5.12.2023
Fråga Forskaren: Nobelpriset i litteratur
– Varför intresserar det?
Världens mäktigaste litteraturpris, Nobelpriset i litteratur, fortsätter att generera debatt år efter år, men varför är vi så intresserade? Mia Österlund, ämnesansvarig och forskningsledare i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi, funderar kring skandalerna, kriterierna och prisets snävhet.
Nobelpriset i litteratur är ett exempel på exceptionellt lyckad ”bränding”. Sedan 1895 har det internationella intresset hållits vid liv. Litteraturforskare Sanna Nyqvist har i Räjähdemiehen perintö. Vallasta, kirjallisuudesta ja Nobelin palkinnosta [Arvet efter en explosiv man. Makt, litteratur och Nobelpriset] (2019) följt priset i spåren. Nyqvist nagelfar världens mäktigaste litteraturpris, som väcker diskussion och får publicitet globalt, men som trots detta är höljt i dunkel. Vilka är egentligen kriterierna för priset? Varför intresserar det så brett?
Att Svenska Akademien, som av Nobelstiftelsen har i uppdrag att utse nobelpristagaren i litteratur, har skakats och solkats av en skandal har gjort att maktordningen bakom det inflytelserika priset igen stigit till ytan. Med rätta. Det har stormat förr, men inte med denna orkankraft, som möjligtvis bedarrat. Återkommande har statistik över pristagarnas könsfördelning granskats (den är skev!) samt deras geografiska spridning (den är smal!). Och hur är det med prisets genreblindhet? Var är de barnlitterära giganterna? Ska de sedan 2002 nöja sig med ett annat av världens största litteraturpris nämligen Astrid Lindgren Memorial Award /ALMA-priset, instiftat av Sveriges regering? Kan formatskräcken brytas och en serietecknare vinna priset? Årets vinnare norska Jon Fosse hör till dem som skrivit barnlitteratur (minst 9 barnböcker varav 4 bilderböcker), men särskilt livlig har diskussionen kring denna del av författarskapet inte varit, annat än i barnlitterära kretsar. Litteraturvetaren Nina Goga visar i ”Som ein hund, mi stemme” i Litteraturmagasinet Standart (1997) hur Fosses fabläss för hundar går igen i både barnböckerna och Fosses andra verk.
Det är väl för mycket att önska att även humaniora, dit litteraturforskningen hör, skulle få ett eget nobelpris?
I Aftonbladet (4.10.2023) ”Nobelpriset mår bra av en skandal då och då” menar litteraturvetare Jerry Määttä att priser mår bra av skandaler. Tanken är James Englishs. I sitt standardverk om litterära priser The Economy of Prestige (2005) ser han prisen som en sammangyttring av ekonomiskt, kulturellt och medialt kapital. Ett slags långtidsverkande penningtvätt kallar Määttä det att business byggd på sprängämnen och vapen blir kulturellt, vetenskapligt och politiskt kapital.
”Inom medicin, fysik, kemi och ekonomi prisas ju forskaren bakom upptäckten, men i fråga om kulturen är det i stället utövaren som belönas. Som om det inte skulle existera någon framstående humanistisk forskning. Lite underligt är det. En skarpsynt kollega kommenterade en gång sakernas tillstånd genom parallellen att det vore som att ge Nobelpriset i medicin till bakterien.” Orden är litteraturvetare Åsa Arpings. I ”Andefattigt på bokmässan” i Magasinet Konkret (3.10.2023) summerar hon årets bokmässa i Göteborg som blek och konstaterar att litteraturvärlden nu vänt blicken mot Nobelpriset i litteratur. Arping sätter fingret på en öm punkt. Prisets instiftare Alfred Nobel (1833–1896) må ha gett litteraturen plats i finrummet och för en dag, eller rentav några höstmörka månader, är litteraturen en snackis på allas läppar. Redan innan tillkännagivandet i Börshuset spekuleras om möjliga pristagare i tidningsspalter och på vadslagningsbyråer, det ryktas om läckor. Folk köar för att vara först med att läsa den nya nobelpristagaren, böcker slits ur händerna på bokhandlare och bibliotekarier.
Men samtidigt som nobelpriset spränger gränserna för ett förmodat isolerat litteraturintresse, är det iögonfallande att litteraturvetenskapen spelar en biroll i sammanhanget. Det är väl för mycket att önska att även humaniora, dit litteraturforskningen hör, skulle få ett eget nobelpris? Men visst vore det som Arping påtalar både relevant och på tiden. Humaniora har nämligen potential att förvalta sprängkraft och erbjuda både ett historiskt minne och en kritisk blick på vår samtid, i en tid i skriande behov av fördjupade analyser. Något mina litteraturvetarkolleger Nyqvist, Määttä, Arping och Goga levererar med råge.