1.11.2024
I takt med att Norden sekulariserats har religionen blivit alltmer åsidosatt i skildringar av döden, något som tidigare har varit starkt förknippat med religiösa institutioner och ritualer. Detta förhållningssätt syns i samhället men även i populärkulturen.
Transcendens med gudomlig frånvaro – så beskriver Sofia Sjö, docent i religion, media och populärkultur vid Åbo Akademi det sätt som synen på döden tar sig uttryck i nordisk film.
Inom det samnordiska projektet Banal (Non)Religion: Secular Imaginaries in Contemporary Pop-Culture strävar Sjö och hennes forskarkollegor till att besvara frågan om hur sekulära föreställningar och världsbilder överförs i populärkulturen genom analys av podcasts, ståuppkomik, filmer samt kvalitativa intervjuer.
– Vi utforskar tre områden: ståuppkomik, där fokusen bland annat ligger på antireligiös diskurs som kritiserar eller uttrycker likgiltighet inför religion. Det finns många internationellt kända komiker som har en ganska anti-religiös agenda och det här studeras ur ett nordiskt perspektiv. Sedan ser vi på vetenskapspodcasts, där vi undersöker frågor kring mening och meningsskapande och hur de kan komma till uttryck och besvaras med hjälp av vetenskapen. Vi ser alltså på vetenskap som en komponent i sekulära världsbilder. Det tredje temat är döden i nordisk film som jag forskar i.
Mer exakt ligger fokus i Sjös del av projektet på dödsritualer, upplevelser av döda anhöriga och föreställningar om ett liv efter detta. Hur vi människor hanterar döden har länge varit ett område som religiösa experter och institutioner haft ansvar för och ganska långt ensam rätt till, något som alltmer börjat luckras upp.
– Religioner ger oss idéer eller föreställningar om vad som händer efter döden, men det är också det praktiska, man erbjuder riter och experter och expertis kring döden. Vad händer då i en alltmer sekulär värld, vart vänder man sig, vilka föreställningar kring döden hittar vi idag och hur kommer de till uttryck exempelvis i nordisk film?
Banden till andra ger mening
Inom projektet har man riktat in sig på nyare nordisk film som utkommit på 2000-talet och framåt, specifikt genrerna dramakomedi, drama och komedi där fokus uttryckligen ligger på upplevelsen av att stå inför sin egen eller en anhörigs död. Kriteriet är döden som tydligt tema trots att filmerna också kan handla om annat. Filmlistan växer och byggs ännu på och inkluderar filmer från Finland, Sverige, Norge och Danmark.
– Man kan konstatera att filmer om döden handlar om livet, det är ju sällan fokus är på vad som händer sedan. Fokus är kanske på det liv jag har kvar, vad har jag gjort med mitt liv, vad som är viktigt här och nu. Banden till andra människor, vänner, familj – de nära relationerna. Det är det som ger mening. Det är ju inte direkt revolutionerande tankar kring mening som kommer fram i de här filmerna utan meningen med livet handlar kanske främst om våra relationer.
Trots att det finns vissa skillnader mellan de olika länderna är narrativen och karaktärerna ganska lika menar Sjö. En skillnad är att det framför allt i Sverige, Norge och Danmark produceras mycket flera filmer som inte handlar om kristendom medan det är mer ovanligt i Island och Finland. I Sjös tidigare forskningsprojekt har det även framkommit att man i Finland är något mer positivt inställt till religion över lag, mindre kritisk och att det jämfört med de andra nordiska länderna är lite mindre sekulariserat. Det pågående projektet visar att svensk film är mer rättfram och karaktärerna tydligare framhåller sin avsaknad av tro.
– Det finns vissa prästtyper som återkommer, hjälparen och förtryckaren, två motsatser som kämpar med lite likande frågor. Tvivel exempelvis hos präster är ett återkommande tema. De som framställs som väldigt religiösa eller konservativa framställs också som de andra, som något annorlunda, om man förenklar de här narrativen.
Även i filmer där religion inte syns så tydligt finns ett kulturkristet perspektiv, exempelvis genom begravningar och symbolik i någon mån. Men exempelvis starkt ateistiska karaktärer är inte typiska, det är i så fall en röst bland andra. Det kan kanske finnas en karaktär som framställs som ateist men som då oftast vägs upp av en annan karaktär med en mera öppen inställning till religion. Även om man kanske för fram att man inte tror på gud så säger man ändå ofta att man tror på annat, på någonting.
– Vissa karaktärer tror inte direkt på ett liv efter döden men det finns antydningar om något sådant, något mer, en diffus öppenhet. En transcendens utan gud.
Det känns väldigt nordiska att tro på någon sorts transcendens men inte blanda in en gud eller något gudomligt i det.
Transcendens med gudomlig frånvaro
Avsaknad av en tro på något gudomligt men att man ändå har en tro på ”någonting mer” känns som en väldigt nordisk företeelse. Att tyngdpunkten kanske ligger på anhöriga som gått bort snarare än på någon högre makt?
– Jag håller med om att det definitivt är väldigt nordiskt, fast det tankesättet finns även på andra ställen i världen.
Sjö lyfter fram forskaren Abby Day (Emerita Professor of Race, Faith & Culture, Goldsmiths University London) som i sin forskning frågat speciellt äldre människor om deras upplevelser av att ha kontakt till sådana som avlidit och ganska tydligt framkom tanken på en fortsatt relation efter döden. Vissa tolkade det utgående från en religiös tradition, men det är också en vanlig upplevelse man kan ha utan att uppfatta sig själv som religiös. Känslan av att det finns någon slags fortsättning, kontinuitet. Kontinuitetstänkande kan vara religiöst, att du tror på ett liv efter döden och därför tänker att det finns ett band till de som vi förlorat, en koppling till ett efterliv, kanske med en gud. Men kontinuitetsperspektivet kan också var mera andligt, att man tror att vi lever vidare på något sätt, att det finns en andlig värld som ligger nära vår värld. Men det kan också vara en ganska sekulär tanke, att man lever vidare genom att folk minns en eller att den materian man är fortsätter existera.
– Kontinuitet och vilken mån det har att göra med något gudomligt varierar väldigt mycket och det känns som en väldigt nordisk tanke att man tror på någon sorts transcendens men att man inte behöver blanda in en gud eller något gudomligt i det.
Studiet av sekulära världsbilder som projektet Banal (Non)Religion kopplar an till är ett ganska nytt forskningsområde som fick sin start kring millennieskiftet. En sekulär världsbild kan vara exempelvis agnostisk eller ateistisk. Det är även vanligt att en sekulär världsbild är kopplad till en tilltro till vetenskapen.
– De finns en pågående diskussion om till vilken mån vetenskapen kan fylla ett religiöst meningsskapande. En sekulär världsbild kan ju komma till uttryck på olika sätt och fylla olika behov hos människor. Fast man identifierar sig som icke-tillhörande en religiös grupp betyder det inte nödvändigtvis att man inte skulle ha några föreställningar om transcendens eller ett efterliv.
Det finns studier som visar att de finns de som identifierar sig som icke-religiösa men som ändå har ett rikt andligt liv, så det är inte så svart-vitt. Därför understryker Sjö hur viktigt det är att öppna upp och studera de här begreppen.
– Hur religion och andlighet kommer till uttryck i populärkulturen har studerats väldigt mycket. Man har diskuterat hur vi via populärkulturen kan lära oss om religion, hur den kan påverka våra föreställningar och attityder till religion. Men lika gärna kan vi också tänka oss att sekulära världsbilder kommer till uttryck i populärkulturen. Det finns en del studier om det här temat, men vårt projekt har som mål att öppna upp det här och få mera förståelse för området. Det är ännu inte särskilt vanligt att studera hur populärkulturen för vidare sekulära, ateistiska eller icke-religiösa föreställningar på olika sätt.
Problem med det gudomliga
Att förhållningssätt och uppfattningar kring döden och ett eventuellt efterliv gått från att långt vara religionens domän och expertområde till att bli mer personliga och individanpassade märks allt tydligare. Fokusen har skiftat från det gudomliga till det personliga och mänskliga.
– Många har problem med det gudomliga, med dogmerna och normerna men man vill kanske ändå ha någon slags känsla, en öppenhet, en möjlighet för någonting mer. Kanske änglar eller andar eller något annat. Man brukar tala om att religionen blir allt mera individualiserad, man vill inte underkasta sig någon annans regler och normer, man vill kanske ha gemenskapen och man vill ha något personligt. Änglar är en av de religiösa symboler som i dagens värld långt kopplats fri från religiösa traditioner. Änglar blir något personligt som kan uppfylla vissa behov.
Även i filmens värld är ängeln en karaktär som ofta får symbolisera någon form av transcendens eller efterliv, även om detaljerna kring det kan förbli diffusa.
– Änglar är betydligt tacksammare som karaktärer, det är svårare att ta in gud, fast det såklart också görs i vissa filmer.
Den norska filmen I et speil i en gåte (2008) handlar om en tonårsflicka som håller på att dö i cancer och en ängel kommer och besöker henne. Flickan berättar om hur det är att vara människa och ängeln lovar berätta om gud och himlen, men han har inte så mycket att säga och det framkommer att det viktiga ändå är att livet är här och nu. Det finns en kulturkristen aspekt men fokus ligger på nuet och det vardagliga livet. De glimtar vi ser av ett efterliv i nordisk film handlar oftast inte om att vi möter gud eller änglar utan att vi får möta dem vi har förlorat. I den svenska filmen En man som heter Ove (2015) får huvudpersonen träffa sin fru igen.
– I Stormskärs Maja (2024) kan man också tänka sig att livet efter döden handlar om att återvända till en plats och till personer som du har älskat, det är det som är ’himlen’. Man tar inte ställning till vad annat som kan finns där.
Gemenskap och ritualer
Att det är just det mänskliga, gemenskapen och möjligheten till olika tolkningar som många filmer tar fasta på upplever Sjö som ett tecken på att det är den sortens föreställningar och bilder som kan gå hem hos en väldigt bred publik då de inte är tydligt sekulära, religiösa eller andliga. Man kan tolka berättelserna som man själv vill.
Det finns även filmer där en mer traditionell kulturkristen synvinkel lyfts fram, som i En man som heter Ove. För sin egen begravning vill Ove ha något traditionellt med en kyrka och en präst, inget nytänkande. Han ger inte bilden av att han är särskilt religiös eller att han har någon tydligen relation till gud, men han vill att det ska vara som det brukar vara.
– Ritualer är viktiga, särskilt då någon dör. Det kan kännas som en stor trygghet att ha traditioner att ty sig till exempelvis kring en begravning, att kunna följa ett mönster och göra något bekant. Men har man inte vuxit upp med dessa traditioner så kan det igen kännas väldigt främmande med en traditionell, nordisk, luthersk begravningssituation. Sen finns det förstår alltmer öppenhet kring att man kan göra det på andra sätt, mer personligt, individuellt. Så att det ska kännas meningsfullt.
En ritual som förknippas med döden och framför allt med Alla helgons dag är tändandet av ljus för att minnas nära och kära som gått bort. Att tända ljus vid gravar är en tradition som funnits länge, medan tändandet av ljus vid olycksplatser är något som tillkommit under de senaste tiotals åren, även det en sorts ritual.
– När man går förbi en plats med tända ljus stannar man upp och uppmärksammar att här har det hänt något. Ett annat exempel på det här är den vita cykeln som fördes till en korsning i Åbo där en cyklist omkommit i en olycka. Det är också en slags symbol som får oss att ta en paus och tänka. Det handlar inte om att det måste vara rituella experter som gör något utan det kan vara personligt. Vi kan alla tända ett ljus.
Banal (Non)Religion: Secular Imaginaries in Contemporary Pop-Culture finansieras av NordForsk och pågår 2023–2026. Projektet leds av Uppsala universitet och projektparter är Århus universitet, Universitetet i Bergen och Donnerska institutet i Åbo.