29.12.2024
Karl Svantesson skriver om hur litteraturen kan ge en ord och bilder till drömmen om att få tillhöra världen, att bli fri och lärd – äventyret att lära känna sig själv och vägar att stå upp mot maktlösheten.
Det var i början av 1990-talet. Jag var första årsstudent vid Göteborgs Universitet. Knappt 20 år gammal försökte jag realisera en pojkdröm. Att bli reseledare. Jag läste antikhistoria och grekiska. Det gick så där. Jag hyrde en gammal etta ute vid SKF-fabriken i Gamlestaden och var rent ut sagt vilse på många plan. Eftersom jag var den enda i min släkt att någonsin studera vid ett universitet fanns dessutom ett underförstått krav att lyckas med studierna jag fick svårare och svårare att förlika mig med. Bakom alla tentamina och inlämningar gömde sig en stor rädsla att misslyckas, bli påkommen
och avvisad. Jag hade varken pengar, rätt efternamn eller tillräckligt med svenskakunskaper för att på riktigt kunna tillägna mig den grekiska syntaxen och, samtidigt, hävda mig i denna nya, främmande sociala hierarki.
Dessutom avgudade jag mina kurser. Och kursare. Och lärare. Vilket inte gjorde det lättare. De var alla sammantaget från en värld jag nog förstått fanns och längtat efter men som nu, i verkligheten, visat sig innehålla både ett mått av bildning bortom min föreställningsförmåga och en livserfarenhet jag på alla plan saknade. Tänk att få tillhöra världen! Att vara fri, berest och lärd och full av självförtroende blev nu samma djupa sak och strävansmål. Om jag ändå fick det jag inte fått.
Detta ändå fick mig att vallfärda till antikvariaten. I böckernas värld kunde jag blicka ut och låtsas att den där resan till Paris över helgen eller avslappnade fyrspråkigheten också var min egen. Det var på ett av dessa antikvariat jag fann Den Gömda Ön. En novellsamling av Johan Bergström (1992). Blå så där svävande och med svarta, rå teckningar av Kjell Sjögren. På första sidan ett citat av Ekeloff. Jag studsade till. Fick svårt att andas. Menade han Gunnar Ekelöf? Jag kände inte igen citatet, men väl stilen. Detta var innan internet så det var inte lätt att härleda citat. Något i mig vaknade. Jag ville veta om det var Ekelöf som skrivit: Så grips vi skuggor av en sällsam oro när något säger oss att folk har färdats, att några av de möjliga befriats. Jag köpte boken med detta ivriga uppdrag framför mig. Ett uppdrag jag än idag, mer än trettio år senare, ej lyckats eller ens velat fullfölja.
Det blev i stället Johan Bergströms berättelser som blev detta något. Fjorton till antalet sträcker de sig långt bortom de knappt tvåhundra sidorna de fyller och för mig, då, blev de en bro tillbaka och fram till mig själv. Plötsligt förstod jag att i min bakgrund låg min framtid. Att jag kämpat, strulat och längtat bort hela mitt liv och att också jag sett tecknen, språket, bilderna. De som, enligt Bergström, kan hejda våldet och ta oss hem. Att en bok kunde hjälpa en ung människa att bekräfta och hävda sin identitet var något jag vagt redan anat, men där, då, hände något djupare. Något det tagit mig många år att förstå och försonas med. Det magiska som äger rum när en människa verkligen känner att hen räcker till som den är och att detta, nästan alltid, sker genom att en annan människa visar, bekräftar detta. Att bli sedd. Hörd, rörd och älskad kräver ju en annan människa. Oavsett. Men, och samtidigt. Alltid. Är det bråttom. Det finns här. Nu. Inte sen eller då. Endast nu kan det magiska ske att den andre finns för dig. Detta skapar en friktion, en rörelse som lätt kan missförstås och förvandlas till sin motsats. Närhet kan initiera flykt.
Jag minns att jag grät hemma i lägenheten den natten. Grät för att jag kände igen mig i friktionen, i liven som Bergström beskrev. Hamnarbetarnas, konstnärernas, fiskeindustrins. Landskapen, våldet. Från 1930-talets Berlin till 1800-talets Skagen, via samtiden i Stavanger och tillbaka till Berlin. Friheten vissa av oss väljer men inte kan hantera. För att vi längtar ut. För att vi jagas inifrån. För att vi måste. Och när vi gör det. När vi väljer att fly, finns tecknen där som en konsekvens. Språket. Bilderna. Den Gömda Ön blev den där boken jag alltid hade med mig och som blev min reseledare mot äventyret att lära känna mig själv och våga möta det som gör ont för att det finns till.
När jag återvänder till den idag, 2024, drabbar den mig på nytt. Framför allt i sin aktualitet. Hur Johan Bergström använder språket rent självkritiskt tekniskt för att förmedla sitt budskap, sin oro över vår konstanta brist på humanitet och samtidigt, genom varje novell, i varje gest och mening, hur vi alla ändå ständigt har den, solidaritetsfröet, möjligheten, inom oss, runt oss, i vår omedelbara närhet. Vilket gör det meningsfullt att fortsätta kämpa. Genom att försöka älska oss själva och varandra skapar vi ett motstånd mot våldet. Genom att skriva och läsa befäster vi detta motstånd. Som ett nej mot maktlösheten. Varje dag.
Karl Svantesson
Skribenten är alumn från ämnet historia vid Åbo Akademi.