3.6.2024

TEXT: Marcus Prest

Under sina teologistudier på 90-talet inspirerades Fjodor Raychynets, ukrainsk pastor och teolog, av de pacifistiska strömningarna i kristendomen. När Ryssland invaderade hans land för tio år sedan ställdes hans teologi inför utmaningar. Sedan kom den fullskaliga invasionen. Butja, där hans församling ligger, ockuperades tillfälligt. Där utspelades massakrer och tortyr. I mer än två års tid har Fjodor grävt skyttegravar och begravt stupade.

Fjodor Raychynets och hans fru blev båda svårt sjuka i Covid. Fjodors fru dog. Sedan inledde Ryssland den fullskaliga invasionen av Ukraina och den ryska stormaktsbestialiteten drabbade hans land på ett sätt som man som nordeuropé på 2020-talet kan ha trott att låg begravt i det förgångna. Fjodor var (och är) pastor i baptistförsamlingen i Butja. Han fortsatte sitt arbete efter att ha begravt sin fru.

Morgonen den 24 februari 2022 var Fjodor inte hos sin församling. Fjodor och hans kusiner var tillsammans med seminariestuderande ungdomar ute i skogarna utanför Kyiv och grävde skyttegravar. Storanfallet mot Ukraina hade börjat under natten och när morgonen dagades rådde fullskaligt krig med ljudet av explosioner, luftvärnskanoner, robotar, skottlossning från lätta och tunga automatvapen ekande mellan husen. Tv-kanaler och sociala medier var fyllda av bilder på ryska spetsnazförband som forcerade gränsövergångarna, tunga pansarenheter under framryckning, raketartilleriets rökkvastar som forsade mot skyn, grå-vita bilder från attackflygplanens infrarödseende vapenkameror, civila som söker skydd.

Jag satt hemma i Åbo och min brittiske vän som är involverad i det ukrainska försvaret fick kring tvåtiden på natten telefonsamtal från hemligt nummer som på upprörd engelska underrättade honom att ryssarna är på väg. Rösten undrade vad ukrainarna håller på med, varför har de inte spritt ut sina jaktplan; det har redan skett robotattacker och ett antal ukrainska Mig-29:or står i brand. På morgonen såg vi tillsammans med vänner bilder på ukrainare utan militärutbildning som delades stormgevär och bilder på ukrainska soldater som grupperade i någon slags försvarsställning på en bro i Kyiv – samtliga soldater på rad ute i det öppna som om de låg på skjutbana och vi undrade om någon skulle överleva sin första stridskontakt i mer än en minut.

De första som skulle inta Kyiv var de ryska VDV-förbanden – de luftburna elittrupperna. De kom med helikoptrar i gryningen: ett 20-tal Mil Mi8-transporthelikoptrar eskorterade av attackhelikoptrar. Från
sina framskjutna startplatser i Belarus kom de dundrade lågt över terrängen och hustaken. På videon inspelade med mobilkameror ser de ut som en svärm utomjordiska getingar mot den gråa himlen.

Fallskärmsjägarna som satt i transporthelikoptrarna hade order om att etablera ett brohuvud på Hostomels flygplats nordväst om huvudstaden. Fallskärmsjägarna skulle ta emot pansarkolonnen som i morgonnatten korsat gränsen. De skulle också säkra landningsbanorna så att tunga transportplan skulle kunna flyga in utrustning och manskap för att fullborda erövrandet av huvudstaden. Andra fallskärmsjägare skulle ut i stan, i fickorna på deras lik hittar man senare listor på adresser till hemmen på ukrainska politiker, tjänstemän och andra personer som Kreml ville att skulle likvideras direkt.

Helikopterräden mot Hostomel stötte dock på motstånd. Den ryska förbekämpningen av det ukrainska luftvärnet hade varit otillräcklig och en handfull helikoptrar blev nedskjutna under inresan, däribland fruktade Ka-52 Alligator-attackhelikoptrar som fram till dess betraktats som i det närmaste osårbara. Man ser triumferande ukrainska civila söka upp och filma vraken på slätterna utanför staden. Ukrainska trupper inledde också motattacker mot den ockuperade flygplatsen och snart anfölls de ryska lätta infanteristerna med både ukrainskt artilleri och ukrainska markattackflygplan. Under morgonen kom det också underrättelser om att den ryska pansarkolonnen, samma enorma pansararmé som under kalla kriget hade som uppgift att i rasande fart köra genom Europa in i Ruhrområdet och krossa Natos slagkraftigaste förband, hade börjat ta kraftiga förluster på sin väg ner.

I den tidiga gryningen hade nämligen ukrainska frivilliga på fyrhjulingar och med amerikanska Javelin- och svensk-brittiska NLAW-pansarvärnsrobotar på ryggen satt igång med att från flankerna anfalla den vägbundna hären. Hela världen fick se kaosartade scener där ryska pansarvagnar i panik kör in i varandra och förorsakar trafikstockningar åt sig själva när de försöker manövrera undan elden. Till
slut stannade kolonnen helt och stod som en 40 kilometer lång parkering på landsvägen.

För en finländsk reservist såg det ut som en exakt återgivning av vad som i övningsscenarion kunde hända på E18 på båda sidorna om Fredrikshamn. Och för oss finländska reservister som satt och såg detta fylldes våra hjärtan av hopp. Ukrainarna hade mobiliserat sitt mod, hämtat vapen och uniform. Bagare, baristor, it-tekniker, poliser, bönder, lärare, barberare hade gått ut och mött en av de mest fruktansvärda härarna som någonsin samlats. Och de verkade hejda den, åtminstone tillfälligt. Det vi sett tidigare av frivilliga som inte hållit i vapen förr och soldater i omöjliga försvarsställningar visade inte en rättvis bild av den ukrainska förmågan.

Under de närmast påföljande dagarna väger Kyivs öde i en kamp mellan den ukrainska armén, civila ukrainare och den ryska anfallsstyrkan. Kyiv håller. Striderna utspelar sig i förorterna, byarna och småstäderna utanför. Den stillastående pansarhären vänder till slut om. Det blir mars och de ryska fallskärmsjägarna från den 76:te luftburna divisionen i Pskov, som ligger alldeles utanför Estland och också ett av de förband Finland håller ett särskilt öga på, intar Butja. Alexander Dosjagejev, befälhavaren för fallskärmsjägarna, ger order om att omedelbart skjuta alla civila som visar sig med mobiltelefon och därutöver utöva straffåtgärder mot stadens invånare.

När ukrainarna återerövrar staden hittar de massgrav efter massgrav, tortyrcentraler, bakbundna lik på gatorna. De överlevande bär på hårresande berättelser om vad de ryska ockupanterna systematiskt gjort mot kvinnor, barn och män.

Fjodor befann sig i Kyiv och inte i Butja under den dryga månad de ryska förbanden härjade där. Hans församling gömde 200 invånare i församlingens källare medan mördandet pågick.

Mars 2024
Det händer att man intervjuar någon och en halv timme senare är rätt säker på att man kunde bli vänner för livet; man hittar nästan direkt en våglängd där man inte behöver vara formell – man vill veta vad den andra tänker på riktigt, bortom artigheter och kanske bortom vad som går att skriva. Temperament och nyfikenhet på aspekter av livet verkar sammanfalla; det betyder varken att man tänker likadant om allt eller att man delar samma uppfattning om allt – men det finns en öppenhet som gör att man inte känner av ett övervakande kulturellt super-ego.

När jag träffar Fjodor är han inne på sin sista vecka av sin månadslånga vistelse i Åbo som gästforskare i teologi vid Polin-institutet vid Åbo Akademi. Att vistelsen begränsar sig till en månad beror på att han är i vapenför ålder och därför inte har tillstånd att uppehålla sig längre än så utanför Ukrainas gränser. Han säger direkt att han hoppas kunna komma tillbaka till Finland igen.

När man frågar honom om hans situation svarar han utan åthävor. Han har upplevt stor sorg, fortsätter att uppleva stor sorg. Han har inom loppet av några år begravt sin fru, därefter sin 26-årige son som dog i sömnen, och sedan dog hans mor. Hans land har blivit invaderat av en granne vars uttalade mål är att radera landets kultur och identitet – kära städer ligger i aska och ruiner och varje dag blir landsmän skadade, lemlästade, invalidiserade, och dödade.

Han har en dotter som studerar i Oxford som han besöker då han kan. Han fungerar ibland som fältpastor vid fronten och han har begravt soldater, varit med dem som skadats och försökt hjälpa anhöriga att fortsätta sina liv. Han organiserar tillsammans med sina kusiner Juri och Fjodor hjälpsändningar till civila som bor kvar i stridszonerna i Donetsk. Fjodor och kusinerna kör ofta själv hjälpen genom landet och de har upprättat nätverk som förser dem med förnödenheter, bilar och reparationer.

Och vi som väljer att tjäna freden och tjäna utan att bära vapen måste ställa oss den obekväma frågan: vill vi på riktigt att alla våra landsmän låter bli vapnen? Kanske det är så att en del av oss måste ta till vapen för att hålla ondskan borta?

Med kriget har Fjodors teologi ställts inför en apokalyptisk verklighet. Eller en vardag där allt är satt på undantag eller, om man vill, där alla handlingar hela tiden har en ödesmättadhet över sig. Fjodor:

– När ryssarna tog Irpin, en liten stad norr om Kyiv, hade vår soldater sprängt bort broarna för att hindra deras mekaniserade enheter. När de sista civila evakuerades kunde de bara ta med sig det de kunde bära när de tog sig över vattendragen. Det man såg, det de bar med sig till tågstationerna när de ville resa mot väst, var betecknande för vad de ansåg vara viktigt. Eller mest betecknande var allt de tvingades släppa. Och det var ju i stort sett allt. Förutom det allra nödvändigaste är det rätt lite man kan bära med sig. Det man har är sitt liv, sin kropp. Det är den man räddar undan döden tillsammans med de medmänniskor man har med sig.

– Jag stod själv inför samma sak. När jag tillfälligt lämnade min lägenhet i Kyiv i början av invasionen packade jag med mig det nödvändigaste. Samma grejer jag har med mig hit till Åbo. När jag sedan återvände till Kyiv var jag en aning överväldigad av allt som fanns i lägenheten. Inte så att jag inte vill ha de där sakerna, men platsen de har i ens liv stod i ett nytt ljus.

Till Butja återvände han för att besöka församlingen efter att de ryska soldaterna drivits bort i mars 2022.

– Butja var en välutvecklad, liten, lugn stad. Men sedan kom kriget och fasorna.

Kriget har i skrivande stund pågått i mer än 800 dagar. Eller i mer än tio år om man räknar från den ryska invasionen av Krim vårvintern 2014. Vi sitter på ett café. Fjodor berättar:

– Det här kriget som Putin drog igång i full skala för två år sedan var helt oprovocerat. Sak samma vilka sagor om Nato och påstådda hot från väst som Putin och hans sykofanter berättar för sin publik. Det är trams han använder för att skrämma politiker i väst så att de inte vågar blanda sig i. Att det finns nyttiga idioter som tror på hans narrativ, så kallade fredsförslag, och annat strunt, är inte mycket att göra åt –  sådana har alltid funnits. Förr lade de pannan i djupa veck och försökte förstå Stalin och kommunismens fredsprojekt och var även då övertygade om att det var det dekadenta väst som var roten till allt ont. Men för oss är det uppenbart vad som gäller. Vi försvarar oss eller blir förintade. Som tur behöver man inte förklara sådant här för finländare, ni vet.

– Putin började i något skede verkligen hata Ukraina och ukrainare, det var i samband med att han märkte att han inte kan rå på oss, att vi inte vill ha en framtid med den kleptokrati han stakat ut för oss tillsammans med kleptokraterna i vårt land. ”Storryssland”. Protesterna på Majdan var droppen för honom. Nu är hatet mot oss en besatthet. Och vi dödar nu ryssar, inte för att vi tycker om det, men vi måste göra det för att skydda dem som vi älskar mer.

Fjodor befann sig i Sarajevo åren 1992–96 där han studerade för den kroatiske teologen Miroslav Volf. De blev personligen bekanta och har upprätthållit sin vänskap. Volf har sedan dess blivit en av de mest kända nulevande teologerna och Fjodor har gjort en gemensam podcast med honom under kriget där de reflekterar över teologiska frågor och situationen i Ukraina.

– Under Bosnientiden började jag sympatisera med den pacifism som växer fram ur krig. Men nu när mitt land befinner sig i den situation den befinner sig i är det inte uppenbart hur man ska förhålla sig till pacifismen. Det här blir också en teologisk fråga som inte ser likadan ut när men lever i fred som när man lever i krig, ens realiteter, stället varifrån man resonerar, ändrar på ett påtagligt sätt. Hur stoppar man ryssarna från att ödelägga, döda, våldta, röva, utan att man bjuder motstånd? Ska man försöka med att vända andra kinden till? Göra passivt motstånd och låta Putin ta vad han vill ha så kanske han nöjer sig och kanske ger han sig av då han märker att befolkningen inte vill samarbeta? Jag tror dessvärre att vi är i en situation där vi försvarar oss eller dör.

– Men som pastor kommer jag inte att gå till fronten med vapen i hand, om jag inte beordras att göra just det. Vissa av mina vänner valde att tjäna utan vapen, för freden, medan andra valde att ta till vapen. Vi som inte bär vapen har massor att göra vid fronten och bakom frontlinjen ändå. Det finns en obegränsad mängd arbete som behöver göras.

– Men den teologiska och moraliska frågan om vad vi ska göra som medborgare i ett samhälle som utsätts för ett existentiellt hot är svår. Och vi som väljer att tjäna freden och tjäna utan att bära vapen måste ställa oss den obekväma frågan: vill vi på riktigt att alla våra landsmän låter bli vapnen? Kanske det är så att en del av oss måste ta till vapen för att hålla ondskan borta?

Nästa kväll är vi hemma hos mig och min familj. Fjodor har badat bastu med oss, nu pizza och Voice of Finland på TV. Vi berömmer alla Lisa Dumchieva, den ukrainska sångerskan som kommer att ta sig till final. När ungarna gått och lagt sig inventerar Fjodor bokhyllan.

– Du vet, jag har inte mycket till övers för folk som kommer med svar. Inte teologer eller filosofer som svarar på allt heller. Jag tror inte på något sådant. Sättet att komma med definitiva svar dödar tanken.

– Och här ser jag att du läser Nietzsche–

Jo, men jag rekommenderar inte Nietzsche för någon, det är mera ett temperament hos honom som jag ibland tycker att smittar av sig på ett bra sätt-

– Nej just det. Det är inte för att han strukturerar upp hela världen åt en, det gör han ju inte. Han har en öppen nerv. Jag tycker om det. Man tvingas tänka själv. Man får en insyn i något och sedan måste man orientera sig själv. Och då tvingas man visa sig. Jag tycker om det. Även om han inte heller är någon favorit.

Vem är din favorit?

– Jag tycker om Walter Brueggemann, som kanske snarare är en expert på Gamla testamentet och inte en teolog, men jag tycker om hur han gestaltar Israels historia som ett alternativ till imperialistisk totalitarism. Min favoritteolog är Stanley Hauerwas – som jag ser att ni också har i hyllan!

– Favorit bland filosoferna? Jag vet inte. Efter Platon kan man säga att är allt sagt. Man får alltid gå tillbaka till Platon. Alla som ska tänka något får alltid lov att gå tillbaka till Platon. Men min favoritfilosof är nog Martin Buber. Jag tycker om hans begrepp om Gudsförmörkelsen, att Gud förblir ett mysterium för oss, som inte avslöjar sig efter våra önskemål, eller för att vi önskar det, Guds visdom förblir onåbar för oss.

Vad är det hos Hauerwas som du tycker att är bra?

– Motstridigheten i hans teologiska tänkande, hans mod och ärlighet som gör att han inte är rädd för att ibland låta som att han talar mot sig själv.

Torsdag och jag vill visa Fjodor något av Åbo och trakten. Vi äter fisksoppa i Saluhallen. Sedan sätter vi oss i min Citroën och jag försöker hitta lämplig musik medan vi kör genom stan – som ser förödande trist ut i det gråa vädret, mars och ingen snö; grå betong, damm, smutsiga bilar. Fjodor berömmer den mjuka färden och bilen i största allmänhet. Om man inte har så mycket pengar får man lov att ha smak, säger jag förnumstigt.

– Ja exactly, detsamma gäller kläder! säger Fjodor.

Jag kastar en blick på både hans och min utstyrsel. Vi kommer inte att få några medaljer för vårt herrmode: båda ser vi ut som om vi ekiperat oss i Zelenskyjs boutique.

Fjodor väljer till slut musiken åt mig, han hittar Achtung Baby på jukeboxen.

– Ah, du vet, U2 lyssnade jag massor på en tid. Särskilt den här skivan, den betydde mycket för mig. Sedan bläddrar han i sin lur och hittar Pinks Trustfall.

– Henne tycker jag också bra om. Och har du hört B2? Det är ett ryskt band. Numera kan de inte åka tillbaka dit, men de är bra.

Vi pratar om Jordan Peterson. Fjodor menar att Peterson förmodligen har något att komma med som psykolog, men som teolog är han inget vidare. Jag är inte säker på vad Fjodor invänder mot, men antagligen de rätt påtagliga stråken av framgångsteologi hos Peterson. Som filosof påstår Peterson en hel del om andra filosofer, påstår jag.

– Till exempel om Nietzsche?

Ja, han får det att låta som om Nietzsche satt här och pratade direkt om specifika fenomen i vår tid.

Men vi är båda överens om att det inte spelar så stor roll om han eventuellt förvränger någon tänkare, så länge han förvränger på ett intressant sätt så har man ju något att prata om. Petersons dagspolitiska idéer är vi båda överens om att inte är något att ha.

– Det är något med Petersons tonfall, sättet han nu blivit religiös på. Jag kan inte ta religionen på alltför stort allvar. Religiösa människor som är allvarliga på ett visst sätt, nej, det går inte.

Du kan inte ta religionen på allvar, men att ta Gud på allvar är en annan sak?

– Nja…

Är det någon skillnad mellan att säga att du inte kan ta religionen och Gud på alltför stort allvar, och att säga att du inte kan ta livet på alltför stort allvar?

– Nej. Ingen skillnad.

Menar du att det inte går att ta vissa typer av allvar på allvar? Som att en del personer tar saker på ett sådant allvar, att man inte kan ta dem på allvar?

– Exactly. Folk som inte har någon humor är omöjliga att ta på allvar.

Vi fortsätter färden, rullar in i Runsala där landskapet skänker ögonen åtminstone lite nåd. Achtung Baby har hunnit till Mysterious Ways.

– Just det, U2. Deras 90-tal. Också 2000-talet gjorde de bra. De har något på hjärtat. De menar något med sin musik.

Bono är någon som man delvis vill dra på käften, delvis gå ut på världens största barrunda med.

– Exactly.

Om vi går tillbaka till det där med humor. Jag antar att du inte menar att du bara kan skratta åt allt, det låter lite som den sämsta möjliga förståelsen av Nietzsche?

– Nej. Men jo, skratta, och gråta. Vad annat kan man? Jesus begär att vi ska vara fullkomliga. Vad kan man göra inför ett sådant krav? Det är ett ideal. Man måste sträva. Men det är ett ideal som kan krossa en. Livet kan krossa en. Man skrattar och gråter. Men om man kan så låter man sig inte bli besegrad.

Är det Guds nåd man får tacka om man inte blir besegrad? Jag menar, vore det inte hybris att påstå att man inte låter sig bli besegrad. Man kan kanske säga så som en ansats: ”Jag tänker inte bli besegrad”, men sedan får man hoppas att man inte på allvar blir hårt prövad? Jag menar alltså att det möjligtvis är hybris att tro att det är av egen kraft man hålls stående?

– Jag vet inte. Det beror på vem man är. Man måste ha gjort klart för sig en del saker i gott väder. Det är sent att börja hitta sina fötter när det stormar på riktigt. Fast det går i och för sig också. Eller: det kan också gå. Det är då man väljer vem man tänker vara.

Veckoslutet då Fjodor ska resa hem får han besök av sina kusiner. De kommer med Vikingfärjan på fredag morgon. Fjodor och jag tar bilen och hämtar dem från hamnen. De är lätta att identifiera bland människorna som strömmar ur båten. Kusinerna har eleganta centraleuropeiska utseenden; 40-års åldern, slanka, kortklippta, mörkt hår – och båda två verkar de också shoppa sina plagg i samma butik som Zelenskyj. Bröderna Juri och Fjodor. När de stiger in i bilen får jag en omedelbar känsla av män i krig. Snabba hälsningar, kortfattade frågor och kortfattade besked, och snart en begrundande tystnad. I backspegeln ser jag dem titta ut på staden efter att båda två med snabba blickar gjort en bedömning av deras chaufför.

Senare hemma hos mig, efter att vi besökt Domkyrkan där en kör övade och de tre ukrainarna lutade sig tillbaka på varsin bänk och försvann in i sina egna världar, är bröderna Juri och Fjodor noggranna med att pastor Fjodor ska välsigna maten. Det finns ingen tillgjordhet över det – det är en del av det allvar de lever med, en del av ett allvar man kan ta på allvar, och det har inte enbart att göra med kriget deras land befinner sig i. Och sättet de förhåller sig till vinet jag köpt och till maten vi hämtat på den italienska restaurangen påminner också om hur folk som på riktigt umgås med mat förhåller sig. Maten får klart godkänt. Det franska vinet också.

Sedan kommer kriget och Putin på tal. Ödelagda Mariupol. Butja. Fjodor, som ofta har näsan i sin mobil, tittar upp. På X rapporteras om en ukrainsk räd mot några ryska officerare.

– Vi måste organisera vårt eget Mossad, säger Fjodor.

– Vi har namnen på alla dem som förgripit sig på oss, de som gav order och de som utförde dem. De vet att de aldrig kommer att leva i trygghet mera. Många av de som klarat sig så här långt är hemma hos sina familjer nu, men de vet att vi vet vem de är och var de är.

Jesus begär att vi ska vara fullkomliga. Vad kan man göra inför ett sådant krav? Det är ett ideal. Man måste sträva. Men det är ett ideal som kan krossa en. Livet kan krossa en.

Fjodor:

– Så Jesus får frågan av de skriftlärda: Vilket bud går över alla de andra? Han är inte ute efter en rangordning, han är ute efter en nyckel till hur man avgör en tvist där lagen kan säga två saker på samma gång.

Vi sitter i Fazers café, sista frukosten innan han ska resa. Fjodor har beställt en cappuccino och en croissant med sylt. Han har längtat efter just croissant med sylt hela månaden. Cappuccinon får beröm.

– Så vi tar en sån som du. Du har begått ett brott.

Vilket?

– Äh, vi pratar inte om juridik nu, vi pratar moral och Guds lag – och du vet, vi vet, vi vet allihop att du begått brott. Vilket av dem kan vi ta en annan gång.

Nå?

– Vi pratar med din fru. Hon säger att vi ska låta nåden gå först. Vi pratar med mig. Jag säger att nej, du ska sona din skuld som lagen i Bibeln föreskriver. Både jag och din fru har båda rätt. Vad väljer vi? Det finns inget svar. Men den som fäller avgörandet måste leva med sitt avgörande. Och du måste leva med alltihop. Det finns inget sätt att bli av med sitt personliga ansvar. Det finns ingen nyckel som förlöser så att du slipper världen och dig själv. Du måste hitta sätt att leva med det, tillsammans med dig själv, och dig själv slipper du ju som bekant aldrig. Och du måste leva med de andra, som du inte heller slipper dig eller det du gjort.

Ingen förlösande bikt, ingen syndernas förlåtelse?

– Jag är inte katolik. Inte du heller.

Vad säger man efter Butja?

– Många av mina teologkollegor sade att det inte finns något att säga mer. Antingen finns Gud inte eller så är hans väsen något som vi inte förstår och just nu heller inte vill förstå. Inte om han tillåter att det som hände hände, och fortsätter att hända.

Vad sade du? Jag menar i din första predikan i Butja?

– Jag gick till Matteus. Det där om att älska din nästa, ”men jag säger er, älska er fiende”.

Vad sade du mer, jag menar, vad kan det betyda att säga älska er fiende i den situationen?

– Jag tog isär allt det där. Och försökte resonera mig fram med min församling. Till exempel att din nästa och din fiende är samma person. Och att Gud ibland visar sig som en främling. Och att fienden ibland är din närmaste. I vårt fall är ryssarna våra närmaste.

Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders sönder. Ty han låter sin sol gå upp över de onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tulldrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig. Matteus 5:43-48

Många av mina teologkollegor sade att det inte finns något att säga mer. Antingen finns Gud inte eller så är hans väsen något som vi inte förstår och just nu heller inte vill förstå. Inte om han tillåter att det som hände hände, och fortsätter att hända.

Plock ur bokhyllan

Om Rysslands anfallskrig mot Ukraina och Putins person och välde har det enbart under de senaste åren producerats en mängd litteratur.

Anthony Beevor Ryssland – Revolution och inbördeskrig 1917–1921 (2022). Beevor är ett av de tunga namnen bland de historiska skildrarna av andra världskriget. I Ryssland – Revolution och inbördeskrig 1917–1921 redogör han i detalj för den kataklysm det ryska imperiet befanns sig i då, och ur vilken Sovjetunionen och tjekan, Lenins hemliga polis som mördar och torterar utan rättegång, uppstår. Tjekan är den röda tråd som förenar den bolsjevikiska revolutionen med Kreml av idag. Om man pratar med professor emerita i ryska språket och litteraturen vid Åbo Akademi, Barbara Lönnqvist, berättar hon att det är svårt att överskatta skadan av det barbari som den bolsjevikiska revolutionen åstadkom. Bland annat därför är Beevors bok viktig läsning.

Martin Kragh Det fallna imperiet– Ryssland och väst under Vladimir Putin. (Första upplagan 2022, andra upplaga 2023 med ett nytt efterord). Kragh startar efter andra världskriget slut och skildrar ingående Sovjetunionens fall och det vingliga Ryssland under Boris Jeltsin och de möjligheter till en icke-auktoritär stat som fanns under några år under 1990-talet. Han visar också att den ryska imperie ambitionen aldrig varit frånvarande och hur erövringskriget av Ukraina varit på lut senast i och med Putins makttillträde.

Anna-Lena Laurén Frihetens pris är okänt (2013) ger en bakgrund till de konflikter som Kreml försöker behärska idag. Nu med massivt militärt våld i Ukraina, och andra typer av direkta och indirekta påtryckningar i Georgien och Kirgizistan. Laurén, som är alumn från Åbo Akademi, pratar flytande ryska, är själv på plats på de ställen hon skildrar, umgås med de människorna hon skriver om och ger, som bekant från dagspressen, en inblick i vanliga människors vardag. Hennes bok Sammetsdiktaturen (2021) beskriver livet i Ryssland under det allt hårdare greppet från Kreml.

Masha Gessen The man without a face –the unlikely rise of Vladimir Putin (2012). Masha Gessen tecknar en bild av mannen som blir president Putin. Hon skildrar småaktigheten, hämndlystnaden och girigheten i den maffiavärld som tar över Ryssland i och med Sovjetunionens fall.

Anna Politkovskaja A dirty war (2001) och Putins Ryssland (2006). A dirty war är en samling essäer från det andra Tjetjenienkriget där Putin går in för att lösa problemen som Jeltsins misslyckade krig under mitten av 90-talet lämnade efter sig. Essäerna visar tydligt hur brutaliteten, nihilismen, den mardrömslika korruptionen och föraktet för människoliv vi nu ser med det ryska anfallskriget i Ukraina fanns tydligt att se för dem som ville redan för 20 år sedan. Putins Ryssland utkom på svenska strax innan Politkovskaja mördades. Boken innehåller essäer om Putins regim, hans väsen, och hur hans styre och korruptionen bland myndigheter och militär tar sig i uttryck. På samma sätt som Anna-Lena Laurén träffade Politkovskaja personligen de personer, eller anhöriga till de personer hon skriver om. Politkovskajas återhållna raseri drabbar läsaren.

Timothy Snyder Vägen till ofrihet (2021). Snyder anses vara en av de främsta experterna på Östeuropa och Ukraina idag. Hans Yale-föreläsningar om Ukrainas historia som finns på Youtube rekommenderas varmt. Vägen till ofrihet skildrar det ryska angreppet på liberalismen; först på hemmaplan, sedan i Ukraina och med cyberkrigföring attackeras både Europa och USA. Snyder visar detaljerat hur desinformationskampanjerna arbetar för att underbygga demokratiska institutioner.

Michail Zygar Männen i Kreml (2015). Genom intervjuer med män som varit verksamma i Putins maktsfär skildrar Zygar Putins väg till makten och brottsligheten kring Kreml.

Den som följt med litteraturen kring kriget i Ukraina vet att här saknas namn som Jessikka Aro (Putins troll rekommenderas, vissa påståenden i hennes senaste bok, publicerad i år, lär inte hålla för granskning). Cahterine Beltin, Mark Galeotti, Karen Dawisha, Peter Pomerantsev, Anders Åslund, och många andra.