21.5.2021
IQ-test och IQ-värde är kontroversiella begrepp som har en mångtydig status. Å ena sidan är kopplingen mellan de resultat som uppmäts i testen betydelsefulla för att få fram tendenser hos stora populationer, å andra sidan är det oklart vad IQ-värdet säger om en enskild individ och individens förutsättningar. Vi blir lätt bländade av att få en mycket mångtydig förmåga reducerad till en siffra.
Vad är IQ, det vill säga intelligenskvot? Ett svar är att det är ett sätt att mäta färdigheter som vi associerar med intelligens genom att tillämpa vissa typer av test som ger oss ett tal som placerar sig på en skala. Eller om man vill: talet är ett vitsord för ens prestation i testen. Medelvärdet är 100 och 68 procent av mänskligheten har ett värde mellan 85 och 115.
Det finns en hel del diskussion om vad dessa IQ-test mäter, eller snarare om vad de inte mäter. En av de saker man över skalan verkar vara rätt överens om är att ett högt IQ-värde inte är synonymt med klokhet. En annan sak man verkar lika överens om är att ett lågt IQ-värde medför problem i vardagen.
Testen ger inte någon heltäckande bild av en människas intellektuella förmåga, vilket de inte heller påstår sig göra – men testen ger en bild av en persons förmåga att lösa abstrakta problem, hålla många saker i huvudet på samma gång, att känna igen visuella mönster, se matematiska samband och i övrigt upptäcka lagbundenheter.
Vi har intervjuat neuropsykologen Mira Karrasch och filosofen Joel Backström för att diskutera vad det är vi pratar om när vi pratar om IQ och intelligens.
Robust G-faktor
Mira Karrasch är akademielektor i neuropsykologi vid Åbo Akademi. Hon beskriver sig själv som en hybrid mellan forskare och kliniker. Förutom forskningen vid Åbo Akademi jobbar hon även som klinisk psykolog med att utvärdera kognitiva förmågor hos personer som råkat ut för hjärnskador eller neurologiska sjukdomar.
Hur ser du på IQ-test?
– Ett sätt att definiera och mäta intelligens är Mensa-typen av test där man använder abstrakta bildslutledningsuppgifter. Den typens mått är robusta och korrelerar ganska väl med andra typer av intelligensmått. Det vill säga G-faktorn är ganska robust. (G-faktorn är, förenklat, ett värde på generell intelligens./Red.)
– Bland de kognitiva test psykologer ofta gör är Wechsler Adult Intelligence Scale det mest använda. Det är ett test som också jag som neuropsykolog använder vissa delar av, dock inte i meningen att jag skulle vara ute efter någon G-faktor eller intelligens, utan jag använder det för att vissa moment har visat sig fungera bra för att mäta funktionen i vissa kognitiva domäner.
Hurdana typer av test är det här, hur ser de ut?
– Wechsler-skalan består av fyra olika faktorer. En verbal faktor, det vill säga ett test som mäter verbal slutledning, ordförråd, hur man språkligt kan tänka och abstrahera. Sedan finns det en visuokonstruktiv, visuospatiell faktor, det vill säga ett test som mäter hur man ur visuell information kan slutleda och gestalta saker och ting. Och sedan har vi arbetsminnesdomänen som är ett riktigt kortvarigt minne, som mäter hur mycket man här och nu kan hålla saker och ting i minnet och operera med dessa. Och som sista faktor har vi processeringshastighet, alltså ett test på hur snabbt man kan bearbeta information.
Är sådana här förmågor givna förmågor som man inte desto mer kan träna? Så då man tror sig träna dessa förmågor så tränar man i själva verket strategier för att använda den så att säga ”råa” förmåga man redan har, men man förbättrar inte själva förutsättningarna?
– Det där är en jätteintressant fråga. Om man inte kan förbättra resultaten så är det ju en ganska negativ eller pessimistisk syn. Jag omfattar mera en tanke där man tänker att den genetiska biten sätter gränser för vad man kan uppnå, och sedan styr miljö, stimulering och övning om man uppnår den där övre gränsen eller inte.
– För nog skulle jag säga att det är ganska konstigt att tänka sig att miljön inte skulle ha någon betydelse. Då skulle ju ingen utbildning ha någon betydelse för hur långt man kan komma.
Nog skulle jag säga att det är ganska konstigt att tänka sig att miljön inte skulle ha någon betydelse. Då skulle ju ingen utbildning ha någon betydelse för hur långt man kan komma.
När jag själv sitter hemma och gör sådana här IQ-test på datorn, oerhört vetenskapligt, jag vet, men där verkar jag bli bättre på att förstå vad man söker i de där mönsterigenkänningstesten.
– Jo, det finns en viss logik i dem.
Och när jag umgås mera med matematik blir jag bättre på matematik, jag ser saker jag inte såg förr. Och då antar jag att i ett test skulle jag göra bättre ifrån mig efter att jag övat, än innan jag övat?
– Jo, så är det, men jag tänker mig att om det finns något slags väldigt invecklade samband man skall gestalta inom en viss tidsgräns så finns det en gräns för hur bra man kan bli. Den där övre gränsen varierar förstås i populationen. Om man skulle utgå från den första mätningen, och ha den konstant för alla individer, så då skulle man kunna tänka sig att testen är jämförbara individer emellan. Men sedan kan individer också skilja sig i hur snabbt de blir bättre på någonting.
Hur ställer du dig till idén om att det finns olika typer av intelligens? Säg emotionell intelligens, eller att säg en snickare har en särskild intelligens när det gäller att förstå sig på sitt material, hur något bäst kan konstrueras, och så vidare?
– Det är nog kvistigt faktiskt. Ju mer man börjar fundera på det desto mera invecklat blir det. Jag tänker på det där du började med, den emotionella intelligensen. Något jag märkt i det kliniska arbetet som under årens lopp lite har förvånat mig: ibland har jag på utredning personer som inte har någon hjärnskada eller misstanke om någon neurologisk sjukdom utan det som ska bedömas är deras arbetsförmåga där man går igenom de kognitiva domänerna och försöker bestämma vilka förutsättningar den här personen har att klara sig i olika slags arbetsförhållanden. Ibland blir jag förvånad av att personer som i de här testen är ganska medelmåttiga kan ha gjort fantastiska karriärer i företagslivet eller inom konst eller någonting annat.
– Det här är en klinisk observation som inte baserar sig på någon forskning. Men särskilt då jag tänker på personer som har gjort karriär inom företagsvärlden är det ofta människor som har väldigt goda sociala förmågor. De är jättebra på att vara med människor, att knyta kontakt med människor, att förstå och tolka människor, att kommunicera med människor.
– Så i samband med det har jag börjat tänka på vad det är vi mäter med abstrakta intelligenstest? Vad betyder testen på individnivå? Hur mycket predicerar de? När vi pratar om ett sampel på hundratusentals individer så får vi ett samband, men sedan när vi ska ta ner det på individnivå blir det mera kvistigt.
– Så vad kallar vi denna förmåga att fungera med människor? Är det emotionell intelligens eller är det sociala förmågor, eller är det social kognition? Men visst verkar det som att vissa förmågor kan särskiljas från varandra.
– Och sedan tvärtom. Människor som är högintelligenta i dessa test av Mensa-typ kan ha väldigt dåliga sociala förmågor. Säg personer som har väldigt lindriga autistiska drag, det man tidigare kallade Aspergers syndrom. En sådan sak kan begränsa en persons framgång i livet även om hon har den där grymt effektiva abstrakta tankeapparaten.
– Men om just de här människofärdigheterna fattas blir det kritiskt att fråga: Vad är då intelligens om de här människorna inte klarar sig i livet? Är det en adaptiv förmåga eller inte?
Om de här människofärdigheterna fattas blir det kritiskt att fråga: Vad är då intelligens om de här människorna inte klarar sig i livet? Är det en adaptiv förmåga eller inte?
Säg att någon helt tydligt är väldigt intelligent och i den meningen har alla förutsättningar att klara sig bra i livet, men individen saboterar för sig själv hela tiden, eller individens sätt att se på världen gör att hen inte klarar sig bra. Man skulle kunna fråga sig varför den här personen gör som den gör när den vet att det är till skada? Förstår den här människan nu på riktigt vad den håller på med? Och är det här alls en fråga som hör ihop med intelligens eller är vi inne på ett helt annat område?
– Jag tror att vi börjar vara inne på den kliniska psykologins område, alltså just personlighet och icke-adaptiva beteendemönster, kanske lite personlighetsstörning, kliniska syndrom, eventuellt beroendeproblematik som alkoholism eller drogberoende. Då finns det någon drive i en människa som hen inte kan hantera med intellektet.
Så om man tänker sig att IQ-testet visar på en sorts råintelligens så disponerar den inte på något särskilt sätt vad den personen kommer att vilja eller hur den kommer att leva, förutom om man då tar ett sampel på 100 000 människor så kommer man att se vissa tendenser?
– Med ett högt IQ har man förutsättning att klara sig bättre i livet, att lösa problem, om man har viljan att göra det. Men sedan kan ödet också spela in. Vi kan ju inte kontrollera allt som händer oss. Om väldigt mycket hemska saker händer som dödsfall och sjukdom, och what-not, så kan det vara en så stor belastning att oberoende av om man är intelligent eller inte så klarar man sedan inte av att ta vettiga beslut.
– Och en sak man utan tvivel vet är att fattigdom och stress påverkar. Om hela ens liv går ut på att tänka på hur man ska klara sig, hur man ska få mat åt sina barn – då finns det inte mycket frihetsgrad kvar att börja tänka på några mera avancerade frågeställningar. Har man en bättre ”grundintelligens” så har man lite lättare att klara sig. Men ett barn som växer upp i en fattig familj måste ju jobba upp sig på ett helt annat sätt än ett barn som växer upp i ett välbärgat hem.
Kommer ens utsatta läge att synas i IQ-testet?
– Långvarig stress har biokemiska mekanismer som påverkar också hjärnans transmittorämnessystem. Det skulle vara konstigt att tänka sig att de inte skulle synas i intelligenstesten.
En människas intelligens som en siffra
Det filosofiska perspektivet
Joel Backström är doktor i filosofi från Åbo Akademi och forskare vid Helsingfors universitet. För en bredare allmänhet är han känd som återkommande gäst i Radio Vegas program Eftersnack.
Vad är det för skillnad mellan att förhålla sig vetenskapligt till ett IQ-värde och att förhålla sig filosofiskt till det?
– Vi har alltså något som kallas ett IQ-test. Då kan man fråga sig: hur vet vi att det som det här testet mäter är intelligens? För IQ-testet består ju de facto av olika deltest. Här ska du lösa ett visuellt problem, här ska du komma ihåg siffror fram och tillbaka, här ska du kunna förklara vad vissa ord betyder. Och så vidare. Det är vad testet består av. Om man bara skulle säga att ”den här typen av test finns här” så skulle ingen vara intresserad. Det som väcker intresse är då man säger att ”det som de här testen mäter, det är en människas intelligens”. Aha! Och så får man dessutom en siffra på en människas intelligens som gör att man riktigt vet att man ungefär kan rangordna människor i ”här är de som är verkligt intelligenta och här är resten”.
– Men hur vet man att det är en rätt beskrivning av det där testet, att det som mäts är intelligens? Det kan man inte få reda på genom att gå ut och mäta lite mera. Frågan här är: är det vi mäter intelligens? Och för att få svar på den frågan måste man förstås reflektera över vad det är vi menar med begreppet intelligens? Det kan ju hända att det är en form av dumhet som vi mäter, eller varför är det intelligens och inte klokhet? Och de här frågorna kan man inte få svar på genom något annat sätt än att reflektera över vad vi menar, och vad vill vi mena med ordet intelligens?
– Den här simpla poängen glömmer vetenskapsmän ständigt bort. Man tänker att det där är inget problem, vad intelligens är vet vi redan, nu ska vi bara utveckla exakta metoder för att få en siffra på det. Men det kan faktiskt hända att det finns en massa aspekter som vi räknar som mänsklig intelligens som inte alls mäts av det där testet. Och det här skulle jag kort sagt säga att är viktigheten av filosofisk reflektion. Jag tycker att det borde integreras i vetenskapligt tänkande att vetenskapsmän själva skulle reflektera mera över sin frågeställning.
En illusion som gemene man kanske bär på är att viss sorts empirisk kunskap inte vilar på något så godtycklig som mänsklig reflektion. Man tänker sig att det finns en annan stenfot där under.
– Det som sker när man inte aktivt reflekterar, som att till exempel fråga sig ”på vilket sätt är det här vi mäter faktiskt intelligens?” är att man oreflekterat tar över en förförståelse över vad intelligens är, utan att kritiskt granska den, vilket är ett totalt ovetenskapligt förhållningssätt. Och väldigt mycket vetenskap blir okritisk på det där sättet. Man tar över en massa fördomar om vad till exempel intelligens är som flyter omkring i kulturen i allmänhet, utan att inse att det är det man gör.
Jag antar att det här inte är en kritik av testet, utan en kritik av hur man ofta förhåller sig till testet eller hur man förhåller sig till IQ-värdet i samhället i stort?
– Här finns två sidor av saken. Det ena är: är den här siffran man får ur det här testet en siffra på intelligens? Och det kan inte testet i sig berätta för oss. Man kan säga att det är en filosofisk reflektion att fråga sig den saken, men den sortens reflektion hör till att göra själva vetenskapen bra. Man måste veta vad det är man frågar efter, vad det är man söker, och inte bara gå ut och blint söka efter något man inte har en klar förståelse av vad det är.
– En annan typ av fråga, som hänger ihop med den första, är: vilken sorts laddning, vilken sorts betydelse ges intelligenstest i samhället i stort? Och vad hänger det ihop med? Inte bara i en praktisk betydelse som att man använder intelligenstest som bas för att anställa folk.Men också: vad är det för förhoppningar och rädslor vi laddar i idén om ett IQ-test? Vad är det ett IQ-test ska visa om människor? Och då kan man tänka på eugenikens fruktansvärda historia, vilken sorts idéer om övermänniskor och undermänniskor som har laddats in i IQ-testet. Det här är bara en sida.
– Men det finns också en idé om vilka förmågor som man uppskattar. Man skulle kunna ha andra förmågor som uppskattas än de förmågor som uppskattas i ett modernt västerländskt samhälle, förmågor som skulle göra att IQ-test i den här formen de nu har inte skulle ha något särskilt intresse, man skulle inte tänka på att något avgörande hängde på resultatet.
– Så där finns alltså en fråga: varför tänker vi att de här testen är en viktig fråga för oss? Varför finns det en enorm industri kring att göra de här testen?
– Och samtidigt: Vad tänker man att det följer av att man kan påvisa att det finns skillnader mellan olika gruppers IQ? Varför är det ett tabu att ta upp den saken i många sammanhang? Varför tänker man genast att det är något rasistiskt över det? Vilka förutsättningar har man redan gjort när man tänker att det där är ett problem, något man inte får prata om? Eller andra vägen, när andra tänker att det är väldigt viktigt att ta reda på vilka grupper som har högst IQ. Vad har man då redan tänkt? Man har tänkt att IQ-värdet säger något fundamentalt och viktigt om vem en människa är och vilken roll och ställning i samhället den ska ha om den har högt eller lågt IQ. Varför tänker man det?
När andra tänker att det är väldigt viktigt att ta reda på vilka grupper som har högst IQ. Vad har man då redan tänkt? Man har tänkt att IQ-värdet säger något fundamentalt och viktigt om vem en människa är och vilken roll och ställning i samhället den ska ha om den har högt eller lågt IQ. Varför tänker man det?
– Och allt det här är sådant som man i en vid mening skulle säga att är filosofiska frågor eller frågor att reflektera över. Det här är ju inte direkt vetenskapliga frågor men mycket viktiga frågor som jag tycker att vetenskapsmän mycket mera borde syssla med. Vetenskapsmän vet ofta inte alls hur de ska tänka kring de större allmänna kopplingarna deras arbete har. Så då blir det väldigt allmänt att man säger: vetenskap är en sak och hur den används är en annan sak och det är inte vår sak att som vetenskapsmän tänka på det, utan det måste man fatta politiska beslut om och man måste ha etiska kommittéer som säger hur långt man får gå, och så vidare.
– Och det tycker jag att är för simpelt och det är att avvisa sitt ansvar som vetenskapsman. Det går inte att skilja åt vetenskap och sedan hur den används. För när det gäller intelligens så finns det en implicit idé om vad intelligens är för att man över huvud taget börjar forska i saken – om man inte tänker att det är viktigt att forska i det skulle man inte forska i det. Det finns en hel outredd värld av föreställningar kring hur vetenskapsmän närmar sig intelligensfrågor som de borde reflektera över på samma sätt som vi som icke-vetenskapsmän borde reflektera över hur vi tar de här rönen, hur förstår vi dem.
– Man kan alltså inte sätta vetenskapen på ett ställe och hur den sedan används i samhället på ett helt annat ställe. De hör mycket intimt ihop.
Fast det där går väl andra vägen också – de resultat man kommer fram till ska inte anpassas så att de blir harmlösa?
– Jo, det är samtidigt mycket viktigt att se att det finns saker som man kommit fram till, som att det finns skillnader i intelligens mellan olika grupper. Då kan man inte sticka huvudet i sanden och förneka det. Eller att säga att skillnaderna inte kan få finnas, om de finns så måste det visa att testerna är rasistiskt vinklade. Det kan visa att det är rasism, skillnaderna kan bero på det. Eller så inte. Och det betyder att man måste hålla isär vad man faktiskt kommit fram till från vilka implikationer man tänker att det har.
– Så om folk genast anser att det är fel och rasism om man kan påvisa skillnader IQ-värde mellan vissa grupper så visar samma människor samtidigt vad de själva tänker att IQ-värdet betyder. Säg att det skulle visa sig att vi finlandssvenskar har väldigt mycket lägre intelligens än finnar i snitt, så då tänker man att det visar att vi finlandssvenskar är sämre människor som inte borde få ha medborgerliga rättigheter eller något sådant. Men varför det? Inte visar skillnaden ju över huvud taget något sådant.
– Om det nu skulle finnas en sådan stor skillnad, vilket jag inte tror, men om det skulle finnas så inte följer ju av det att vi finlandssvenskar som grupp borde behandlas på något särskilt sätt i samhället. De som säger att man inte ens får tala om sådant här verkar tänka att då följer något av det. Som om vi alla måste vara lika, även när det gäller intelligensen, för att kunna vara jämlika – vilket är en helt absurd idé. Jämlikhet handlar inte alls om att alla ska vara lika, utan det handlar om att förhålla sig jämlikt till människor som kan vara lika eller olika på tusen olika sätt.
Vill du veta mera? Lyssna på intervjuer med Mira Karrasch och Joel Backström i vetenskapspodden Forskaren.
Joel Backström har skrivit en kolumn i Ny tid som behandlar frågor om intelligens och grupper. Den publicerades den 25 augusti 2020 och finns online: https://www.nytid.fi/2020/08/iq-tester-eugenik-och-moralpanik/
Äly ennustaa elämän – intelligensen förutspår livet
Triggern till att fundera kring IQ-värdet kom från en artikel i Helsingin Sanomat den 12 maj i år där Markus Jokela, professor i psykologi vid Helsingfors universitet intervjuas. I intervjun säger Jokela att hans forskning visar på att det finns ett tydligt statistiskt samband mellan IQ-värde och både hur väl folk klarar sig i karriären och hur länge folk lever.
Jokela ger tre hypoteser till varför livslängd och IQ kan höra ihop. Den första är socioekonomisk: folk med högre IQ flyttar till tryggare omgivningar med tillgång till privata läkartjänster. Den andra är intelligenta vardagsval: folk med högre IQ har mindre benägenhet att till exempel göra omkörningar som leder till gravgården. Den tredje hypotesen är att ett högt IQ värde speglar en välfungerande hjärna och ett välfungerande nervsystem och att det är en indikation på kroppens allmänna hälsa.
Om man känner en reflexmässig lust att invända bör man hålla i huvudet att det inte handlar om enstaka människor, där relationen mellan hög eller låg IQ, hälsa, livsval, ekonomi kan se ut hur som helst – utan om statistiska jämförelser med ett sampel på tiotusentals personer där IQ-värdet sammanfaller med ett längre liv högre upp på karriärstegen.
IQ-värdet hänger ihop med olika former av kognitiva prestationsförmågor som råkar vara eftersökta i dagens dataströmsamhälle. Det gör att ett högt IQ-värde ger en konkurrensfördel. En konkurrensfördel som kan tyckas vara orättvis. Sådant tänker Fredrik Sonck på i en essä i Hufvudstadsbladet den 13 september, där han tar stöd i Maria Gunthers bok Smart.
The Bell Curve – Intelligence and Class Structure in American Life
Kontroversiell bok av Richard J. Herrnstein och Charles Murray från 1994. The Bell Curve fick mycket skäll när den publicerades. Författarna tar fram forskning som visar på att ärftligheten har en större betydelse för IQ-värdet än miljön och att det finns rasmässiga skillnader i IQ-värde och att det finns ett klart samband mellan IQ-värde och hur folk placerar sig på karriärstegen.
Mycket av detta låter alltså som Markus Jokelas forskning (se ovan). Det är värt att notera att författarna upprepade gånger poängterar A) att vad som är statistiskt signifikant på ett urval på tio- och hundratusentals människor inte säger något om en enskild individ, och B) att det gjorts stora grymheter i eugenikens namn (läran om rasrenhet) då IQ-värdet likställts med livsduglighet, och att författarna inte delar sådana åsikter, utan C) vill fundera hur man ska relatera till dessa fakta om skillnader i kognitiv förmåga. (Då boken publicerades anklagades skillnaderna i IQ bland grupper vara resultat av oseriös forskning och charlatanism – redaktörn, som verkligen inte är expert, har en bild av att forskningen Herrnstein och Murray citerar nuförtiden anses hålla för granskning).
Boken är pedagogiskt uppbyggd med en snabbkurs i grundläggande statistik i appendixet.
På tal om något helt annat: Charles Murray är medförfattare till en bok om Apolloprogrammet ur industrihistoriaperspektiv som rekommenderas varmt: Apollo – The Race to the Moon. Kolla upp den som är intresserad!
IQ-test och Wechsler Adult Intelligence Scale
Den senaste versionen av Wechsler Adult Intelligent Scale testet, WAIS-IV består av 15 olika deltest som där sammanlagt 10 av deltesten kan ge ett mått på generell intelligens. Dessutom erhålls även indexmått på verbal funktion, perceptuell funktion, arbetsminne samt snabbhet. Samtliga dessa mått har ett medelvärde på 100 och standardavvikelse på 15, vilket innebär att i en normalpopulation befinner sig 68 % av populationen inom standardavvikelse från medelvärdet eller mellan indexmått/IQ 85–115.
WAIS-III, som fortfarande används på vissa kliniker, består av 14 olika deltest, som i olika kombinationer ger mått på generell intelligens, verbal intelligens, ”performance” intelligens (riktigt bra översättning till svenskan har inte fastställts men förslag finns om icke-verbal, genomförande eller performal intelligens), index för verbal förståelse, index för perceptuell organisation, index för arbetsminne och index för snabbhet.
Källa: Wikipedia.