlemmar till akademin, skapa en viss kontinuitet vid det unga universitetet.
Enligt Suolinna sysslande Westermarck med så många olika saker på olika håll, att det är svårt att säga vad hans livsgärning var.
– Jag tror att det egentligen var lite problematisk att han fick sitt genombrott i så unga år med en text som egentligen var en avhandling, om än utvidgad. Genombrottet och berömmelsen gjorde att han skapade sig själv som en ikon och till följd av detta inte ville ändra åsikt. Han var till exempel strakt emot nya strömningar inom sociologin och specifikt mot den nya funktionalistiska trenden i socialantropologin som hans tidigare student i London Bronislaw Malinowski (1884–1942) förespråkade. Han polemiserade också mot psykoanalysen och Sigmund Freud. Han blev så viktig tidigt att han fastnade vid det han gjorde allra först, säger Suolinna.
Från medlet av 1920-talet blev Westermarcks betydelse för fältarbete mindre. Suolinna betonar trots allt att det socialantropologiska fältarbetet var något man lärde sig genom att göra det och att Westermarck var en viktig del i utvecklandet av metodiken.
– Dessutom förespråkade han att man skulle lära sig lokalinvånarnas språk, vilket var en modern hållning, säger Suolinna.
Trots att det finns mycket i Westermarcks karriär och vetenskapliga gärning som i efterhand ter sig spretigt, var Westermarcks optimistiska tro på människosläktet som en progressiv art ett genomgående inslag i hans tänkande. Suolinna anser att hans drevs av en vilja att ta reda på hur man bygger ett gott samhälle. Detta gjorde att han med oro följde med den europeiska världspolitiken inför Andra världskriget. Westermarcks engagemang i frågan kommer kanske tydligast i uttryck i sättet på vilket han slutligen lämnade jordelivet. Westermarck dog av chock till följd av ett astmaanfall då han den 1 september år 1939 hörde på radio att Tyskland attackerat Polen. Insikten om vanvettigheten i att starta ett nytt krig, stred emot allt den pacifistiska lagda socialantropologen trodde på, och han dog tre dagar senare i sviterna av astmaattacken.
Läs mer om Westermarck: Olli lagerspetz och Kirsi Suolinnas artikel ”Åbo Akademi i Edvard Westermarks vetenskapliga nätverk” i Åbo Akademis nyutkomna historik ”Åbo Akademi och kunskapen, historik – Perspektiv på villkoren för skapandet av vetenskap 1918–2018”. Artikeln ingår i en artikelserie om intressanta personligheter ur Åbo Akademis historia. Serien är ett samarbete mellan Åbo Akademi och Åbo Underrättelser i samband med akademins 100-årsjubileum.