10.4.2024

Det pågår en dragkamp för att få tillbaka makten från de vetenskapliga publikationerna som ägnat sig åt, och fortfarande ägnar sig åt, ett fantastiskt utsugeri av offentliga medel. Som det nu är säljer förläggare forskningspublikationer vars material det fått gratis av skattefinansierade forskare tillbaka till universiteten för hutlösa summor.

En grupp ledande europeiska forskningsfinansiärer, stödda av Europarådet och Europeiska forskningsrådet, lanserade för fem år sedan cOAlition S, ett initiativ för att göra forskningspublikationer direkt och helt och hållet tillgängliga under open access-principen. Också Finlands Akademi ingår i cOALition S.

– Det finns stora problem i dagens rådande affärsmodeller för publicering av forskningsresultat, både med tanke på forskarna och allmänheten. Forskarna ger sitt arbete till kommersiella aktörer. Sedan tar samma aktörer enormt mycket betalt då vi via universitetsbiblioteken köper tillgång till den offentligt finansierade forskningen som publiceras i deras tidskrifter, säger Yrsa Neuman, överbibliotekarie vid Åbo Akademi.

Tidskrifterna är mer eller mindre oundgängliga för att en forskare ska kunna meritera sig och hållas ajour med vad som händer inom sitt område. Avtalen med förläggarna slukar dock stora resurser. De största internationella paketen för vetenskapliga tidskrifter kostar Åbo Akademi sammanlagt över en miljon euro per år. På nationell nivå betalar Finland över 25 miljoner om året.

– Vi behöver komma bort från betalmurarna. Kostnaden för att få tillgång till tidskrifterna ska inte öka, den måste minska. Under de senaste fem åren har förlagens så kallade ”transitionella avtal”, eller ”read& publish”-avtal ökat, där universiteten tillsammans med prenumeration eller licens för tillgång till innehållet i databaserna har ett publiceringselement med i avtalen, som ger forskare vid ett prenumererande universitet rätt att publicera sina artiklar open access i de tidskrifter som ingår i paketen utan enskild avgift via författarna. Vi liksom köper loss artiklarna mot en klumpsumma istället. Målet med de här övergångsavtalen har varit att prenumerationsavgifterna ska försvinna och publiceringsavgiften bli den enda kostnaden samtidigt som detta bidrar till större öppenhet när tidskrifterna övergår till en open access-modell från nuvarande hybridmodell som innehåller både betalmur för en del artiklar i en tidskrift och en del öppet tillgängliga artiklar.

– Vi kan inte enbart förlita oss på att köpa loss artiklarna från förlagen utan ett system som behöver finnas kvar är parallellpublicering, när forskarna själva deponerar en referentgranskad version av sin artikel i ett öppet arkiv. Idag bromsar förlagen tillgången genom att sätta embargo, till exempel förbjuda forskaren att göra artikeln tillgänglig tidigare än 12 månader efter att den publicerats bakom betalmur. Vi vill ha snabb öppen tillgänglighet för färska artiklar och sedan borde arkivens innehåll alltid vara tillgängliga utan villkor satta av förläggare.

– För att också de här tidigare versionerna ska kunna refereras till behövs det som kallas persistent identifier, som möjliggör fungerande länkar till innehållet som håller genom tiden och inte bryts i och med att materialet blir äldre. Det finns alltså tekniska aspekter som är viktiga för användningen och tillgången på längre sikt.

Tidskrifternas för starka ställning

Neuman säger att ett av de grundläggande problemen i att situationen är som den är beror på att forskningsvärlden inte har möjlighet att bevaka hur deras arbete utnyttjas. Dels är forskarna fångade i prestigen som tidskrifter bär inom forskningssammanhang – att bli publicerad i en högt ansedd tidskrift ger fler poäng som behövs för en forskarkarriär: det kan bidra till att man när man ansöker får jobbet och projektfinansieringen. Därtill finns JUFO-rankingen, som är ett slags kvalitetsbedömningssystem för Finland som rangordnar tidskrifterna, där högre kvalitetsklass ger mera finansiering tiuniversiteten via den statliga tilldelningsmodellen.

– Publikation i tidskrifterna borde vara bara ett av kriterierna för hur man poängsätts, inte nästan allena avgörande, så som det nu är. Meriteringssystemet gör inte alltid rättvisa åt det som kallas bibliodiversiteten, den mångfald av publikationsformer som forskare publicerar sig i. Förutom forskningsartiklar i vetenskapliga tidskrifter inkluderar det bland annat böcker, antologikapitel, konferenspublikationer, datapublikationer, white papers (sammanställningar för politiker) och undervisningsmaterial. Många uppdrag är viktiga för att vetenskapsvärlden ska fungera bra.

Det är offentligt finansierad forskning vi pratar om, vars resultat ska gagna alla och vara nåbar för alla utan kostnad, och därför är det omoraliskt att stänga in den bakom betalmur, punkt slut.

– Att man samlat data, ordnat upp det och publicerat det så att andra kan använda det behöver i sig också vara meriterande.

– Och som en vidare kommentar om delning av forskning så behöver mera av forskningsmaterialet och metoderna bli transparenta och reproducerbara i mycket större grad än idag. Det fungerar inte inom alla slags studier, vissa gånger kan forskningen bara replikeras men inte reproduceras (sid 26–27). Forskningsmaterial och metoder, som till exempel labbprotokoll, behöver därför också vara öppet tillgängliga, inte bara publikationernas text och bilder.

Ett annat system

Det finns ett stort antal förläggare för diverse olika tidskrifter som specialiserar sig på olika vetenskapliga områden. De flesta tidskrifter är dyra, men den nederländska förläggaren Elsevier, som har över 7 000 publikationer i sina paket, och tillhandahåller många som är extremt viktiga för många forskare, har enligt mig det mest överprissatta paketet av alla, säger Neuman.

– Universiteten och forskarna har gett ifrån sig makten över kanalerna för forskningskommunikation. Det system vi har nu är ekonomiskt ohållbart, men också andra delar av det är problematiska. Den service som förlagen bidrar med är förutom de tekniska plattformarna där de elektroniska tidskrifterna finns också ombrytning av publikationerna och kanske en del redigering, men också referentgranskningen, kvalitetsgranskning av inskickat material. Det så kallade peer review-systemet för tidskrifterna har en portvaktsfunktion: där avgörs vad som publiceras, på basis av relevans, robusthet, kvalitet med mera. Granskningen håller borta mindre bra forskning och eventuellt dravel genom att andra insatta forskare granskar texterna – vanligen på frivillig basis. Vi ska inte behöva läsa allt som görs när vi bevakar läget inom ett forskningsområde.

– Men systemet stänger också dörrar och de seriösa artiklar som avvisats skickar forskarna in för referentgranskning till andra tidskrifter senare och det blir dyrt i den meningen att många referentgranskningsresurser sist och slutligen används på en och samma artikel. Förutom portvaktsfunktionen strävar många referentgranskningsprocesser till förbättrad kvalitet på det publicerade materialet.

Ett alternativ eller komplement till den vanligaste modell för peer-review-granskning man har nu, ofta ”dubbelblind”, det vill säga att forskaren som skrivit artikeln är anonym för granskaren och omvänt, är så kallad öppen peer review och den modellen ingår i en helt annan modell för urval för publicering som tillämpas på några håll och kanske kan bli en framtid: “publish-review-curate”. Forskarna skulle först sätta ut ett utkast för öppen granskning i en öppen plattform (en så kallad preprintserver) och först därefter plockas artiklar för närmare granskning ut. Som tredje steg samlas de ihop till ett tidskriftsnummer. cOAlition S förespråkar att resultat av forskning ska göras tillgängliga i ett så tidigt stadium som möjligt, som så kallade preprints, artikelversioner som inte ännu referentgranskats eller antagits för publicering.

– Det finns ett begripligt motstånd mot förändring hos en del forskare, som känner att systemet fungerar för dem. Men nu är till exempel också medicinen som vetenskapsgren på väg mot mera öppen publicering och preprint-publicering, och det läser jag som att förändring verkligen kommit i gång på allvar och att dagens standarder kan förändras.

Open access löser inte alla problem, men det löser många problem, säger Neuman. Att gå över till Open access-plattformar istället för tidskrifter vid förlag med prestige kräver samordning och överenskommelser på många olika nivåer. EU har grundat Open Research Europe; en plattform som gör EU finansierad forskning gratis tillgänglig. Det är ett viktigt steg framåt, men det löser inte prestigefrågan i ett slag. Den behöver åtgärdas bland annat genom att se över kriterierna för evaluering av forskare, ”poängsystemet”.

– Jag är övertygad om att open access är nödvändigt. Det är offentligt finansierad forskning vi pratar om, vars resultat ska gagna alla och vara nåbar för alla utan kostnad, och därför är det omoraliskt att stänga in den bakom betalmur, punkt slut.